Närmare än såhär kom du aldrig.

Högre än såhär lyfte du aldrig din blick.

Ditt skrik ekade länge bland radhuslängorna i det bortglömda bostadsområdet.

Lungorna orkade tillslut inte mer så de slutade att andas.

Tystnaden kom som en chock.

De kom med de vitaste av ansikten för att ta farväl av det som en gång varit du.

Ingen skrev i kondoleansboken.

Du betydde egentligen ingenting för någon.

Ditt väsen var en osynlig plåga som väntade på oändligheten.

Bakom gardinen stod du och såg på, man kunde se dig om man stirrade tillräckligt länge på samma punkt men det var det ingen som gjorde.

Aldrig hade du skådat så många, aldrig hade du förstått så mycket.

Ditt ego sände ut signaler till tårkanalerna och det som folk kallade tårar föll emot heltäckningsmattan. De sögs upp av törstiga mattstrån och syntes aldrig mer. 

Det som hade varit ditt låg i andras händer nu. Din åsikt fick du behålla för digsjälv eller skylta med i något skyltfönster på rean någon gång efter jul. 

När inga ord finns att skjuta med får man vifta med den vita flaggen och hoppas på det bästa.

Vad det nu kan vara?

Fastän du fanns så var du inte där.

Ditt skydd var osynligheten, skalet som ingen kunde se.

Det berövade dig friheten men gav dig i utbyte ett inre lugn som inte kunde liknas vid något annat.

Att välja osynligheten var den enda lösningen.

Ord är bara ord.

En bild är tusen ord eller fler.

Du är ett namn och jag likaså.

Allt omkring oss är givna bokstäver som tillsammans bildar en helhet.

En helhet som gör att vi alla förstår varandra.

En helhet som gör att vi genom ord och text kan kommunicera med varandra. 

Vissa kan konsten, andra inte. Lite som att kunna räkna matte, vissa kan det och andra förstår ingenting. Sådan är jag, jag förstår ingenting när det gäller matematik men när någon ger mig en penna, ett papper och kanske en idè så flödar orden som vattnet i ett vattenfall... Ibland är det en härlig känsla och ibland kan jag bli irriterad över att jag har så mycket som snurrar därinne i den flytande tankebanken. 

Oftast när jag får en bra tanke eller något som jag vill spinna vidare på så har jag inte tillgång till varken penna eller papper och då gäller det att memorera. Det kan vara svårt ibland men oftast så går det bra att plocka fram det som en gång tänkts och göra något utav det. 

Att bygga något från en känsla en upplevelse eller något som någon sagt är rätt trixigt ibland. Det gäller att inte tänka för mycket utan bara låta det flöda på... Det är så det går till allt som oftast. Inget tänkande bara en massa skrivande. Tillslut så har man tillverkat något som aldrig tidigare funnits. Något nytt fast gammalt beroende på vad orden handlar om.

Eftersom allt med all sannolikhet redan skrivits ner så gäller det ju att inte göra samma sak. Att undvika kopiering och att komma med ett nytänkande. Något eget.

Det är svårt. Ibland undrar jag hur alla andra gör, alla andra som skriver sånna fantastiska ting så att hela kroppen blir knottrig. Jag vill kunna beröra som dem. Jag vill kunna ge alla som läser något att tänka på, att bära med sig, att förundras över. Jag vill ge bort mina ord till alla som inte själva använder dem. Jag vill ge bort mina tankar till alla andra som inte tänkt dem så som jag gjort. Jag vill ge bort en del av mig till dig.

Sentimentalt kanske men det är vad ord betyder för mig. Ord är ett sätt att låta mig överföra tankar från min hjärna till din så att jag slipper handskas med dem. Din hjärna är min hjälp. Din hjärna är den som matas med mina problem och mina belymmer, mina upplevelser, min glädje och min sorg. Det är din hjärna som läser och bearbetar det jag en gång känt. Det är din hjärna som kommer med svaren, med hjälpen och allt det som jag behöver för att fortsätta.

En cirkel där slutet och början är din och min hjärna tillsammans.

Så till alla som läser, tack för att jag får låna era hjärnor!!! 

Tog fram min tre år gamla vinterjack som jag ännu älskar och den satt precis som den gjorde förra året och året innan...

Jag hittade ett par jeans från förra året i garderoben, de satt nästan precis som förra året...

Allt sitter som det ska och jag gillar det inte. Det betyder att jag inte gått ner ett enda litet kilo trots att jag verkligen försöker. I sex veckor har jag gjort allt som står i min makt för att försöka bli nån centimeter mindre runt midjan...utan resultat...

Visst jag förstår att det tar tid och jag var inställd på det men vafan nåt litet tecken kan man väl få??? Nåt litet som liksom blir som ett beröm och en klapp på axeln. Jag har trots allt inte ätit godis på sex veckor. Inga kakor, ingen glass, inga efterrätter, ingen juice, ingen saft, ingen lättdryck, inget med en fetthalt över tio procent.... *suck* Dessutom har jag tränat tre ggr i veckan och tagit promenader.

