Hon satt på den gråa stentrappan som i sin tur satt på hennes lilla torp en tidig morgon mitt i juli. Hon tänkte på de val hon valt och på de stigarna hon ännu inte vandrat. Hon tänkte på allt hat som växte likt ett embryo inom henne. Hon tänkte på....

Tidig morgon blev förmiddag och solen flyttade sig från farstukvisten till kortsidan av den lilla faluröda fyrkanten som en gång tillhört en gammal man vid namn Sture. Han hade fötts i torpet och stannat där tills dödagar, därefter hade hans barn och barnbarn tagit hand om barndomshemmet tills de flyttade till någon större och modernare stad. Tillfället hade inte kunnat komma lägligare. Stugan som klubbades för 700 000 riksdaler var precis vad hon letat efter. Något lagom litet utan vare sig el eller vatten mitt ute i ingenstans där hon fick vara ifred från allt. Ifred från världen och dess ondskefulla härskare.

Hennes föräldrar som passerat livet i en bilolycka den dagen hon fyllt tretton år hann aldrig förstå sig på sin dotter. För dem var hon en främling från den dagen då hon började tala. Hennes uppväxt liknade ingen annans, hon höll helst till i skogen, dag som natt utan att bry sig om vad någon runt omkring henne tyckte om saken. Det var hennes liv och således hennes sak att bestämma över. Hon var född envis och var inte rädd för att visa det...

När 18-årsdagen kom kom också friheten. Hon kunde göra vad hon ville, när hon ville och framför allt hur hon ville. Hennes föräldrar hade lämnat efter sig en skaplig summa pengar som säkerligen skulle räcka halva hennes liv och som den dagen blev hennes. Det första hon gjorde var att leta upp en boplats, något som var ett med naturen och där hon kunde leva i lugn och ro utan en massa krav flygandes runtomkring henne dagarna i ända. Det var då hon hittade Stures gamla torp och samma dag som hon satte sin fot på det knarrande golvet visste hon att det var där hon ville bo. Flyttlasset från den tillfälliga fosterfamiljen gick redan samma dag då hon fick veta att köpet gått igenom.

Tolv år senare satt hon alltså där på farstukvisten och funderade på det liv som varit och det liv som komma skulle. Hon kände en obehaglig oroskänsla  långt ner i magen. De som fortfarande hörde av sig till henne via snigelpost, som för övrigt var det enda sättet att nå henne, hade hört sig för om 30-årskalaset som hon egentligen inte hade någon lust att ordna. När skulle dem komma och hur långt kunde man köra med bil innan man var tvungen att ta på sig gummistövlar och gå den resterande skogsvägen fram till den lilla stugan. Hon hade undvikit att svara på de tre brev som kommit den senaste veckan just för att hon ville bli lämnad ifred. Hon hade också bakat bondkakor bara för att hon visste att fosterföräldrarna med alla säkerhet skulle dyka upp med ännu en värdelös gåva som tröst för att hon enligt dem haft ett så tragiskt liv...

Hon suckade en djup suck, ställde sig upp och sträckte på sig. Hon tog några djupa andetag av den friska luften som renats av tallar, granar och en och annan gammal ek och gick in i det provisoriska köket. Där fanns allt hon behövde. En vedspis, ett fåtal karotter och gamla kastruller, en kaffepanna att koka kaffe på spisen i, en kvarn att mala kaffebönorna i, det fanns inget som luktade så gott.... 

Dagens plan bestod av att försöka få tag på någon som kunde hjälpa henne med att rensa skorsstenen, att elda hade blivit något mindre trivsamt eftersom någon eller något byggt ett stort bo mitt i den utan att tänka sig för. Givetvis hade hon inte blivit arg, det var djurets rätt att bygga bo där den tyckte passade eftersom stugan var ditplacerad efter naturen och allt som följde med den. Nu började hon dock tröttna på röken som liksom ångrade sig halvvägs ut i det fria och kom ner igen för att hemsöka hennes lungor... Något måste faktiskt göras och det snarast.

Hon visste att grannarna två kilometer väster ut ägde en fungerande telefon, denna helvetiska uppfinning, så hon tog på sig sina väl använda stövlar och en tjock tröja. Hon packade en termos med kaffe och två torra limpsmörgåsar i en ryggsäck och kilade iväg.

Skogen kändes grönare än på länge och hon passade på att plocka några vildhallon. Hon lade dem först i handflatan och tittade på dem. De röda vackra bären vattnade hennes mun och hon tackade naturen för dess givmildhet innan hon stoppade dem i munnen och blundade. Denna gudomliga smak av solmogna bär, orörda av giftets fingrar var något av det bästa hon visste.

Hon gick vidare och kom så småningom ut på den smala lilla grusvägen som någon hade varit dum nog att skapa för några årtionden sedan. Om man gick på den direkt åt höger så skulle man komma rakt inpå de enda grannarna som hon visste att hon hade. Tankarna flög iväg och vips så stod hon vid en stor vitmålad grind. Den var vacker på sitt sätt men passade inte alls in där mitt i skogsgläntan.

Hon öppnade grinden som knakade något och stängde den bakom sig. Varför hade man ens en grind där ingen grind behövdes? Där fanns inga främlingar om nätterna, inga kossor att bura in och inga barn att vakta... Människors ägandehysteri var något som hon inte förstod sig på.

Fötterna sjönk ner i den fuktiga gräsmattan och hon kände att sockarna där innanför stövlarna blev något fuktigare. Hon hoppades på att fosterföräldrarna åtminstone hade inhandlat ett par nya stövlar åt henne den dagen de hade tänkt komma för att fira hennes 30-årsdag. 

Ungefär 25 steg senare klev hon upp på det sista trappsteget och knackade på dörren...