Tänk så många människor som man sett i ögonen, smålett lite åt, hjälpt på ett eller annat sätt, frågat något, flirtat med osv men aldrig kommer att återse.Vissa av dem vill man kanske aldrig mer träffa och så finns det andra som man aldrig glömmer.Ansikten som liksom etsat sig fast nånstans därinne.Ansikten som berört en på något vis.Vackra ansikten.Fula ansikten.Allvarliga ansikten.Glada ansikten.Ledsna ansikten.Döda ansikten.De är många som etsat sig fast därinne.Jag är glad över att de är en del av mitt liv fastän de kanske inte vet om det.De har förmodligen haft mer inverkan på mig än vad jag kan ana. Och kanske är det tvärtom, att jag finns inne i någons huvud som dendär personen som aldrig glöms bort trots att mötet kanske varade bara en sekund eller två.Det är rätt intressant tycker jag.Att folk kan ha en sådan utstrålning och en sådan karisma att de liksom bara syns sådär i en mängd människor utan att göra ett enda dugg för å få ögonen riktade åt sitt håll.Sånna människor avundas jag litegranna...Att vara så självsäker så att man bara lyser utan att bli för mycket liksom. Det är en vacker sak det.Jag ska jobba på det, att kunna lysa sådär.