Det är Lördag!

Det är en grå, regning Lördag och här sitter jag.

Jag - En stor klump av tristess, gamla tankar och lite ångest.

Idag befinner jag mig någonstans halvvägs ner i detdär mörka hålet jag brukar prata om. 

Detdär onda mörka hålet som lockar mig med gammalt groll jag inte kan släppa och drömmar jag ännu inte uppfyllt eller fått uppfyllda. 

Idag är en dag då jag inte vill vara ensam.

Idag är en dag då jag behöver en kram, två eller kanske tre. 

Idag är en sådan dag då jag saknar detdär som jag aldrig upplevt.

Detdär stora varma, att alltid ha någon vid sin sida, någon som man älskar mer än något annat.

Det är en tom dag som jag knappt lyckats fylla till häflten. 

Jag vill mer.

Jag vill ha mer och jag vill ta mer.

Idag vill jag ta plats hos någon, vara någons.

Jag har ingen vars plats jag kan utnyttja och ingen som jag kan kalla för "min".

Ensamheten är, dagar som denna, ett faktum.

Ett faktum med gammalt bäst före datum.

Hur länge ska det vara såhär?

En evighet?

Isåfall, hur lång är en evighet?

Kan man överleva en evighet?

Jag blir tokig av att stirra ut genom fönstret på den gråa massan som flyter omkring där bakom trädens grenar och blad.

Jag känner mig lika vissen och nertyngd som blommorna i spöregnet.

Jag känner mig lika ensam som en hund i koppel utanför en affär.

En hund som sitter där och gnäller och tittar storögt med hundögonen på folk som passerar och säger:

- Hallåååå!!! Här är jag, ser du mig? Klappa mig lite! Ta med mig hem och bjud mig på mat och låt mig stanna hos dig.

De flesta som passerar ignorerar hunden, några säger åt den att vara tyst å inte skälla så mkt och en del bjuder generöst på ett och annat gulligt ord...

Men ingen tar med hunden hem, ger den mat, klappar den och talar om för den hur fin den är.

*suck*