Din vassa andedräkt mot axeln.

Jag vet att du står bakom mig.

Dina ögon skär i nacken min.

Smärtan känns inte, åtminstone inte för tillfället.

Den ligger latent där under skinnet för att krypa fram vid ett senare tillfälle.  Vid ett tillfälle då saker och ting kommer tillbaka, dyker upp eller vägrar försvinna.

Jag hör dig blinka där bakom mig, ögonfransarna liksom frasar, därefter en suck...

Är du trött på skuggan, frågar jag, eller du kanske är van?

En till suck, sedan tystnad...

Jag flinar lite för migsjälv, din dumme faan.

Ska du någonsin ta dig i skinnet? Växa upp?

Jag ägnar mig åt mitt ett slag, inga tankar, inga känslor.

Jag lånar istället någon annans ord, någon annans tankar. Drömmer mig bort från den verkliga verkligheten där du existerar. Där du stör, irriterar och aldrig lämnar mig ifred.

Egentligen borda jag låta dig få som du vill men mitt envisa sinne släpper dig inte förbi murarna. 

Jag tror, innerst inne att jag är rädd för dig. Livrädd.

Rädd för vad du kan åstadkomma, tillverka eller kanske till och med skrämma bort.

Du har gjort det förr, jag känner dig. Jag vet precis hur du fungerar. 

Plötsligt, som om du kunnat läsa mina tankar, knackar du mig på axeln med ditt krokiga pekfinger som hytt åt mig ett par för många gånger och flinar ditt fegaste av flin. Det flinet som talar om för mig att jag aldrig någonsin under hela mitt liv kommer att slippa dig. 

Jag vänder bort ansiktet, torkar en tår som banat vägen nerför kinden. Tåren lämnar ett snigelspår som småningom kommer att torka ut och bli till ingenting men just nu ryms där ledsamhet, ett stråk av ångest och en hel del ensamhet och flertalet funderingar. 

Det ryms mycket i en ensam tår.

Mer än vad man tror.