De spetsiga öronen drog sig bakåt som för att stänga ute alla världens oljud. Det var dehär dagarna han avskydde allra mest...

Hon kikade nyfiket med nästan klarblå ögon på hur sparvhöken med den största beslutsamhet dök efter den vita lilla musen som nyss sprungit ur hennes hand. Värmen av dess små tassar mot hennes handflata kändes ännu. Inga tårar, inte en min, bara nyfikenhet.

Tänk vad hunger kunde göra.

Själv var hon hungrig på någonting helt annat...

Nyfikna ögon i ett träd långt ovan, ovissheten under trädkronorna där nere.

Alldeles utmattad lade hon sig ner bland den mjuka mossan, aningens fuktig och precis som hon ville ha den. Att rusa över rötter och stenar var något hon älskade speciellt om jakten inefattade ett pris.

Hon hade lyckats fälla ett litet rådjurskid i gläntan där bäcken gick. Nu tog hon sitt verktyg, skar stora stycken kött från djurets lår och stoppade dem i munnen råa, precis som de var. Det fanns inget bättre än att fylla sin tomma mage. Att rådjurets mamma nyss mist sin unge brydde hon sig inte om. Det finns inga regler för överlevnad...

Han lyssnade med de spetsiga öronen, hans bästa redskap och det absolut pålitligaste. Han kunde höra steg, snabba, som sprang. Någon hade bråttom och han ville veta varför...

När hon var mätt fanns bara delar av djurets maginnehåll samt benen kvar på marken. Där låg de och såg ynkliga ut. Hon sparkade till ett revben och fick kadavret att vända sig. Där på ryggraden satt en liten bit kött kvar. Hon pillade i sig den och gick sedan åter till gläntan där det unga djuret mött sin död.

Hon böjde sig ner över bäckens porlande och fick syn på sitt ansikte dränkt av blod. De stora ögonen log av åsynen och hon hoppade ner i bäcken för att tvätta sin smutsiga kropp. 

I smyg bakom den största trädstammen i gläntan satt han ihopkurad med knäna under hakan. Öronen var på helspänn och han uppmärksammade hennes gnolande i bäckens svala vatten. Hon nynnade en visa han kände igen men inte kunde minnas. Långsamt kikade han fram bakom stammen, trädet var alldeles tyst som för att låta honom njuta av hennes skönhet. Hon var sannerligen vacker, både utanpå och inuti, det hörde han. Han hörde mycket, kanske för mycket men det var inget han själv visste om. Han tänkte på det som en gåva, något unikt och var således mycket tacksam.

Han förstod nu varför han hört de snabba stegen, hon hade blod runt munnen och slickade girigt sina fingrar innan hon tvättade dem i bäcken med hjälp av såproten som växte alldeles intill.

Hon hade drivits av detsamma som honom, instinkten!  

Där var de nu, i samma glänta, med samma instinkter utan att veta hur det såg ut från ovan...

Prassel bland grenarna, en arm, ingen luft, plaskandet från bäcken, rovdjur, död och blod...

You know the art of destruction, how to get in every vein.

You feed us lies till there is nothing left.

The heart once beating has given up.

Where there was life there is death.

Nothing can breathe through the whitest mist.

Nothing can see through the darkest of eyes.

You know the art of destruction, how to manipulate.

You give us a reason but takes it back.

The lungs once breathing is an ocean.

Where there was belief there is only hate.

Nothing can survive theese dark cold nights.

Nothing can hide theese bright white lights.

You knew the art of destruction, how to paint it in the right colours...