Hon knackade på den bastanta trädörren med det vackra handtaget och väntade på åtminstone ett svar men det förblev tyst.

Efter att ha knackat tre gånger till så petade hon på handtaget, som om det brändes och dörren gled upp.

En unken doft hälsade henne välkommen och hon tog av sig de blöta stövlarna. Hon ställde dem prydligt framör tröskeln precis innanför dörren så som man gör hos folk man inte känner.

Hallå!!!

Hon ropade, de kunde ju trots allt befinna sig på övervåningen eller ute på baksidan i trädgården eller i jordkällaren därute i köket eller... 

Hon stod där i hallen och försökte tänka på något som inte påminde om en av alla dem deckare hon läst. Hur det i flera av böckerna varit precis såhär. Någon som skulle hälsa på någon som inte öppnade men dörren var öppen så huvudpersonen klev in och såg något som ingen någonsin vill se.

Hon blundade hårt och tog sig i kragen, öppnade ögonen och vips så stod där en gammal kutryggig dam i nittioårsåldern med en kattunge i famnen. >>Herrejistanes va du skrämdes<< fick hon ur sig och tittade på den gamla damen. Gumman stod där med det finurligaste av leenden hon någonsin sett. Hon såg ut som ett litet rynkigt barn som just gömt mammas och pappas plånböcker i toaletten mitt i leken fågel, fisk eller mittemellan. Svaret blev såklart fisk...

>>Jahaja å vadan detta oanmälda besök??<< frågade gumman och spännde ögonen i henne för att sedan spricka upp i ett stort tandlöst leende. 

>>Jo det är så att...<< mer hann hon inte säga innan gumman med den stadigaste röst hon kunde frambringa ropade på någon vid namn Gunnar.

En minut senare klev han in i hallen och tittade ömt på den gamla gumman som presenterade honom som sin son.

Gunnar var, fick hon veta en stund senare, 75 år och ogift. Han hade bott med sin mor i stugan sedan den dagen han tagit sitt första andetag. Den gamle gumman blinkade åt henne och sade att Gunnar kanske var något i hennes smak och skrockade sedan belåtet som om hon inte hade haft någon att skojja med på år och dar...

Hon skrattade tillbaka och de gick vidare från hallen och in i köket som doftade av nybakat bröd och kaffe. Gumman gjorde en gest som betydde att hon skulle sätta sig ner på den traditionella kökssoffan där en fet katt, antagligen kattungens mamma, vräkte ut sig. Katten glodde misstänksamt på henne när hon satte sig ned men bestämde sig sedan för att ingen fara hotade och sträckte således ut sig ännu mer för att låta sig bli klappad. 

Kaffe och nybakta rågsikskakor ställdes på bordet och när allt var framdukat satte sig äntligen den gamla gumman ner med en suck.

>>Jaa du förstår att åldern tar minsann ut sin rätt<< sa hon innan hon smuttade på sitt fat med kaffe. Ja hon drack på det gamla viset, med en sockerbit hägandes halvvägs ut ur munnen. Hon smackade ljudligt efter varje klunk och plirade med kloka ögon över fatkanten på kvinnan som satt på hennes kökssoffa.

Tillslut, efter fyra smörgåsar med ett tjockt lager riktigt smör kom hon till saken. Hon hade näst intill glömt bort att fråga efter telefonen när den gamla gumman började berätta sagor från en svunnen tid.

Visst skulle hon få låna den, telefonen som sonen Gunnar inhandlat för drygt femton år sedan och som faktiskt fortfarande fungerade. Det var det som var märkligt med Gunnar insåg hon senare, att han var så intresserad av elektronik. Han hade själv för en del år sedan dragit in elektricitet i byggnaden just för att kunna tillgodose sina intressebehov.

Gunnar ägde en hel del gamla rariteter, såsom radioapparater, mobiltelefoner, videoapparater och kameror. Han hade tom investerat sig i en ny tv-apparat. En sådan stor tv skulle hon aldrig ens tittat åt men Gunnar visade upp den med stolta ögon och klappade den lite på ovansidan. Sakerna var för honom vad barn är för sina föräldrar. Något man älskar över allt annat.

De gick vidare från allrummet till sovrummet deras där telefon fanns. Hon tyckte att det var något märkligt att mor och son vid den åldern fortfarande sov i samma rum men i separata sängar. Man kunde tydligt se vilken som var Gunnars och vilken som var den gamla gummans. Hans, obäddad, lite skitig och hennes prydligt iordninggjord med prydnadskuddar ovanpå sängöverkastet. Ungkarlar!, tänkte hon med en suck...

>>Det är här jag vill dö, somna in.<< sade den gamla när hon märkte att den unga kvinnan blev tyst. >>Här och ingen annanstans. Det ska Gunnar se till.<<

Hon förblev tyst och undrade vart döden kommit ifrån. Hur döden kom in i samtalet, eller i tystnaden? Kanske lever man med döden vid sidan om sig när man blir så gammal tänkte hon? Nåväl, det återstår att se...

I den relativt nya telefonkatalogen som även den ordnats av den till synes händige sonen hittade hon nummer till tre sotare. Hon provade det första men fick inget svar. Hon ringde det andra och blev satt i telefonkö. Straxt efter det att den mekaniska rösten i telefonen sagt att hon nu befann sig på köplats nummer åtta förbannade hon detta påhitt som bara kostade pengar. Hon meddelade gumman och sonen att hon givetvis tänkte betala för sig och fick till svar att det inte var nödvändigt men om hon prompt ville så var det minsan ingen som tänkte hindra henne.

Allt väntande som en telefonkö utsätter en för gör att man inte är beredd på att någon ska svara när någon väl gör det... Efter tjugo minuter i en osynlig kö, ja den kunde lika gärna vara påhittad för att någon på kontoret ville ta kafferast, så svarade alltså äntligen någon...