När han gick försvann något.

Hon visste inte riktigt vad, bara att det kändes.

Hon undrade om han skulle vända sig om en sista gång, vända sig om och se henne i ögonen och le ett såntdär leende som de gör i alla filmer där man vet att slutet blir lyckligt.

Han vänder sig inte om.

Dumma jävla filmer som får en att tro att verkligheten är något annat än vad den egentligen är. Hon svär tyst för sigsjälv och vänder om för att gå tillbaka till tågstationen.

Det är kallt ute, det ryker ur munnen när hon och alla andra miljarder människor andas.

Ett under att det finns något syre kvar tänker hon där hon pinnar fram på enligt henne, sina något för tjocka ben. 

Ena skosnöret går upp men hon ids inte sätta ner det ena knät i marken, den iskalla, för att knyta en tjusig rosett som iallafall är överflödig på den gamla bruna skinnskon.

Hon borde köpa nya skor.

Splitternya! 

Hon kom på att ordet splitternytt inte skulle uttalas i närheten av någon eller några som verkligen visste innerbörden av nytt splitter. 

Tågstationen närmade sig, eller var det hon som närmade sig den?

Hur som helst så möttes de halvvägs och hon gick in genom de dubbla svängdörrarna. 

Därinne var det varmt och bänkar fanns lediga.

Hon slängde väskan över axeln, lade den bredvid sig och satte sig ner.

Bredvid henne satt en äldre man och bläddrade i någon kvällstidning.

Mannen hostade högt och ljudligt och harklade sig sedan. Han luktade lite skumt och såg lite farlig ut med sin stora krokiga näsa.

Hon bestämde sig för att gå och köpa sig en mugg kaffe att ta med. Numera kan man ta med kaffe från nästan vilket cafè som helst.

25 kronor för lite brunt slask i en pappmugg... Hutlöst!

Jajja, värmen satt fint inuti den kyliga magen som var i det närmaste tom.

Hon tog fram sitt block, sin penna och satte sig vid ett bord som var placerat vid ett fönster i ena hörnet av ankomsthallen.

Länge satt hon där, sörplade på sitt kaffe och tecknade av diverse intressanta personer och tjyvlyssnade på samtal.

Det blev mörkt ute och hon bestämde sig för att det fick vara nog för dagen.

Tågstationen var ett av hennes absoluta favoritställen.

Där fanns alla sorters människor, hon tyckte om det.

När hon kände sig ensam så var det dit hon gick.

Alltid tillsammans med blocket och pennan, hennes bästa vänner som aldrig svek. 

Hon steg ut i kylan, det hade börjat snöa.

Fötterna värkte lite inuti de utslitna skorna, rosetten hade gått upp för femte gången och nu fick det va!

Skitskor!

Jädrans skosnören å släppa taget hela tiden!!

Den timslånga promenaden hem fylldes av snöflingor i varierande storlek, tankar om framtiden och en knorrande mage.

Hon svängde in på ica hörnan och handlade en burk köttfärssoppa, en limpa och två äpplen. Hon hade tänkt köpa en chokladbit också men fick syn på sina ben som speglades i mjölkkylarnas glasdörrar och lät därför bli. 

Hon betalade och fortsatte hemåt.

Hon var hemma efter tio minuter.

Skorna tog hon av sig och slängde direkt i soptunnan.

Halsduken och den lagom tjocka jackan hängdes upp för att torka.

Hon ställde varorna i köket och tog av sig resterande kläder.

En dusch behövdes.

Hon pustade ut där under de varma strålarna.

Hon hade alltid tyckt om vatten, ända sedan hon var liten och lärt sig simma. Då hade hon haft en uppblåsbar badring i form av en färgglad fisk runt magen. Nu stod hon där på egna ben i sin egen dusch utan något luftfyllt som stramade kring midjan. Det kändes bra men ensamt.

Hon blev kvar i duschen tills det ringde på dörrklockan.

Jisses, hon väcktes ur sina tankar och stängde av vattnet för att ropa och höra efter vem det kunde vara. 

Allt hon hörde var att det var en manlig röst som talade därute från farstun.

Hon tog sig ur duschen, torkade sig och virade in sig i det största badlakarnet hon ägde. Hon borde givetvis ha tagit badrocken men det blommiga mönstret gjorde henne inte direkt någon rättvisa.

Hon kikade ut genom kikhålet.

Herrejistanes!!!

Där stod han.

Han hade dendär blicken som hon väntade på tidigare idag men som aldrig infann sig.

Det kändes som om hon sögs ut genom det lilla lilla kikhålet och in i hans armar.

Hon älskade honom.

Det fanns ingen annan.

Det fanns inget annat.

Hon visste det, hon hade haft rätt.

Det var såhär det kändes, det var såhär det var.

Hon smygöppnade dörren och kikade med sina blå ögon ut och upp på mannen därute.

Hej viskade hon.

Hej viskade han och såg förläget ner i det kalla stengolvet.

Vill du komma in? sa hon.

Mmm sade han och stegade in i den varma lägenheten.

Han kände så väl igen lukten, värmen och allt det ljuva. Det som han saknat så fort han kommit hem till sin egen lukt ooch sin egen värme.

Han ville aldrig, aldrig mer gå därifrån! 

Hon log, stängde dörren och låste. 

Tillbaka till samtiden.

Kents nya skiva.

Kommer visst redan i Oktober.

Biljetterna till konserterna släpps nu i Juli. 

Jag vill gå.

Jag vill definitivt gå.

Det suger lite i den gamla kent tarmen.

Den har inte matats med något nytt på så länge.

Stackars tarm.

Det spritter dock till lite i den av glädje och nyfikenhet när jag läser om nya skivan på kents hemsida. 

Glädje för att de äntligen är tillbaka och nyfikenhet för att jag undrar vilka minnen som kommer att skapas till de nya låtarna.

Kommer det att bli viktiga minnen? Starka minnen? Glada minnen? Inga minnen? 

Den som lever får se helt enkelt.

Än sålänge så är det du och jag döden!