De små linjerna i pannan som visar missnöjet. Inget blev som det skulle och det syns så tydligt.

Använde dig som ett redskap för att förstå. Inget blev tydligare.

Sätter minnena i halsen, kommer att kvävas tillslut. Vem räddar mig då?

Öronen så fulla av ljud men inget av dem tillhör dig.

Ett andetag, en blick, det var allt du gav innan du gick.

Strålande ögon, ett förflutet leende. Du stal det bästa av mig.

Nu, ingenting, då, allt.

Små tunna läppar gör sura miner, vet inte hur man gör.

Boken alla vill ha men ingen skrivit.

Magens känsla är den alltid den rätta?

Något större, nått nyare, ett liv som var ditt.

Hur kan man andas när minnena är allt?