Tog fram min tre år gamla vinterjack som jag ännu älskar och den satt precis som den gjorde förra året och året innan...

Jag hittade ett par jeans från förra året i garderoben, de satt nästan precis som förra året...

Allt sitter som det ska och jag gillar det inte. Det betyder att jag inte gått ner ett enda litet kilo trots att jag verkligen försöker. I sex veckor har jag gjort allt som står i min makt för att försöka bli nån centimeter mindre runt midjan...utan resultat...

Visst jag förstår att det tar tid och jag var inställd på det men vafan nåt litet tecken kan man väl få??? Nåt litet som liksom blir som ett beröm och en klapp på axeln. Jag har trots allt inte ätit godis på sex veckor. Inga kakor, ingen glass, inga efterrätter, ingen juice, ingen saft, ingen lättdryck, inget med en fetthalt över tio procent.... *suck* Dessutom har jag tränat tre ggr i veckan och tagit promenader.

Det verkar inte ha någon effekt än sålänge.

Undrar vad mer man kan dra in /ner på för att få kilona att rasa... Ett ras kanske vore å ta i men iaf en mindre nedgång....

Det tycks ta en ofantlig tid dethär och det går åt oerhört mkt energi till å få allt att gå ihop. Jag måste tänka ut under dagen hur ja ska kunna få i mig något fem ggr/dag. Jag måste tänka ut när jag ska träna så att det inte krockar med jobbet, de tider man jobbar extra, maten, tvättstugan, städning av lägenhet, tid med vänner och nära å kära och en massa annat. Vissa dagar förstår jag bara inte hur jag ska hinna med allt. Jobbet tar mest tid, det är många möten och ofantligt många utbildningar att ta tag i. Det tär på en. Idag var jag på matmöte i två timmar på min lediga dag efter att ha jobbat 30 timmar i helgen... det känns inte så roligt... Men det går. Dessutom blev jag tillfrågad om jag ville fara iväg till linköping på Onsdag (m in andra lediga dag) för att gå på en utbildning tillsammans med en av sjuksyrrorna... Visst sa jag utan att tänka efter. Nu e det inte säkert att jag ska åka för om den andra sjuksystern blir frisk så slipper jag, jag är bara en B-plan men om ja åker, när ska jag då hinna med å tvätta å städa??? Planen är att få det gjort imorgon när jag slutar klockan ett men då hinner jag inte träna och då kommer jag att få ångest för det.

Hur faan ska man få allt att gå ihop?

Det som blir mest lidande utav allt dethär det är mina intressen. Min älskade musik, min fina kamera, mina älskade ord och min vän pennan får lida... Jag hade tänkt att jag skulle hinna me å måla något nån dag men det har liksom glömts bort bland allt annat. Mamma vill så gärna ha en tavla av mig i julklapp, det säger hon varje år men jag lyckas aldrig få någon färdig. Just nu saknar jag oljefärg och duk så jag kan inte måla ändå men kanske kunde jag få ihop något av mina vattenfärger på tub som jag har ligger å skräpar i en låda? O va ja skulle vilja gå en kurs i måleri!!!! Eller kanske en drejkurs eller en skrivarkurs eller en fotokurs eller gå till en sångpedagog men hur i hellskotta ska jag ha tid med det? Jag orkar ju knappt laga mat när jag har tränat om kvällarna....

Ska livet vara såhär? Stressigt?

När blev det såhär och hur ska man undvika denhär stresskänslan som dykt på mig den senaste veckan? Det känns som om jag har tusen myror inuti bröstet som liksom vägrar stå still... De rör till det därinne och jag får ingen ro för det är ju så mkt jag vill hinna och så mkt som jag lovat migsjälv och andra att göra. Jag måste träna, gör jag inte det så får jag en oerhörd ångestkänsla och jag måste genast planera in när jag ska hinna ta igen denna förlorade träning. Jag trodde aldrig att jag kunde drabbas av denna sortens stressångest!!! Det är hemskt och jag vet inte hur jag ska bli av med den.

Jag känner någon sorts press både inför migsjälv och inför andra. Jag måste lyckas med denhär viktnedgångsprylen både för att jag vill må bra och för att jag gett mig faan på det och för att alla vet om att jag försöker. Jag måste vara glad på mitt jobb och ta för mig av allt som erbjuds där hur jobbigt det än må vara. Jag måste hinna träffa mina vänner som jag så sällan ser för att höra hur det går i deras liv. Jag måste hem till mamma och pappa och se hur de har det och snart hjälpa dem packa inför flytten.... Jag måste tänka på framtiden också och vad jag vill få ut av dem... Listan är oändlig!

Mitt i allt detta finns också mitt singelliv liksom knakar och ekar... Singellivet som tröttar ut mig bara jag tänker på det. Jag har minsann försökt att bara fokusera på migsjälv dehär veckorna som varit för man måste ta hand om sigsjälv ibland också. Jag ägnar alla mina arbetsdagar åt att försöka få andra att må så bra som de bara kan men jag får inte glömma bort migsjälv. Jag har bara ett liv och det vill jag leva.

Ibland så kommer känslorna över mig som svettningar hos en dam i klimakteriet. Tyvär så finns det ingen servett eller dylikt som jag kan torka bort dem med. Jag är tvungen att känna känslorna och bearbeta dem. Jag är tvungen att inse att jag är singel och måste således göra det bästa utav det. Att leta upp någon har jag gett upp nu. Träffar jag någon så gör jag. Letandet har hittintills inte gett mig ett dugg.

Nu är det någons tur att leta upp mig!!!

Kommer jag att klara allt som jag gett mig in på??? Jag känner mig lite rädd för tänk om jag misslyckas!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...