Kill the cold.

Sår ett frö att gro i. Får ett sår att bo i.

Glömmer det jag gömmer. Gömmer sånt jag glömmer.

Kill the cold.

Gräver ett hål att sova i. Får en sömn att drömma i.

Minns det jag minns. Finns det man inte minns?

Kill the cold.

Bygger en holk att stanna i. Får ett litet rum att tänka i.

Planerar alla planer. Planerar hur man får ihop alla livets garner.

Kill the cold...

Jag försöker att så gott det går få min julfeeling att infinna sig...

Jag har pepprat mig själv med julsånger (Carola såklart) hela kvällen och om jag inte tittar ut genom fönstret och ner på den vattniga trottoaren så känns det nästan som jul. Nästan...

Varthän har min snö tagit vägen? Den fina vita som ska ligga där ute på marken och glittra... Kom tillbaka lilla snö ty jag saknar dig oändligt!

Jag saknar barndomens jular. Hela December månad var som ett enda stort och härligt julkalas.

I skolan tändes det ljus varje morgon och vår lärare Marianne läste högt en snutt ur bibeln. Sagor om moses och brinnande buskar...

Där julpysslades det också och lucian skulle röstas fram. Jag ville aldrig vara lucia, mest för att jag ville stå någonstans längre bak i ledet och kunna njuta av allt det vackra och härliga. Om man var lucia var man tvungen att läsa en dikt, jag var för feg och rädd. Det var alltid något av de populära barnen som blev kronbärare med rött band kring midjan... Nästan varje år var det så och det hörde till. Det blev en tradition. 

Julkalendern är en annan favorit. Att varje morgon börja dagen med en kvarts spännande barnprogram, en mugg varm choklad som mamma kokat iordning och en ostsmörgås  var som att få födelsedagsfrukost varje dag. Chokladkalendern sparade man till sist. Som frukostefterrätt...

När jag var riktigt liten och inte hade egna pengar så följde jag alltid med mormor ner på stan och handlade en julklapp till mamma och pappa. Något fint och inte så dyrt men ändå en julklapp. Ibland, när man var i skolåldern,  fick de saker som man gjort i slöjden. Undrar om de blev lika glada som de såg ut... ;)

Granen handlades dan före dan och kläddes på kvällen dagen före julafton samtidigt som julskinkan kokades. Det var nog det bästa av allt. Det luktade så gott och man fick vara uppe länge för att få en knäckesmörgås med den första skinkbiten på, sådär lagom varm med ett glas must till. Granen blev så fin och jag skulle alltid hänga upp den vackra julprydnaden som jag köpt när jag var med mormor på julmarknad i Tyskland. Den tillhör fortfarande en av mina absoluta favorit grandekorationer.

Spänningen i ens lilla kropp när man lade sig i sin säng kvällen före julafton glömmer man inte i första taget. Vad skulle man få i julklapp? Skulle syrran få fler paket än mig? Skulle jag få det där barbiehuset som jag önskat mig så länge?

Det tog tid innan man somnade men det gjorde inget... Jag tyckte om att ligga där och titta på min ängel i fönstret och på krubban som stod uppdukad med jesusbarn och tre vise män. Och på snön, den som förr faktiskt föll om jularna och bildade ett tjockt knarrigt täcke som man pulsade genom på väg till mormor på julaftons eftermiddag efter Kalle...

Kom tillbaka lilla barndom ty jag saknar dig oändligt!

Nu är det inte alls som förr. Nu bor man ensam i en liten etta där en gran inte ens är att tänka på. Baka och pyssla får man göra själv och skinka känns onödigt att koka åt sig själv. Julkalendrarna är inte juliga längre och ingen kokar min choklad. Chokladkalendrar är för barn och det pirriga har övergått i någon allmän julstress. I år infinner sig även en viss ångest över det där med julklappsinköpen. Jag har inte köpt en enda julklapp trots att jag så gärna vill överrösa alla med presenter. Jag har helt enkelt inte råd. Studenter borde få någon form av julpeng tycker jag. Kravet borde vara att man inte får lägga en enda krona på sig själv utan allt ska spenderas på släkt och vänner! (Reinfeldt, Anders Borg eller vem fan det nu är som har hand om det, jag önskar mig den önskan i julklapp... Tack!) Ingen snö finns det heller, inte ens en liten gnutta... Stackars alla barn som inte får åka pulka och bob eller små små skidor...

Nä, jularna är sig inte lika längre men det förändrar inte det faktum att det fortfarande är den absolut bästa tiden på året. Ingen tvekan om saken.

