Direktlänk till inlägg 14 oktober 2007
Inget under mig, allt är ovanför.
Släpper en sten och låtsas att jag inget hör.
Dit fram når jag aldrig, jag måste växa flera meter.
Jag har glömt var jag bor, jag har glömt vad jag heter.
Där uppe sitter du och vinkar, jag känner din kraft.
Hallt du har och allt du haft.
Styrkan biter mig i kinderna, precis som kylan gör.
Jag såg hur någon slog till med ett järnrör.
En dov duns från någons kropp.
Du är utan räddning, utan hopp.
Kråkorna skriker sina skrik.
Allt är sig likt.
Vattendropparna är det enda som känns mot din nakna hud.
Du är rädd för alla sorters ljud.
Håller händerna för öronen och skriker för minsta lilla.
Lugn lilla vän, ingen vill dig illa.
En rasslig röst.
Ingen tröst.
Någon tog dig under armen hårt.
Varför skulle allt vara så svårt?
Du blev förd bortom molnen till ett annat land.
Långt därborta vid evighetens rand...
Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | |||
22 | 23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 | 31 |
|||||||
|