Den tjugoförsta dagen av mitt nya liv börjar snart.

Den tjugoförsta dagen utan godis, snabbmat, gräddfilssåser och annan skit! Det har gått rätt så bra tycker jag. Det har gått fort nu när jag tänker tillbaka. Har snart lyckats en månad, bra jobbat maddlur!

Sötsuget har minskat, nu är jag istället sugen på olika maträtter som jag liksom absolut inte ska äta. Sådana maträtter som innehåller massvis med fett. Pizza med vitsås, potatisgratäng och fläskfilè, klyftpotatis, kött och vitlökssmör å såntdär... Ajjabajja men ack så gott!

Jag berättade det för mamma idag att jag var så himla sugen på pizza och då kläcker männskan ur sig att ja men du får väl unna dig det någon dag då. Aldrig i livet!, det är lika bra att glömma bort hur pizza smakar liksom, annars blir man ju bara mer sugen när man vet hur gott det är... Iofs så äter, nej förlåt åt, jag pizza och annan skräpmat väääldigt sällan förut men nu bara för att jag vet att jag inte ska äta det är jag sugen på det typ jätteofta... Sjukt!

En annan bra grej som hände i veckan var när jag skulle ta fram en grej ur skafferiskåpet. Jag tog tag i det ja skulle ha å där bakom låg en livs levande godispåse. Jag tittade först på den och undrade vad i allsindar det var som låg där. En ljusblå pappåse ihoprullad till en liten korv och alldeles bortglömd. Jag tordes knappt ta i den, tänk om jag skulle få ett ryck och stoppa ner fingrarna i den, ta upp en bit och sedan stoppa den i munnen? Då skulle ju mina 20 dagar i godisnyktert tillstånd vara förjäves. Jag bestämde mig där och då för att öppna påsen, kika ner i den, låta mig frestas lite och sedan knyckla ihop påsen till något obetydligt runt föremål och slänga den i soppen. Det var precis vad jag gjorde! Jag klarade det och jag tänkte inte ens på det i mer än tio sekunder efterråt. Jag känner mig nu, såhär efterråt väldigt stolt över denna lilla för er andra obetydliga sak. Jag var såååå nära ett par mariannekarameller som typ är det godaste som finns näst efter choklad och sockerbitar men jag lät bli. Godis ska inte få styra i min hjärna!

Det har alltså gått nästan tre veckor och jag märker inga förändringar på migsjälv trots mina ändrade matvanor och ökningen av träningen och vardagsmotionen. Inga synbara förändringar iaf. Jag tycker att jag känner mig annorlunda, inte lika svullen och uppblåst om magen liksom som man kunde känna sig förr när man proppat i sig en massa onyttigheter. Börjar fundera på om man är liite allergisk mot laktos.. eller nåt... För jag känner mig helt annorlunda i magen. Det e bra!

Det går sakta och det går trögt men jag hoppas verkligen att det kommer bli en förändring om ett tag... Det lär väl ta tid, det har jag ställt in mig på iaf.

Det var lägesrapporten för denna gång.

Kram på er alla fina typer därute i världen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...