Jaspp, här kommer ett urval eller lite random pictures som min vän/klasskamrat M skulle ha sagt!

Lite Maddlur, lite syrrans sjal, lite favoritcafé och lite sånt där smått och gott... :)

God natt Sverige!

Nu strular det här va....

Ingen bok, skorna har börjat läcka å sådära... Men det gör inget för det är snö (Ja okej, slask!!) ute å lördagen nalkar sig. 

Ikväll blir det julbord med mormor och kusiner och så. Jag ska äta lax!! Farao så gott med gravad lax... Muuums...

Nä nu är det väl dax å pynta sig lite i håret.

Ha det gött alla!!!

Vilket underbart program. Vilket stärkande och hemskt program.

Jag följer EN serie och det är Himlen kan vänta. Serien handlar om människor som blivit diagnostiserade med dödliga sjukdomar.

Människorna som medverkar är starka, fyllda av mod, gråt och envishet. Man kan inte låta bli att se sitt liv från en annan synvinkel efter att ha sett något av avsnitten.

Idag för första gången så grät jag ungefär i en tredjedel av programmet.... Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när en av personerna, Helena, talade så starkt om sig själv, hennes korta framtid och alla som hon visste att hon inom en snar framtid skulle vara tvungen att lämna. Jag kan inte ens föreställa mig vilken maktlöshet de anhöriga måste ha kännt under hennes sjukdomstid... 

Cancer är en fruktansvärd hemskt vidrig sjukdom som äger så många. Många i min släkt har drabbats å jag kan inte låta bli att tänka på konsekvenserna om någon av dem hade/kommer att gå bort...

Sådana här program får en att uppskatta allt som man har och allt som man kanske kommer kunna att få. I stunder som denna så vill jag bara ringa alla jag känner och tala om hur mycket jag tycker om dem och hur glad jag är att jag har dem runt omkring mig. Kanske borde jag också göra det...

Man måste verkligen ta vara på allt, på varenda sekund hur svårt det än må vara. Det är farligt att leva i slentrian! Man kan missa ett ögonblick, en kärlek, ett andetag, en snöflinga, en solstråle, en vän, någons värme, en kram, ett nytt ord, en insikt, en utsikt eller ditt eget liv.

Titta här om du missat Himlen kan vänta!

Nu ska jag torka tårarna, koka en mugg te och älska...livet!

Äntligen äntligen är min värld alldeles härligt vit! Ute ligger en massa nyfallen snö och väntar på mig!

Så himla härligt! 

Wohoooooooooooooo

Jag bor i en spökstad, det har Kent sagt.

Varje morgon tvingas jag inse att här bor döden, de dödas själar och ångesten.

Här finns annat också, lite liv, färgglada ungdomar som gråter, kyrkor, pizzerior och frågetecken.

Allt är vanligt, till och med de fula  pelargonerna i de gamlas fönster. De luktar likadant, pensionärer och pelargoner. Surt, äckligt och stinkande! Det sticker i näsan tills man vill kräkas.

Aftonbladet annonserar ut något nytt försvinnande, ännu ett fall för allmänheten att gotta sig i och att engagera sig i.

På efterlyst efterlyser man i vanlig ordning vanliga brottslingar som ingen eller alla känner igen. Och Leif är trött!

Hemma mår man bäst eller är det så? Ibland saknar man andras famnar. Andras värme och ord. Det är sällan man får något utav dem.

Att vakna ensam hör till levnadsstandarden. Min iallafall.

Älskling vi ska alla en gång dö... (Lika kallt och jävligt idag igen.) Jag älskar det! Å allt det vita! Och jag älskar dig å dig å dig å dig och alla! Nej inte alla men många fast mest dig. Jag älskar och älskar och älskar. Älskar du mig?

Hjärnan blundar men inte ögonen. Allt byter plats. För många ord på för liten tid. Börjar man bli gammal redan? Börjar titta på Plus och Gó kväll... Och ekonominyheterna.

Varför får jag inte på mig dina blåjeans?

Ny tandkräm med microgranulater i. Microvad?

Nytt, för nytt, onödigt och en massa plast.

Högljutt på stadens döda torg och gator. Dagen efter, insändare i tidningen. Dumma ungdomar!!!!

Gråa vardagar. Livar upp allt med lite te i den bästa av muggar. Värmer den fula mjuka magen så härligt. Känner du? Det blev varmt? Såg du? Jag gick sönder?

330 sidor... Dags att sätta igång å läsa!

Tillämpad kommunikationsvetenskap, sååå skoj!!!