Jag klarar ingenting själv, känns det som.

Jag kan inte bära runt saker (Dricka te i soffan är ett minne blott) och således inte laga mat eftersom jag inte kan stödja på fot nummer två eller "klumpen" som den numera heter.

Jag kan inte gå ut själv. Det är skitläskigt att gå ute med kryckor på en matta av is och rullande små förrädiska stenar. 

Jag kan inte gå långa promenader. Det tog mig ungefär en kvart att krycka mig hem från mamma och pappa som bor högst två hundra meter bort. Det är sjukt jobbigt i vänsterbenet som får sköta allt "gående" eller hoppande kanske vore ett lämpligare ord.

Jag kan knappt få av och på mig strumpor eller tights på klumpfoten eftersom gipset sitter så pass högt upp att jag inte kan böja det i en nittio graders vinkel. Det gör också att jag måste ha benet framåt istället för bakåt när jag hoppar på kryckorna... Mycket mer ansträngande!

Jag tog mig med syrrans hjälp över till mamma och pappa i eftermiddags. Skitläskigt var det och halvvägs framme så lossnar taggarna som man kan sätta på kryckorna så att man kan gå på is. Det innebär att jag av ren reflex tar emot mig lite med klumpfoten för att inte tappa balansen alldeles. Rädd som fasen blev jag och tänkte att nu är det klippt igen... Jag samlade modet och gick vidare och tillslut kom vi fram.

Det tog emot som faan att gå hem från mamma och pappa nu ikväll. Jag ville absolut inte ut i halkan, dessutom när mörkret fallit. Men jag var ju tvungen. Mamma följde mig och faan så svårt det var. Och jobbigt. Dessutom har jag trycksår/skavsår i handflatorna av kryckorna. Jag känner mig inte som en pigg 25-åring direkt kan jag säga...

Nåväl så kom jag till slut fram till porten och hoppade in... Då har jag naturligtvis glömt att ta upp broddarna så jag halkar igen och måste ta emot mig med klumpen... Där brister det och jag blir både ledsen och förbannad! Ska det vara så här nu i sex veckor?? Det är så fruktansvärt jobbigt att vara beroende av andra människor när man är van att klara allt ensam och på egen hand. Jag ber vääääldigt sällan om hjälp och försöker klara det mesta själv men nu går det ju inte. Mamma försökte trösta så gott det gick men det tar emot så hima mycket att inte klara saker själv. Jag kan inte ens gå hem från min familj utan att ha någon vid min sida....

Tårarna forsade en stund men sedan vann envisheten och jag hoppade upp för trapporna och kom till slut hem.

Skolan vet jag inte riktigt hur det blir med.... Jag tänker inte ta mig ut på kryckorna ensam i halkan för att ta mig till skolan. Jag vill vänta tills jag iallafall kan stödja på foten å gå lite på den så att det känns tryggare. Jag måste samtala med min lärare tror jag... Kan inte missa en hel kurs så jag hoppas att det går att lösa på något vis ändå...

Många problem som måste lösas..... Men löser man ett i taget så kommer man slutligen fram till målet...Å dit vill jag!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...