Ibland samlas tårar i ögonvrån av fel anledning eller utan orsak.

När förmågan att förstå och acceptera inte fungerar och det svider inuti, vad gör man då?

När man hör sina egna andetag så är det allt för tyst och när man ser sin egen skugga är det på tok för ensamt.

Om man glömmer allt som kan glömmas, finns det då något kvar?

Att ätas upp långsamt inifrån och ut kan ibland kännas som en befrielse när alltdet yttre gör ondare än någonsin tidigare.

Sårskorporna går alltid att pilla bort men därunder lämnas alltid ett ärr kvar som för att påminna om det som varit.

När det känns grått och mörkt inuti skiner oftast solen utanpå.

När något går av så går det av på mitten, oftast utan förvarning.

Smärttröskeln är som högst när det gör ondast.

En lögn hit, en lögn dit, finns det någon sanning?