Egentligen står jag på den vita sidan av chackbrädet, du på den svarta. Det är något med dig som man inte ska acceptera. Både enligt migsjälv och andra. Dock har jag aldrig kommit på vad. Är vi inte alla olika? Är det inte meningen att det ska vara så?

Opposits attracts heter det väl?

Är det inte så då? Så som man säger att det är? Om inte så är ju allt en lögn och den som kom på den lögnen och förvandlat den till sanning borde spärras in.

Hursomhelst så har du förmågan att alltid få över mig på den svarta sidan, din sida, den onda. Den sidan som alla andra finner udda och tycker att jag inte borde befinna mig på.

Jag kliver över utan att ens tänka på det förrns alla andra gör det åt mig. När de tänkt klart och undrar vad jag håller på med kommer frågorna. Frågorna som jag inte kan besvara.  

Orden som infinner sig är inga svar, bara klumpiga meningar i brist på vettighet. I brist på bättre vetande. I brist på inre styrka. I brist på c-vitamin... 

Blir så arg på migsjälv. Varför kan jag inte bara göra det enkelt för mig och tycka som alla andra tycker och se det som alla andra verkar se? 

Istället så går jag runt och gör fel jämt och ständigt. Väljer fel stigar, klampar i klaveret och sätter krokben för migsjälv. Jävla klantskalle! 

Folk säger att man lär av sina misstag men ibland tycker jag att även det verkar vara en lögn. 

Vi människor har fått den förmånen att kunna välja. Vi kan välja det bra allternativet eller det dåliga, eller så kan man följa sitt hjärta. Konsekvenser följer alla val så de utesluts därför i beslutsfattandet.

Alltså, om man inte kan välja det bra eller dåliga alternativet så sägs det att man ska gå efter vad hjärtat säger eller det som finns i maggropen. Det är inget beslut, det är bara ett handlande i brist på logik. Vet man inte bättre eller kan lägga ihop ett och ett så att de bildar två så får vi ta till det sista alternativet. Ibland fungerar det och ibland så faller man liksom pladask på mållinjen. Ibland kan man tycka att man själv gjort rätt men alla runt omkring undrar vad tusan man pysslar med och är inte rädda för att tala om det. Då återkommer hjärtekänslan hand i hand med ångern och ångesten. Gjorde jag verkligen rätt? Existerar verkligen vägen från hjärtat eller känslan i maggropen? I och med det så står man återigen på ruta ett... mitt bland alla valen utan att veta varken ut eller in. Det som från början var klart och tydligt är numera en suddig massa i grått och svart. Det som jag tyckte var rätt från början har någon annan nu möblerat om och vridigt och vänt på så att jag nu inte ens känner igen grunden.

Det är inte konstigt att man oftast håller saker och ting för sigsjälv. När man blandar in andra personer så blandar man även in deras tyckande och deras tankar och låter dem omedvetet påverka oss. Tillslut vet man inte vilka som var mina tankar och vilka som var andras tankar.

Jag måste själv lära av mina egna misstag, ingen kan göra det åt mig.

Jag måste själv tänka mina egna tankar och utifrån dem fatta egna beslut, ingen annan kan göra det åt mig.

Jag måste själv skapa sår och läka dem på egen hand,det kan ingen annan göra.

Jag måste själv skilja på mina egna rätt och fel, det kan ingen annan göra.

Det som är rätt för mig kanske inte är rätt för dig för alla är vi olika. 

Du vinner, du har vunnit över dem alla. Chack matt åter igen!