I det kalla landskapet växer ett mönster fram denna tidiga morgon. Först ett stråk av vitt, det som är snön och sedan den något gråare isen. Däremellan finns det som lever, den vilda forsen. Den ligger där så mjuk och fri fastän alldeles kall.

Lite längre fram flyter ett isflak, en bit av livet som stelnat och nu inte har något annat val än att glida framåt till det väntande fallet. Ljudet hörs ända hit, dånet och skvättandet.

De som redan farit samma väg ligger nu nedanför i ett krossat kaos. Samtidigt bildas där, bland skärvor av is ett lugn som inte finns någon annan stans.

Den här platsen betyder allt, det är här man finner det som kallas ro. Bland, vatten, is, snö och kyla.

Den blå himlen blir ett tält över allting, en trygg sfär där man tillåts att andas och bländas av en otrolig skönhet.

Den snö som nyss fallit glittrar tillsammans med åskådarens ögon och den friska, höga luften blir till medicin. Den is som nyss frusit blir en spegel som samlar bilder innan den återigen smälter för att ge sig vidare.

De höga skriken från en rovfågel ekar mellan bergstopparna, solen går upp och dagen har bara börjat...

Det här är alltså en av de två texterna om vatten som var min första uppgift på textdesignlektionen. Jag hade snälla klasskamrater, de sade mestadels snälla saker om mina texter vilket ju såklart kändes bra. Nu känner man sig inte liiika dålig som innan.

Skönt nu när man har börjat att komma igång på riktigt. Det är lite läskigt att visa sina egna texter för folk man inte känner. Men det är ju sådant vi måste lära oss. En faktatext är ju inte lika jobbig att visa upp som en som kommer från ens egen hjärna och som man själv byggt upp. Men det är ju alltid roligt både med bra och dålig kritik. Vi är ju trots allt i skolan för att lära oss...

Nu ska jag käka lite falafel.

Idag är det den första September för er som inte redan vet det. Det går undan i backarna vill jag lova. Inga hastighetsgränser här inte.

Kan inte någon bara sänka hastigheten till ungefär någonstans mellan 30 och 20 km/h? Just nu känns det som om jag färdas i bortåt 150... Eller är det såhär det ska vara nu resten av livet?

På med hjälmen, armbågs och knäskydden så kör vi!!

Idag ska vi redovisa vår första uppgift, ni vet, den om vatten. Jag är sjukt nervös för tänk om jag är helt dum i huvudet och inte kan skriva egentligen??? Tänk om det bara är nåt som jag fått för mig?  Tänk om alla som läst det jag skrivit i alla dar har ljugit för mig och sagt at det var bra fastän det inte varit det. Ungefär som när någon kommer och ska sjunga inför idoljuryn och inte tar en enda ton rätt fastän alla runt omkring denne säkert sagt att personen ifråga varit bra.

"Du borde vara med i idol." Dendär farliga frasen som kan skapa drömmar hos tondöva och taktlösa människor. Usch! Tänk om jag är en sådan? En sådan som väljer att tro på vad folk säger och intalar migsjälv att jag är skitbra...

Ååå nu får jag nästan lite ångest.