Den korta frisyren som såg ut att vara klippt efter en potta blev ännu töntigare av de kantiga, stora bågarna som tillhörde de glasögon som han haft alldeles för länge. Den svajande gången blev bekväm i hans fotriktiga skor dit byxbenen ännu inte nådde. Han väntade på att krympa ur dem.

Den ryggsäck han bar var på tok för tung så för att avlasta höll han händerna med tummarna under spännrämmarna på framsidan av ryggsäcken. Ögonen var trötta men fulla av liv, lite stolta. Som om detta var det längsta han någonsin vågat sig fram genom stadens gator.

Hans stora tuggummitänder hade han ärvt av sin farmor. De var rätt lika nu när han tänkte efter... Både till utseendet och sättet. Det slog honom att han såg ut som en äldre dam i sjuttiofem års åldern... Inte undra på att allt blivit som det blivit.

Han hatade sigsjälv för det och lät ingen se hur ont det gjorde.

På skolgården var han ingen men där på gatan, där var han allt och ingen eller inget kunde stoppa honom. Han stegade på som vore han en ståtlig älg tills svetten visade sig i hårfästet. Det hårfäste som han anade inte skulle stanna där så värst länge till. 

Tänka sig att allt krympte... Hårfästet, byxorna som en gång för ungefär sju år sedan faktiskt varit i lagom längd och blåmärken.

Den vita t-shirten som hans mamma köpt åt honom hade smutsfläckar i nacken och för tillfället även svettringar under armhålorna. Säkerligen var den inte tvättad sedan sist.

Knäna på byxorna, som förresten nästan satt uppe på låren hade blivit nötta av något.. Kanske av att stå på knä för länge och be om förlåtelse till någon som man inte gjort något. Under jenastyget fanns också ärr, stenar som trängt in och skapat hål, minnen och smärta.

Han brydde sig inte om det nu. Allt skulle bli bra. 

Tryggheten i hörlurarna hade gjort att han redan överlevt så många gånger. Nu visste han inte hur det skulle gå men ge upp, det skulle han inte. Även om slagen blev många och orden så hårda så skulle han tänka på det han hörde i lurarna. Det gav honom mod och styrka. Det gav honom kraft att fortsätta.

Likt en bön sjöng han samma fras om och om igen alldeles tyst för sigsjälv. Det beteendet hade han straffats för många gånger. Så många gånger att han inte ens kunde räkna ihop dem till en summa. Det spelade ingen roll, han skulle fortsätta att sjunga sitt mantra. Utan det så skulle han försvinna och det var precis det dem ville.

Ingen skulle någonsin få vinna över honom, det hade hans mor sagt en gång i tiden när hon inte visste bättre. Det hade han sugit åt sig och nu var det hans motto.

Gatan tog slut och likaså livet. Inte riktigt än, men snart, på hans egna villkor. Han skulle allt visa dem och ge dem en läxa. En sur karamell att suga länge på...