Det är Lördag!

Det är en grå, regning Lördag och här sitter jag.

Jag - En stor klump av tristess, gamla tankar och lite ångest.

Idag befinner jag mig någonstans halvvägs ner i detdär mörka hålet jag brukar prata om. 

Detdär onda mörka hålet som lockar mig med gammalt groll jag inte kan släppa och drömmar jag ännu inte uppfyllt eller fått uppfyllda. 

Idag är en dag då jag inte vill vara ensam.

Idag är en dag då jag behöver en kram, två eller kanske tre. 

Idag är en sådan dag då jag saknar detdär som jag aldrig upplevt.

Detdär stora varma, att alltid ha någon vid sin sida, någon som man älskar mer än något annat.

Det är en tom dag som jag knappt lyckats fylla till häflten. 

Jag vill mer.

Jag vill ha mer och jag vill ta mer.

Idag vill jag ta plats hos någon, vara någons.

Jag har ingen vars plats jag kan utnyttja och ingen som jag kan kalla för "min".

Ensamheten är, dagar som denna, ett faktum.

Ett faktum med gammalt bäst före datum.

Hur länge ska det vara såhär?

En evighet?

Isåfall, hur lång är en evighet?

Kan man överleva en evighet?

Jag blir tokig av att stirra ut genom fönstret på den gråa massan som flyter omkring där bakom trädens grenar och blad.

Jag känner mig lika vissen och nertyngd som blommorna i spöregnet.

Jag känner mig lika ensam som en hund i koppel utanför en affär.

En hund som sitter där och gnäller och tittar storögt med hundögonen på folk som passerar och säger:

- Hallåååå!!! Här är jag, ser du mig? Klappa mig lite! Ta med mig hem och bjud mig på mat och låt mig stanna hos dig.

De flesta som passerar ignorerar hunden, några säger åt den att vara tyst å inte skälla så mkt och en del bjuder generöst på ett och annat gulligt ord...

Men ingen tar med hunden hem, ger den mat, klappar den och talar om för den hur fin den är.

*suck*

 

Trollgumman

7 juli 2007 22:41

De där följeslagarna har jag inget botemedel för. När man tror de försvunnit och man sänker sina murar, så är de snabbt där och slår sina vassa klor i en. Bara hoppas man har någon som kan dra en upp ur hålet. Stå på dig. kram.

http://kokstrollet.bloggagratis.se

 

solvind

9 juli 2007 02:35

Du ska nog se att den där hunden förr eller senare lyckas charma någon vänlig själ som grabbar tag i kopplet och tar med den hem, för all framtid. :) Bara hunden inte ger upp, utan är stark och fortsätter ändå.

http://solvind.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...