Alla som känner mig vet att jag älskar stark mat. När jag säger stark så menar jag inte kryddstark i form av lite salt och peppar. Nä jag vill ha rejäla grejer, mycket vitlök, chili, heta såser, cayennepeppar och sånt... Jag pepprar till och med på frukostmackorna ibland när jag finner mjukosten lite vek och tråkig. Svartpeppar kan lyfta det mesta!

Salt däremot är jag inget stort fan av. Det är gott på ugnsrostad potatis och pommes å det är ungefär det. Jag är i lag väldans dålig på att salta min mat, brukar nöja mig med grillkrydda, buljongtärning eller nån sojaskvätt. Och det är ju en bra vana för salt är ju inte så nyttigt i stora mängder.

Nåja nu var det inte det här jag ville tala om egentligen utan nu går vi över till maträtten tacos. När jag äter tacos (gärna minst en gång i veckan) så vill jag gärna ha Jalapenos på köttfärsen. Många Jalapenos! Jag är nog sjuklig har jag insett för igår åt vi tacos och då köpte jag en ny burk Jalapenos för vi hade inga hemma. Jag öste de gröna goda ringarna över min mat men efter en stund så blev jag ganska besviken. Det blev inte fullt så hett som jag ville! Jag ville att det skulle brännas i munnen så att svettdropparna trängde sig fram i pannan me inget hände... Trots att jag ätit nästan en halv burk ensam.

Jag tänkte att det här är nog inte bra för magen oavsett vad min mun säger så imorse så kokade jag gröt med linfrön och plommon i. Det är ju bra för magen och väldigt hälsosamt... Sedan gick jag ut på en jättelång promenad och när jag kom hem så var jag naturligtvis jättehungrig och då åt jag lite rester från gårdagens tacos. Precis som igår så öste jag över Jalapenjos och när jag ätit färdigt så inser jag att burken nästan är tom. Det simmar bara runt ungefär 10 stycken små gröna ringar i sitt spad och jag börjar i mitt stilla sinne undra vad de där plommonen och hela burken Jalapenjos ska hitta på med min mage... Det kan inte båda gott!

Jag ska inte gå in så mycket närmare på vad som hände ett par timmar senare men jag kan väl säga att jag är renad. Allt ont som möjligtvis funnits i min kropp är borta nu...

Nu undrar ju jag, på grund av mina besvikelse över de inte så heta Jalapenosarna, vad som kommer efter dem? Vad är en aning starkare? Jag vill ha något hett och jag kan inte komma på något hetare än Jalapenos. Har ni några tips?

  Nomnomnom!!!!

Jag bor tydligen i ett perfekt område. Flera gånger i veckan går det runt människor eller små traktorer beväpnade med snablar. Med dessa blåser de ihop löv och släpar iväg dem någon annan stans. För på våra gräsmattor får de tydligen inte ligga och skräpa...

Nej, jag har inte tillfrågat personerna på bilden om de vill vara med i min blogg. Jag smygfotade dem... Bakom gardinen stod jag, som en paparazzi.

Så här ser det ut. Dag efter dag efter dag. Och ljudet, ni skulle höra det. Det oändliga surrandet, det tar aldrig slut! Tidigt på morgnarna börjar dem. Svintidigt. Även fastän de inte är här så hör man det där förbaskade ljudet och jag kan för mitt liv inte förstå varför det ska blåsas bort löv när hösten inte är färdig. Träden är inte nakna än, inte buskarna heller och alla blommor har faktiskt inte blommat klart. Låt det lilla liv som fortfarande finns vara kvar en stund till.

Jag tillhör nämligen de som tycker om att se löv på marken, som tycker om att gå i lövhögar och sparka dem framför mig när jag är ute och spatserar. Jag tycker om löv och det de signalerar. Att sommaren är över och vintern är på väg. Jag tycker om det prasslande ljudet och när det fastnar blåsande löv i håret. Allt det tycker jag om och de här människorna med snablar inkräktar i det. De vill tydligen inte ha höst. De vill blåsa bort varje spår och fortfarande gå klädda i kjolar och shorts.

Mannen nere i det högra hörnet har precis ramlat på ändan när jag tog den här bilden. Han skrattar och det gjorde jag också, där bakom min gardin...

Ser ni så perfekt gräsmattan ser ut? Inte ett löv! Men snart är där en ny lövmatta och då återkommer snabeldrakarna. Jag bor i ett perfekt område där alla löv blåses bort. Jag bor i ett perfekt område där hösten inte finns, där löven försvinner, där färgerna utrotas, där gräsmattan är det viktigaste av allt och där barnen absolut inte får leka i lövhögar...

Jag har hittat det perfekta mellantinget mellan läppsyl och läppstift! På apoteket av alla ställen, där man absolut inte alls letat. Där låg det, framme vid kassan i en burk tillsammans med flera andra och jag kunde inte motstå den.

Den här produkten är varken glansig, glittrig eller smetig. Den är matt och förstärker bara din naturliga läppfärg och det var preciiiis en sådan som jag ville ha. Känns som läppsyl men ger ändå lite färg. Jag rekommenderar den starkt! Tror att den kostade 29 kronor och det kan ju vem som helst kosta på sig. Lite färg piggar upp!

Jodå, jag lever. Gör du?

Har precis sett klart på ett avsnitt av "Drömmen om ett barn" som går på tv3. För er som inte har sett programmet så handlar det om flera olika par som på ett eller annat sätt försöker bli gravida och bilda familjer. Det är både ledsamt, glädjefyllt och alldeles på riktigt.

Innan jag fick beskedet att jag hade cellförändringar var jag odödlig. Inget kunde göra mig illa och det faktum att jag en dag skulle bilda familj var helt självklart. Det är det inte längre. I och med min operation och tankarna om att jag kunde drabbas av cancer så ändrades mitt synsätt. Den där självklarheten var inte längre så självklar. Det kan faktiskt hända precis vad som helst.

Jag har alltid, ända sedan jag själv var barn, önskat mig en familj och framför mig sett de där små knoddarna springandes runt, runt i mitt stora kök där jag står och bakar bullar. Jag har alltid vetat om att barn kommer att bli en del av mitt liv. Jag vill hemskt gärna ha barn och det är inget som jag hymlar med. Men nu, när jag har varit med om saker och ting så är rädslan för att kanske aldrig kunna bli gravid eller få ett eget barn större. Man inser inte, förrän man ställs inför något som får en att tänka några steg framåt, att allt inte är så enkelt som det tycks vara. Flera av mina vänner har fått barn, de är de ljuvligaste små människorna som finns och det är ett mirakel att de finns till. Jag blir glad bara jag tänker på dem.

Ibland går det bra men så finns det stunder då allt går sönder. Ibland lever man i ovisshet och då och då klarnar den dimma som omgärdat en. Hur det än blir så växer man som människa. Utan allt det svarta så blir det liksom svårt att se ljuset... Om du förstår vad jag menar?

Det uppstod en massa frågor när jag ställdes inför min operation ch det måste jag se som positivt. Jag inser att allt är möjligt, även det omöjliga, att drabbas av cancer till exempel. Det går faktiskt. Även fastän man inte vill...