Det verkar inte ha någon effekt än sålänge.

Undrar vad mer man kan dra in /ner på för att få kilona att rasa... Ett ras kanske vore å ta i men iaf en mindre nedgång....

Det tycks ta en ofantlig tid dethär och det går åt oerhört mkt energi till å få allt att gå ihop. Jag måste tänka ut under dagen hur ja ska kunna få i mig något fem ggr/dag. Jag måste tänka ut när jag ska träna så att det inte krockar med jobbet, de tider man jobbar extra, maten, tvättstugan, städning av lägenhet, tid med vänner och nära å kära och en massa annat. Vissa dagar förstår jag bara inte hur jag ska hinna med allt. Jobbet tar mest tid, det är många möten och ofantligt många utbildningar att ta tag i. Det tär på en. Idag var jag på matmöte i två timmar på min lediga dag efter att ha jobbat 30 timmar i helgen... det känns inte så roligt... Men det går. Dessutom blev jag tillfrågad om jag ville fara iväg till linköping på Onsdag (m in andra lediga dag) för att gå på en utbildning tillsammans med en av sjuksyrrorna... Visst sa jag utan att tänka efter. Nu e det inte säkert att jag ska åka för om den andra sjuksystern blir frisk så slipper jag, jag är bara en B-plan men om ja åker, när ska jag då hinna med å tvätta å städa??? Planen är att få det gjort imorgon när jag slutar klockan ett men då hinner jag inte träna och då kommer jag att få ångest för det.

Hur faan ska man få allt att gå ihop?

Det som blir mest lidande utav allt dethär det är mina intressen. Min älskade musik, min fina kamera, mina älskade ord och min vän pennan får lida... Jag hade tänkt att jag skulle hinna me å måla något nån dag men det har liksom glömts bort bland allt annat. Mamma vill så gärna ha en tavla av mig i julklapp, det säger hon varje år men jag lyckas aldrig få någon färdig. Just nu saknar jag oljefärg och duk så jag kan inte måla ändå men kanske kunde jag få ihop något av mina vattenfärger på tub som jag har ligger å skräpar i en låda? O va ja skulle vilja gå en kurs i måleri!!!! Eller kanske en drejkurs eller en skrivarkurs eller en fotokurs eller gå till en sångpedagog men hur i hellskotta ska jag ha tid med det? Jag orkar ju knappt laga mat när jag har tränat om kvällarna....

Ska livet vara såhär? Stressigt?

När blev det såhär och hur ska man undvika denhär stresskänslan som dykt på mig den senaste veckan? Det känns som om jag har tusen myror inuti bröstet som liksom vägrar stå still... De rör till det därinne och jag får ingen ro för det är ju så mkt jag vill hinna och så mkt som jag lovat migsjälv och andra att göra. Jag måste träna, gör jag inte det så får jag en oerhörd ångestkänsla och jag måste genast planera in när jag ska hinna ta igen denna förlorade träning. Jag trodde aldrig att jag kunde drabbas av denna sortens stressångest!!! Det är hemskt och jag vet inte hur jag ska bli av med den.

Jag känner någon sorts press både inför migsjälv och inför andra. Jag måste lyckas med denhär viktnedgångsprylen både för att jag vill må bra och för att jag gett mig faan på det och för att alla vet om att jag försöker. Jag måste vara glad på mitt jobb och ta för mig av allt som erbjuds där hur jobbigt det än må vara. Jag måste hinna träffa mina vänner som jag så sällan ser för att höra hur det går i deras liv. Jag måste hem till mamma och pappa och se hur de har det och snart hjälpa dem packa inför flytten.... Jag måste tänka på framtiden också och vad jag vill få ut av dem... Listan är oändlig!

Mitt i allt detta finns också mitt singelliv liksom knakar och ekar... Singellivet som tröttar ut mig bara jag tänker på det. Jag har minsann försökt att bara fokusera på migsjälv dehär veckorna som varit för man måste ta hand om sigsjälv ibland också. Jag ägnar alla mina arbetsdagar åt att försöka få andra att må så bra som de bara kan men jag får inte glömma bort migsjälv. Jag har bara ett liv och det vill jag leva.

Ibland så kommer känslorna över mig som svettningar hos en dam i klimakteriet. Tyvär så finns det ingen servett eller dylikt som jag kan torka bort dem med. Jag är tvungen att känna känslorna och bearbeta dem. Jag är tvungen att inse att jag är singel och måste således göra det bästa utav det. Att leta upp någon har jag gett upp nu. Träffar jag någon så gör jag. Letandet har hittintills inte gett mig ett dugg.

Nu är det någons tur att leta upp mig!!!

Kommer jag att klara allt som jag gett mig in på??? Jag känner mig lite rädd för tänk om jag misslyckas!