Jag har precis sett klart på dokumentären om författaren Berny Pålsson. En stark och överväldigande dokumentär. Den handlar om just Berny och hennes liv. Om hennes psykiska sjukdom, självdestruktiviteten och om hennes drogmissbruk som hon desperat försöker ta sig ur.

Det är också en film som visar hur riktigt jävla kasst sveriges sjukvård fungerar idag. Att få hjälp för sina missbruk verkar vara en omöjlighet och jag tackar den där högre makten för att jag själv inte är drabbad. Papper och remisser hit och dit men ingen tar ansvar för dessa människor som så gärna vill ha hjälp. Det är fruktansvärt.

Jag såg Berny första gången i en morgonstol i tv4. Där satt en blek flicka med ärriga armar och med ett hår likt cruela de vill i de 101 dalmatinerna. Hon satt där och berättade om sina böcker och om sitt liv som missbrukare. Jag fängslades redan då av henne men det blev aldrig av att jag läste hennes böcker. Det ska jag göra nu. Så fort jag får råd att köpa dem.

Efter denhär dokumentären så förstår jag inte hur denna flicka orkat leva vidare. När ingen hjälp finns att få fastän man bönar och ber om den så måste förtroendet för samhället minska och tillslut helt försvinna... Iallafall så var det det jag trodde men Berny, hon är envis. Hon vill bli bra och hon vill leva. Någonstans innerst inne.

Ni som missade dokumentären, leta upp den nånstans och se den. Hon är en sådan stark människa att man inte kan låta bli att bli imponerad och känna en liten, liten del av hennes viljestyrka.