Sitter här i halvmörkret med en lysande skärm framför mig.Jag har tråkigt.Fruktansvärt tråkigt.Ensamheten är här nu igen... Min värsta ovän. Saknar så mycket just nu. Saknar honom, saknar värmen, saknar sånt som jag borde ha kommit över. Eller kan man kanske sakna sånt som man kommit över? Vad vet jag? Inte så mkt om just dethär iallafall...Men jag tycker inte om att sakna... Det är bara jobbigt och frustrerande. En känsla som alla andra visserligen men en nog så jobbig sådan...Skulle hellre gå till gynekologen eller ta en spruta eller nåt... bara jag slapp känna sånthär jobbigt...Ååå varför skulle man bli just människa? Kunde väl ha blivit en guldfisk eller något? Tre sekunders minne... det vore ju ypperligt. Jag slår vad om att en guldfisk inte vet vad en känsla är för något... Jag slår vad om att en guldfisk lever lyckligare än vad vi människor gör.. vi som faktiskt kan minnas.Nä, i nästa liv så hoppas jag att jag blir en guldfick. Slippa alla jobbiga situationer, alla beslut som skall fattas, alla känslor, alla misslyckanden... Min vän Claes rekommenderade en ny musikgrupp till mig häromveckan... Säket! heter dem. Lätt det bästa jag hört på väldans länge. Å sicka texter sedan... Fantastiskt. Tack Clejs :)Jag hade tänkt göra om en låt som heter En gång måste du bli själv till En gång måste du bli två. För det är vad jag går å suktar efter... Att bli två som tillsammans blir en :)God natt med er ni underbara!!!

Jag hoppas väggarna håller. Att de håller för allt som ryms härinne i min lägenhet.Mig och mitt oljud. Min sång och alla känslor.Ja, jag sjunger, konstant och hela tiden. Gärna jämt och ständigt och överallt. Jag är dock ingen sådan som går å sjunger högt för migsjälv utomhus för då tror folk att man kommer någonstans uppifrån sjukhusområdet och vanligtvis bär tvångströja... Men om det va tillåtet utan att folk skulle se snett på mig så skulle jag absolut göra det. Jag känner mig väldans lyckligt lottad som fått dethär redskapet till låns under min levnadstid. Jag kan sjunga, det vet jag och jag hymlar heller inte med det. Det är en del av mig och kommer säkerligen alltid att vara. Tills den dagen då jag blir senil och har glömt bort hur man gör. Jag kan ibland förstå om folk (Mina vänner oftast) blir trötta på en när man hela tiden går å gnolar me i låtarna på radion eller på tv:n eller i sterion. Men jag kan bara inte låta bli. Det är som om munnen automatiskt tar tag i textremsan som snurrar runt i huvudet å bara pressar ut orden. Apropå det, hur många texter har man som snurrar där inne? Minst ett par tusen låtar borde det va om inte mer. Helt fantastiskt vad man kan egentligen. Det jag är absolut bäst på har jag inte ett dugg nytta av. Jag kan huuur mycket musik som helst men till vilken nytta?Så nu har jag bestämt mig.Jag har bestämt mig för att göra något av all min kunskap.Jag ska starta ett band av någon form. Nu får det räcka me å gå här å vilja. Måste ta tag i saker åxå.Jag fick en kick idag när jag körde pappa å resten av familjen (+mormor) till affären och pappa säger till mig att : Madde varför går du inte någonstans och sjunger och gör något av det som du kan? Du kan ju sjunga och tiden går...Då tänkte ja att ja, han har fan rätt... Varför inte?Visst jag har inte en jävla aning om hur jag ska bära mig åt, vilken genre jag tänkt hålla mig till, vilka som ska kunna tänkas vilja ha ett band med mig, vart jag ska vända mig med alla frågor osv...Det enda jag vet, det är att jag MÅSTE göra det. Det finns inget annat som jag älskar så myket som musik och det måste vara menat att jag ska syssla med det i någon form.Så jag har bestämt mig för att ta med min syster och undersöka saken. Vi får ta oss till Balsta musikslott först å främst för att se om man kan få någon hjälp där. Jag vet inte ett dugg hur man bildar ett band... I andra hand tänkte jag på studiefrämjandet eller ABF. Någon måste ju kunna hjälpa?Vill man så kan man!Å jag vill, så alltså kan jag :)Det kommer ta ett tag men jag ger mig fasen på att jag ska lyckas. För dethär, det är en dröm som jag tänker göra till sanning. Det är en dröm som jag tänker börja leva i. Oavsett vad folk tycker och tänker. Dethär är något som jag verkligen vill.Hur det ska gå till är för mig en vetenskap men det är ju inte omöjligt. Det kommer bli jäkligt lurigt men det ska gå. Jag kan om jag vill, å du åxå!!