Nu ska jag resa bort...

Var väl sisådär ungefär ett år sedan jag lämnade denhär staden sist. Tragiskt.

Visserligen ska jag inte fara så långt bort men det blir skönt att se något annat. Miljöombyte är i behov om man säger så.

Dessutom tycker jag mycket om att åka stor båt!! :) 

Havet är vackert, luften är frisk, det gungar lagomt när man ska sova, ja det finns många fördelar me att åka på kryssning.

Helsingfors är också vackert, nu har jag ju dessutom en kamera så att jag ordentligt kan dokumentera min lilla utflykt. 

Nä ni, ungdomar, fyllekajjor och annat löst folk, nu drar ja iväg ett par dar.

SKEPP Å HOJ KAPTEN! 

Övertydlighet.

Ibland så stör jag mig på folk som liksom ska överförtydliga saker och ting eller artikulera med sin mun så att man tror att käkarna ska gå ur led. Sånna människor som liksom genomo sitt sätt att tala dumförklarar andra.

Detta släkte av människor borde kanske ta och tona ner sig lite?

Jag kan inte låta bli att irritera mig på detta fenomen.

Idag till exempel så kilade jag ner på stan för att handla ett par grejjer. Jag smög in på Hennes & Mauritz (Förresten, vartifrån härstammar detta underliga butiksnamn?) och kikade runt bland hyllorna. Där fanns lite jag gillade och gick efter en stund till kassan. Redan på håll, där bak i kön, kunde jag höra den klara, höga välartikulerande rösten. Hon förlöjligade personerna som handlade framför mig. Ja iallafall så var det precis så det lät. Hon pratade med samma stämma som till ett litet barn som för 639208 gången vägrat lyssna på sin mamma.

 Nåväl, när jag kom fram till den lilla kassörskan som knappt syntes där bakom disken sade hon med sin högst pedagogiska röst :HEJ! och tittade på mig och mina saker jag lagt på disken. Storögt tittade hon. (Om hon åtminstone hade knipit igen sina stora ögon litegrann där bakom de tjocka glasögonen.) Jag tog fram mina kort, betalkortet och klubbkortet (Klubbkort skall annars stavas med ett engelskt c och ett b för att det ska se häftigare ut men jag är ju svensk så jag använder mig således av ordet klubbkort.) och då säger hon efter att hon efter fem minuter lyckats blippa in koderna på mina saker :Får jag be om clubkortet först??? Jag räcker fram klubbkortet och när det är draget så säger hon med dendär äckligt övertydligt pedagogiska rösten att NU kan du dra ditt kort... NÄHÄÄÄÄÄÄÄ????? Hade ja ingen aning om.... Jag vet väl för fasen hur ett betalkort fungerar. När hon sedan har packat ner mina grejjer i en liten plastispåse så kommer det värsta av alltihopa. Hon klämmer ur sig följande fras: Jaha då va det dina TRE saker där i påsen! Jaha? Tre? Räknas alla varor nu åxå?

Näää usch jag får rysningar. Sluta upp med dessa fasoner. Jag vet väl själv för det första hur jag ska betala utan att få "hjälp" på vägen och för det andra så är antalet ting i min plastispåse alldeles ovesäntligt. Varför i allsin dar säga så? Här är dina tre saker i påsen.... suck! 

Nästa gång hon jobbar ska jag köpa 639292 saker bara för att se om hon räknar dem då åxå och delar med sig av siffran högt, pedagogiskt och tydligt så att jag verkligen förstår att jag handlat så mycket. 

En sådandär blick.

En sådandär blick som liksom suger sig fast i en.

En sådandär blick som lockar fram ett töntigt leende som är så svårt att sudda ut. 

En sådandär blick som betyder mer än tusen ord.

En sådandär blick som gör ens kinder rosa och kroppen alldeles varm.

En sådandär blick som glänser av självförtroende.

En sådandär blick till svar på en svår fråga.

En sådandär blick som sänder rysningar längs hela ens ryggrad och ända ner i lilltårna.

En sådandär blick som man ser så sällan.

En sådandär blick som får en att må så fruktansvärt bra.

En sådandär blick att döda för.