Jag minns inte om det var den dagen jag gick hem från skolan för att jag hade ont i magen eller om det var någon annan dag. Jag minns bara att jag låg i min säng och lyssnade på radion. Rätt vad det var bröts alla sändningar och ett meddelande började spelas upp istället. Något hade kraschat in i någon byggnad i USA.

Det var ungefär vad jag förstod tills rösten i radion blev mer och mer upprörd och talade om flera tiotusentals döda och skadade. Ungefär då hade mamma satt på tv:n i vardagsrummet och ropar på mig. Jag sprang dit och fick se något som jag inte riktigt trodde på.

På tv:n, där i rutan visades en byggnad vars mitt såg ut att vara ett hav av rök och eld. Tornet bredvid var ännu helt och ingen visste vad som skulle ske härnäst.

Personen som rapporterade om denna hemskhet var upprörd och talade snabbt. Jag tänkte på mina släktingar i USA även om de inte bodde just där.

Plötsligt ser man en grå skugga i rutan, den närmar sig byggnad nummer två som står så nära den andra byggnaden att man trodde att man skulle ha kunnat hoppa emellan dem utan något större problem. Den stannar aldrig utan åker rakt in i tornet och orsakar en enorm skada.

Det slår mig då mitt i allt kaos att jag just bevittnat ett massmord. Jag tänkte genast på dem som satt i planet, de som visste vart de var på väg och att inget skulle kunna stoppa dem. Inget förutom döden. Jag tänkte på mammorna och på barnen som måste ha varit så rädda och på papporna. Jag tänkte på dem som satt där ensamma utan någon närstående. Jag tänkte på ångesten som måste ha fyllt planet i den stunden. Och så tänkte jag på dem i byggnaden. Dem som nyss fått veta vad som skett i torn ett. De som precis börjat se sig om efter en utväg. De som nästan precis hann undkomma döden.

Och jag tänker på det än idag. 

Inte trodde jag den dagen att något sådant skulle skapa så många känslor i mig. Inte trodde jag att jag från och med den dagen skulle tycka att den 11/9 varje år var snäppet obehagligare än alla andra dagar. Inte trodde jag att mänskligheten fortfarande var så grym...

Exakt två år senare bryts alla tv-program av ett meddelande. En politiker vid namn Anna Lindh har blivit knivskuren i varuhuset NK. Tillståndet är kritiskt och gärningsmannen ännu okänd. Hela svenska folket tänker tillbaka på den dagen då Olof Palme miste sitt liv.

En halv dag senare kommer meddelandet som bekräftar att Anna Lindh har mördats. Hon klarade inte av operationen och avled. Hon efterlämnade sin make och två söner.

Samma dag, en ny död. Samma dag och nya offer.

Åren efter dessa händelser fick jag alltid en klump i magen av obehag. Som om det måste hända något otäckt varje år på just denhär dagen. Den känslan infinner sig fortfarande alltid och händelsen med de två tornen kommer jag aldrig att glömma, den kommer att finnas kvar i mig precis som mordet på Anna Lindh och tsunamin som drabbade Thailand en juldagsmorgon. 

Jag ser fortfarande bilderna, bilderna på små grå människor som hoppade från en höjd så hög att ingen skulle överleva ett sådant hopp. Jag ser bilder på rök och skrikande människor och mera död. Jag ser också bilder på Anna, den glada kvinnan med de blåaste av ögon och hennes mördare. Jag ser dessutom bilder från tsunamin denna dag även om det inte är rätt datum. Uppsvällda kroppar som flyter runt och människor som går med munskydd. Jag ser trasiga hus och ännu mera död.

Död, död, död. Dethär datumet är död för mig. 

Det är sju år sedan tornen rasade. Det är fem år sedan Anna Lindh mördades. Vad kommer att hända idag?