Du var så vacker, det vackraste jag visste.

Du var så varm, så öm och alldeles skör.

Din mun något alldeles extra.

Dina ögon, ett helt liv fanns i dem.

Du växte för varje andetag, du betydde allt.

Dina drömmar blev mina när vi dansade i regnet.

Dina armar så smala men ändå så starka.

Dina händer i mina, mina händer i dina.

Ditt hår sådär ostyrigt, precis som jag tycker om det.

Du sade till mig att jag var det finaste du visste.

Inuti värmde orden.

Utanpå värmde du.

Dina tänder därunder läpparna, så vita och rena.

Ditt leende.

Det smittade utan att du visste om det.

Du kändes överallt i mig, i huvudet, i hjärtat, i magen och i lilltån.

Om natten var det hos dig jag hamnade, i drömmen och i verkligheten.

Om morgonen var det dig jag såg, i drömmen eller i verkligheten.

Hur skulle jag skilja dem åt, verkligheten och drömmen?

Alla orden jag skrev var dina, du ägde dem i hemlighet.

Förstog du någonsin hur rik du var?

Jag glömmer aldrig blickarna, stunderna, suckarna, orden, värmen, kylan, samtalen, tystnaden, sagorna, drömmarna, målen, lukten, dig.