Ungefär såhär ensam har jag känt mig ikväll... Usch! Känns som att jag är alldeles totalt jätteensam. Det finns ingen jag kan ringa och "hänga" med såhär på kvällskvisten. Barnfamiljerna har sitt, de som inte bor i stan, ja de kan ju inte komma hit och ja det finns liksom ingen... Ingen som bor här som man bara kan springa över till och dricka te och mysa och snacka skit. Nu snackar jag istället skit med dig. Hoppas du inte lyssnar. Det är bara ord, tomma, ensamma ord från en tom och ensam lägenhet där det sitter en ensam och något tom människa.

Ja det var dagens känsla det. 

Hon lutade huvudet framåt och fäste blicken i golvet. Dethär skulle göra ont, det visste hon.

Det vita ljuset mot den vita väggen och smutsen på bordet gjorde allting fulare. Smulor på parketten vägrade att sugas upp av den gamla dammsugaren. Allt var fult. Allt var trasigt. Till och med livet.

Smärtan som dolde sig under de kvävda skriken hade hon känt så många gånger förr. Han som orsakade den hade hon en gång älskat.

Nu var falskheten det enda som skyddade. Inga knäskydd och plåster i världen kunde hjälpa henne att överleva detta. Hon skulle sakta tyna bort och bli ingenting.

Att gråta var förbjudet. Så hade det varit sedan barnsben. Hon visste mycket väl vad som skulle hända om tårarna började flöda och det var inget hon ville uppleva igen...

Han log när han bad henne att be om ursäkt för sitt hemska beteende. Hon såg honom i ögonen med hat i blicken och bad lydigt om ursäkt. Precis som igår, dagen innan och dagen innan det. Precis som varje dag.

Något hemskt kan också bli en vana.

En stund senare fick hon vara ifred. Det var i de stunderna som hon smed planer. De som skulle få henne att, mot alla odds, kanske överleva. Försiktighet och noggrannhet hade blivit ledorden i hennes överlevnadsstrategi. Utan dem skulle hon med all säkerhet jämnas med marken i något vredesutbrott.

Nej, han skulle inte få vinna. Det hade hon lovat sigsjälv och den hon saknade så mycket att hjärtat värkte...

Han snarkade högt och hon höll för öronen. Hon blundade så hårt det gick, drömde sig bort. Hon önskade att den kropp som låg svettigt klistrad emot hennes var någon annans. Hon önskade att den hand som nyss slagit inte var så ond. Hon önskade att hjärtat hennes kunde flyga och att lungorna fick sluta skrika.

Han vände sig om och kylan blev närvarande. Där i den stora sängen var hon ett stelt streck fyllt av skräck och ingenting var som förut...