Hon torkade bort snoret med baksidan av handen, torkade sedan baksidan av handen mot goretextyget i overallen. En fläck som stelnade i kylan blev kvar.

Hon såg sig om i den stora vida världen och undrade vilken väg som gick till det som alla andra kallade hem. Hon tog ett par tvekande steg framåt innan modet föll och tårar fyllde de små ögonen. 

Den gamle damen hade nyss klivit ut från närbutiken med en påse fylld av gårdagens bröd, ett nät apelsiner och kaffe. Det var söndag, vilodagen för de som ville det men för henne var det en helt vanlig dag, ingen vila ingen rast, det fanns saker att göra även på söndagarna. Så hade hon själv blivit uppfostrad av sin egen mor.

Hon ångrade att hon bara tagit stumpbyxor och kjol iatället för de grå tjocka byxorna som hennes dotter inhandlat åt henne i ett gott syfte. Hon hade hatat byxorna men förstod nu sin dotters välvilja.

Den snoriga ungen snörvlade och tittade skrajset på den gamla damen med alldeles för många rynkor i ansiktet innan tårarna började falla än en gång.

Tack vare glasögonen kunde den gamla damen se en färgglad prick på håll. Något som såg ut som ett... barn... Men varför i allsin dar satt något som såg ut som ett barn ensamt mitt på trottoaren? Hon gick de raskaste stegen hon kunde mot den fägglada pricken och stannade precis bredvid. Vad är det som har hänt här då?, frågade hon med en något barsk röst. Då föll det tårar från den lilla flickans blåa ögon och hon insåg att hon var tvungen att trolla fram sin charmanta sida som inte visades särskilt ofta, inte ens för barn eller barnbarn. Nåväl, på julaftonen kunde hon bjuda litegrann på sigsjälv och sjunga en psalm eller två ur psalmboken hon fått på sin konfirmation.

Nejmen lilla vän, fortsatte den gamle damen och lade en hand på flickans axel.

Flickan tittade förvånat upp med de ledsna ögonen för att nästan direkt återvända med blicken ner i snön. Hennes mamma hade sagt åt henne att visa äldre människor respekt men hon var osäker på vad just ordet respekt betydde. Hon hade frågat i skolan men det var ingen som hade haft tid att förklara.

Kom ska du se, sa damen och visade påsen med apelsiner.

Skulle man följa med personer man inte kände eller skulle man inte? Ensamheten och övergivenhetsskänslan hade gjort henne förvirrad. Hon gjorde som damen sa och satte sig på en parkbänk bredvid henne. Hon fick en alldeles klotrund apelsin, det var bergis den största hon hade sett. Det skulle allt Lisa få höra imorgon, tänkte hon. Lisa var hennes bästa vän ända sedan hon kunde minnas, de var oskiljaktiga och lyssnade båda två på samma musik.

Den gamle damen som presenterade sig som tant Stina samlade ihop skalet efter apelsinen och lade det i den gröna sopkorgen som var nerstucken i den kalla jorden precis bredvid bänken. Flickan i den fägglada vinterklädseln hade lugnat sig lite och damen passade på att fråga hur det kom sig att en sådan lite rar flicka kunde sitta ensam på en trottoar och visa sina tårar för världen. Flickan svarade inte genast.

Jo, sade hon snörvlande, jag har tappat bort min väg.

Tappat bort din väg?, sade damen.

Ja, sade flickan, jag vet inte åt vilket håll jag ska gå, jag har aldrig gått hem från skolan ensam.

Den gamla damen log det varmaste leendet hon kunde le och började sedan sin historia...

En kall morgon någon gång för länge sedan satt en ensam flicka, ungefär i din ålder, på en tom skolgård någonstans i sverige. Det var kallt ute och klockan tickade. Höger eller vänster? Vilket håll var det rätta hållet? Fanns det ett håll som var rätt?

Flickan bestämde sig för att undersöka saken och tränga bort rädslan som började darra i hennes ben. Hon blundade och snurrade för att sedan stanna och gå rakt fram. Hon lät slumpen avgöra. Modigt kan tyckas men det var det svåraste valet hon någonsin gjort. Hon gick och gick och när det började mörkna insåg hon att vägen hon slumpmässigt valt var den felaktiga. Tårarna föll då precis som dina gjorde nyss. Modet var som bortblåst.

