Jag är din att förstöra och slita ut.

Jag är din att döda, att älska och att tröttna på.

Jag är din enda, din sjukdom, insidan och utsidan.

Jag är din lust, om du vill, om du kan.

Jag är din att leka med, att såra och slåss för.

Jag är din prydnad, allt det äckliga och glada.

Jag är din att skrämma, utrota och ta hand om.

Jag är din att utnyttja, din att röva bort.

Jag är din andra, din nästa och den efter det.

Jag är din att avsky och din att spotta på.

Jag är din väg att vandra på, din lampa och kanske kartan.

Jag är din att göra vad du vill med.

Jag är din, bara din!

Ja jag måste nog gratulera Per Gessle till den bästa skivtiteln någonsin!

Den här gången har du nog tänkt till Per! Du har nog faktiskt tänkt längre än dit näsan räcker.

Jojjomensan gott folk, äntligen har roxettehalvan fattat att han dödar alla fester med sin nasala musik!!! Hans nya skiva har han passande nog döpt till Party crasher! Fint som snus säger jag och bugar med hatten av!

Dettta är nog det bästa du gjort Per sedan du var med i Roxette...

Där finns ett fönster som varit stängt så länge.

Ett fönster utan insikt där utseendet spelar roll.

Smutsiga rutor förfinar det fula medans avunden klistrar sig fast där på. Håller i i en evighet och vägrar släppa taget.

Genomskinligt blir allt, även du. Ditt skarpa sätt skär sig i glaset.

Som jag avundas dig.

Ögonen ser klart nu, jag bad om en styrka starkare än min. Den krockade, med dig.

En spegel av glas som blir en död vinkel. Du dog, jag dog. Grenarna på det nakna trädet dog. Allt dog.

Nyss skrev jag om ett spöke... kankse inte nödvändigtvis mitt spöke men ändå...

Å så fick jag för mig att jag skulle kika in vad jag skrev exakt för ett år sedan... Den dikten handlade om änglar... Hmm märkligt sammanträffande...

Ni kan ju läsa gamla inlägg också, men det kanske ni vet redan. Det finns en del guldkorn där. Vissa saker undrar jag om jag själv ens skrivit men det har jag ju. Måste ta tag i mitt projekt å skriva ner allt i en bok... Det blir ju bara fler och fler texter som lägger sig på hög liksom å då blir det ju bara jobbigare å jobbigare å skriva ner allt sedan.

Skärpning nu Maddluren!!!

Kanske borde önska mig en fin skrivbok med blanka blad i i julklapp??????

Ja skriver in ängeldikten här igen. Zandra, den får bli till dig nu så här i juletider!En julklapp till dig där uppe i himlen.

Sometimes angels fly by.

They stay a while to watch you spread your wings.

Sometimes angels fly away.

The leave to make place for others.

Sometimes angels stay for a long, long time.

They stay to keep you company when lonelyness arrives.

Sometimes angels borrows your time.

They loan it only to give it back again.

Sometimes angels die.

The die to let you live.

En välbekant doft, så nära så hemsk.

Ett anletsdrag så likt ditt, en andedräkt som värmer min kind.

Ditt väsen, det som är kvar.

Jag minns dig så som du var.

Så tyst du vandrar förbi, nästan obemärkt.

Ett vinddrag, en kyla, kanske något mer.

Smärtan av dig när du lämnar min kropp.

Du ger mig kanske en liten strimma hopp.

Det bor en trumpet i min näsa. Peter Trum heter han.

Han barrikaderar den fina ingången och släpper inte in några solstrålar. Försöker man vattna ur honom så spjärnar han emot med sina slemmiga gadjetarmar.

Han har en otrevlig färg och inget särskilt trivsamt sätt. Maken till ouppfostrad kråka har jag aldrig stött på.

Han lämnar aldrig sitt krypin, iallafall är det så det känns. Hur mycket vinden än blåser och ångan stiger så sitter han där han sitter. Fastklistrad.

Ibland har han sommarnöje och åker karusell både upp och ner. Retsticka!

Jag har försökt att sluta mata odjuret men damm finns visst överallt och speciellt i luften vi andas. Baciller är en annan favoriträtt...

Nej du Peter Trum din lille filur, nu är jag trött på dig och ber dig allra vänligast att flytta ut ur min näsa. Du har 24 timmar på dig annars ringer jag doktorn eller apoteket och ordnar så att du blir vräkt!!!!!

Den rörde på sig. Sakta kröp den iväg utan att lämna så mycket som ett spår efter sig.

Längtan hade varit så stor så länge. Nu gick det inte att vänta längre.

Färden tog den tid den tog men nu fanns där ett slut. Något skinande och glänsande långt där borta.

Upoffringarna hade varit många, om än fler än så. Krafterna hade sinat flera gånger fastän aldrig gett upp. 

Den blinkade med de fula små ögonen, kanske ett gruskorn. Ljudet som släpade efter varelsen hördes knappt men fanns där ändå. Alltid irriterade det någon.

Facklorna tändes och marken och allt det andra blev rött och varmt. Ibland gult. Det kändes som hemma. Så som hemma hade känts.

Rädslan syntes hos de andra, den var välbekant och skar som knivar genom facklornas rökridå. Allt blev randigt och knivskuret, mörkt och hoppfullt.

Här fanns ljuset. Det som alla suktat efter och gapat på.

Några skrek, några grät och andra slutade att andas. En kort stund var allt så ovanligt. Det gick inte att känna igen. Dom stod där bara, som döda stenar så kalla och grå. Så mycket liv fastän inget alls. Här skulle allt fortsätta.

Galenskapen hade de fångat och behållit. Den ägde dom.

Dom fruktade det som den förste viskat så tyst om. Spänning och små våta fotavtryck på marken. Dom gick vidare till nästa. Till nästa och till nästa tills inget fanns kvar...

För några dagar sedan så julpyntades det lite här hemma hos mig. Naturligtvis så hade jag ner min kruka med Orkiden på golvet så att all bark trillade ut... Typiskt mig...

Men ja, så här ser det ut hemma i mitt kök...