Det trillar ur ord ur din mun, det ser ut som om du skriker men jag varken hör eller ser.

Min tanke är någon annastans.

Jag springer för att modet inte ska ta slut...

Benen bär mig dit de inte borde bära mig, jag vet det så väl.

Någon ropar därinuti, säger åt mig vart jag ska och styr mina lemmar. Jag måste bort.

Uppför den lilla vallen av sten och över ett streck, hör skrik långt borta men kan bara koncentrera mig på mitt inre.

Ljusen som rör sig mot mig bländar ögonen mina, dem som aldrig mer ska skåda himmelen från jorden.

Rädslan, modet, spänningen och allt det andra släpper där jag står i kylan. Snart behöver jag inte frysa mer.

Nu finns inget annat.

De stora ljusen blir större tills jag inte kan se in i dem längre.

Jag blundar.

Jag lyssnar.

Jag skriker.

Jag ångrar.

Nu har det hänt för tredje gången.

En ung flicka med hela livet framför sig valde att ta sitt liv framför ett tåg.

Varför?

När jag hörde talas om den första olyckan förstod jag inte, när jag hörde talas om den andra olyckan förstod jag inte alls och nu förstår jag absolut ingenting.

Vid samma plats på samma spår har tre ungdomar alltså valt att ta sina liv. Tre flickor som ännu inte fått uppleva en bråkdel av sina liv. Tre flickor som alla var i tonåren. Tre flickor som nyss börjat förstå sig på detdär med kärlek. Tre flickor som har tre familjer som älskar dem över allt annat.

Tre flickor.

Tre liv som tog slut innan de knappt ens börjat. Tre liv som kunde ha blivit så mycket mer än vad de hann bli. Tre liv som trots sin korta tid här på jorden gav mer än de kunnat tro.

Det var drygt ett år sedan den andra olyckan skedde och en tid senare hittade jag flickans mamma och pappa på en community och började följa deras kamp genom bloggarna de skrivit och kom att skriva. Det är fruktansvärd läsning men underbar på samma gång. Smärtan är påtaglig i varenda blogg men ändå finns den glädjen kvar, den som fanns där när familjen var hel. Det är de tankarna och de minnena som är familjens bränsle. Det tickar på i sakta mak och varje dag är ett liv men det går. Allt går. Det smärtar och gör ont och frågorna kanske aldrig får svar men det går.

Jag beundrar den familjen och jag tänker på dem och på dig Z nästan varje dag. På väg till jobbet så går jag förbi ditt nya hem Z, det hemmet som är smyckat med så många blommor att man ser det på lång väg fastän man inte är inne på kyrkogården. Jag går förbi, sneglar alltid åt ditt håll och får en speciell känsla som inte kan beskrivas. Din plats lyser upp hela kyrkogården och såvitt jag har förstått så var det precis sådan du var. Levande, kreativ, färgglad, sprallig och fylld av frågor som måste få svar.

Att en människa som jag aldrig mött eller ens kände kan beröra en så är magiskt. Nästan märkligt. Aldrig tidigare har jag berörts så som jag berörts av dessa flickors tragiska bortgångar. Att följa med på resan som utomstående får en att fundera på sitt eget liv. Får en att fundera på sådant som ingen pratar om, på döden, det som kommer efter döden och orsaken. Varför väljer man att ta sitt liv? Vad tänker man sekunderna innan man kliver över på andra sidan? Hur känns det när man väl är där?

Jag har fortfarande inte kommit fram till varför man väljer att ta sitt liv när man är så ung. Förstår man konsekvenserna? Förstår man att vilka problem man än må ha i den åldern så löser sig med all sannolikhet de allra flesta? Förstår man att tonårsångest och självhat är något som passerar? Förstår man egentligen hur starka vi människor är när vi bestämmer oss för något? Förstår man att man måste tänka om?

Frågan är om ungdomar idag vet om hur de själva mår och hur man ska må och vad som är normalt och inte? Alla går vi igenom perioder i livet där saker och ting känns hopplösa. Då det känns som om inget på hela jorden hjälper mot ångesten man känner eller mot de problem som man ställs inför. Stunder då man bara vill sjunka igenom jorden för att aldrig återvända blir vardagsmat tills det att de helt plötsligt en dag bara är borta... Den dagen vet man att man kommer att klara av allt.

Jag har tänkt hälsa på dig någon dag Z men det har ännu inte blivit av. Du har berört mig fastän du aldrig träffat mig och bara det säger en hel del om dig och hur du var/är. Tills den dagen besöket blir av så kommer jag fortsätta snegla åt ditt håll när jag går förbi ditt fina nya hem på väg till jobbet...