Han satt längst in i grottan och spärrade upp de djupt liggande ögonen så gott han kunde. Skägget hade varit ovårdat alldeles för länge och liknade nu mest något som en långhårig katt skulle ha kunnat kräkas upp.

Smutsen runt munnen var vid dethär laget svår att få bort. Den fick sitta. 

De smala fingrarna med naglar som liknade en kvinnas ritade streck och runda ringar i sanden. Att mota bort onda andar var hans specialitè.

Folket som bodde i grottan hade samlats på slätten nedanför, de fick under inga omständigheter närvara när han ägnade sig åt dessa farliga konster. De beundrade honom och hans intellekt. Han var en mycket stor man.

Barnen hade samlat små och stora kottar som de nu fantiserade ihop liv åt. Kvinnorna och männen satt under det stora trädet, i skuggan och kikade i smyg upp emot öppningen där de bodde... De undrade vad han gjorde och hur livet deras skulle komma att bli.

Mannen i grottan hade nu ställt sig mitt ibland de tecken han nyss gjort i sanden. Han gjorde svepande rörelser med sina tunna armar och armbanden på hans vänstra handled skallrade. Han mumlade ord i långa ramsor. Ord som ingen annan än han själv visste vad de betyttde. Ord som ärvts i generationer, från far till son.

Han blundade hårt och ansträngde sig tills svettdroppar mynnade fram på hans panna. Sånthär tog på krafterna och han skulle, efter det att han var färdig, sova i två dagar. Det gjorde han varje gång... Om det var en vana eller ett måste hade han dock ingen aning om. 

Han avslutade sin utdrivning av andarna med att tända en eld. Han strödde rosenblad som skulle rena grottan över den och doften nådde ner till den lilla samlingen på slätten under trädet. Nu var det tillåtet att ätervända upp och in i det som var deras hem. Förhoppningsvis skulle inga fler onda saker nu hända. Folket hade fått nog och tillkallat den lille trollkarlen när det fjärde dödfödda barnet fötts. Dessutom fanns inte längre några bär eller nötter i närområdet.

De hade drabbats av en förbannelse.

Det var de alldeles säkra på.

Den lille mannen satt i skuggan på kanten av klippan, han såg trött och sliten ut och kanske till och med lite skitigare än innan. Folket som nyss klättrat upp till sin bostad samlades runt mannen för att tacka honom. De bugade sig en och en framför hans lilla kropp och utalade sin tacksamhet med både gester och ord. Barnen hade gjort ett kottdjur åt honom som de varsamt ställde vid hans fötter. Mannen log tillbaka och barnen fnissade tyst medans de återvände till sina mödrars beskyddande famnar.

Det var dags för honom att ge sig av för denhär gången. Han ställde sig upp och bugade för folket han nyss hjälpt och avslutade med att säga sitt namn, det som han så stolt fått ärva av sin far och farfar och alla fäder innan dess... 

Hans namn som var kronan på verket och satte punkt för den dåliga tid som varit och öppnade dörren för de goda tider som komma skulle.

Hans namn betydde farväl... 

Migvador.... 

Nu ska jag åka bort lite...

Inte så länge... bara ett dygn men det blir skönt att komma härifrån. Bort från allt som inte är någonting.

Bort från trubbel och grubbel.

Får se om ja hinner plita ner något åt er som ni kan läsa innan jag åker idag...

Nu är det ner på stan och leta upp ett par tights som gäller... Tjingelingan!