Plötsligt hörde hon bjällror en bit bort och såg något komma emot sig i mörkret, något som frustade och andades ut varm rök. En häst! Hennes hjärta gjorde en frivolt av lycka när ekipaget stannade precis bredvid hennes fötter. Kusken plockade upp flickan och körde vidare, hem till sitt hem. Hon fick följa med in och förklara sina bekymmer för mannen och dennes familj. De bestämde att flickan skulle sova över den natten och att mannen dagen efter skulle köra hem henne. Den natten var den lyckligaste i hela hennes liv. I familjen fanns en pojke i samma ålder, de fick lov att sitta uppe och äta en varsin bulle framför brasan innan läggdags. När det sedan var dags att krypa under täcket var hon alldeles varm inombords av lycka. Hon hade mött någon som hade förändrat henne på insidan, gjort henne varm och mjuk. Han hette Gustaf och var sju år, precis lika gammal som henne själv...

Hur slutar historien? frågade den lilla flickan bredvid den gamla damen på parkbänken.

Damen fortsatte med ett slugt leende på sina läppar.

...Natten blev dag och det var dags att fara hem. Hon lovade att aldrig glömma Gustaf och han lovade att aldrig glömma henne. Så blev det också. Flickan höll kontakten med den lille pojken ända tills den dagen då de skiljdes åt för evigheters evigheter.

Vad hände? vad hände? undrade flickan med nyfiknehet i rösten.

Damen bytte min och fortsatte sedan...

Barnen blev tonåringar, vuxna och förälskade sig i varandra. De delade allt men dagen innan de två turturduvorna skulle gifta sig skedde en olycka. Den lille pojken, som vid dethär laget blivit en ung man klämdes fast under ett träd i skogen där han arbetade och dog. Ingenting hade någonsin varit så svårt som detta för den unga kvinnan som väntade hans barn.

Några dagar efter begravningen föddes en liten flicka som fick namnet Beatrice, det hade Gustaf redan bestämt och så fick det bli. Hon blev en skatt, något att hålla fast vid och den käraste av ägodelar. Hon släppte aldrig taget utan höll sig krampaktigt fast vid det som var en del av Gustaf. Hon skulle aldrig glömma honom, det hade hon lovat.

Den unga kvinnan och det lilla barnet fick fortsätta i livet på egen hand men med Gustaf som skyddsängel. Kvinnan gifte aldrig om sig och blev på ålderns höst bitter och ganska tjurig men Gustaf höll henne vid liv. Nu sitter hon här och berättar sin saga, sitt liv för en annan liten flicka vars liv ännu knappt börjat.

Den lilla flickan log och förstod plötsligt innebörden av den gamla damens berättelse. 

Damen avslutade sin saga med att berätta att hon längtade till den dagen då gud skulle kalla henne hem, hem till Gustaf. Som hon längtat efter honom i alla dessa år. Hon trodde att det snart var dags och tittade upp i himmelen. Hon vinkade. Åt Gustaf.

Plötsligt kom en bil farandes på vägen framför dem, en röd bil som flickan kände igen. Den stannade och en upprörd mamma klev ut ur den. Mamma!!!!!, ropade flickan och sprang in i den varma famnen.

Herregud, jag skulle ha hämtat dig tidigare men jag blev försenad på jobbet, hur är det med dig? sade den uprörda mamman som trodde att hannes dotter blivit kidnappad och yxmördad eller något åt det hållet. Jo det är bra.. nu... sade flickan. Jag träffade en snäll dam som gav mig en apelsin och en saga, fortsatte hon och vände sig om mot bänken och pekade med pekfingret mot platsen där de nyss setat. Där fanns ingen. Platsen var tom, bara värmen efter två kroppar fanns kvar i form av smällt snö. Flikan tittade på sin mamma och kramade henne igen, sedan hoppade dem båda in i bilen och åkte hem, hem till det som kallas hem. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...