Jahapp då var luren hemma igen. Med gips.

Jag är redan irriterad över hur klumpig man blir med ett par kilo gips och hur mycket alla saker är i vägen när man måste använda sig av kryckor! Jag vill bli bra, å det NU!

Icke sade nicke, i sex veckor så måste gipset sitta på och dessutom måste jag leva i ovisshet ända tills imorgon om huruvida det ska bli någon operation eller inte...

Detta vart tydligen allvarligare och värre än vad jag trodde från början.

Maddluren är ledsen och irriterad... :(

På min kära mors inrådan så far jag straxt iväg till akuten för att röntgas eller nåt... Jag kan absolut inte stödja på  foten så hon tyckte det var bäst att kolla upp det...

Jag tycker inte om sjukhus...

När man bara har en fot att stå/röra sig på så uppstår vissa problem... Har jag märkt.

Duschningen blir till ännu ett fallriskmoment och efterråt får man sitta på en handduksprydd toastol för att torka och smörja in sig. (Återigen känner man sig som en 85-årig gammal dam...) Därefter är det påklädning. Hopp hopp genom lägenheten utan att ramla. 

Foten gör så in i norden ont och idag kan jag inte stödja på den över huvud taget. Dessutom är hela foten och typ en del av benet färgad i någon mystiskt röd-blå ton... Väääldigt snyggt ihop med den stora svullnaden på högersidan.

Jag är trött... Det är inte så bekvämt att ligga still på rygg med foten på en bamsekudde och sova... Usch jag ä redan irriterad på det här. Dessutom så är det så himla tråkigt att sitta här och glo alldeles ensam.

Nu är jag hungrig... dags att hoppa vidare...

Saknade dig redan innan jag åkte...

Saknade dig mitt i kramen som sade hej då.

Konstigt hur det kan vara ibland...

Sakna någon fastän man ligger precis bredvid.

Bredvid värmen och leendet.

Det är vetskapen på den kommande ensamheten som gör skillnad.

Som gör att man saknar.

Och längtar.

Redan innan man farit...

Jahapp, så var det klippt igen då... Olycksmaddluren har vart framme... igen...

Hann nätt och jämt kliva av tåget här i Eskilstuna förrän jag låg på backen, den isiga.

Naturligtvis vrider sig den högra foten åt alla möjliga håll i fallet. Knak å brak och aj och oj. Maddluren blir sittandes på isen och är fruktansvärt rädd att fotleden är bruten... (Känslan från när jag krockade med M på skoljympan och fick en spricka i ett ben bakom fotknölen som man typ inte kan få en spricka i kom tillbax..)

Det gjorde inte så ont först, men känslan av att något var fel infann sig innan jag hann hamna på backen.

Två personer rusade till undsättning (Tack snälla ni!!) och undrade hur det gick. De bad mig vicka på foten men först tordes jag inte. Dock så insåg jag att jag var tvungen att ta reda på hur illa det hade gått... Jag vickade lite och andades ut. Det var inte brutet! Sedan satt jag bara där på marken, rädd och lite chockad på nå vis och rotade i väskan efter mobiltelefonen så att jag kunde ringa efter hjälp. Jag förstod att jag inte skulle kunna gå på eländet...

Räddarna i nöden frågade, efter att jag ringt hem, om jag behövde hjälp och först svarade jag nog nej mitt i allt... haha men sedan så ångrade jag mig och fick således hjälp upp och genom nyforstunneln till andra sidan där mamma och pappa skulle dyka upp...

Det var någonstans då det började göra riktigt jäkla skitont... Att försöka gå med en stukad fot går inte så bra... På andra sidan lämnades jag ensam i väntan på mor och far. Jag stoppade foten i en snöhög för att undvika svullnad... Sedan väntade jag... Å jisses amalia så kallt det blev där jag satt på min resväska med min ena fot i snön.

Efter en stund kom mamma och pappa fram och då insåg vi att jag inte skulle kunna gå hängandes i deras armar hela vägen hem så vi fick tag i en taxi. Tack gode gud för taxibilar!!

När jag väl kommit in skulle jag ta mig upp för trapporna.... haha jag kände mig som en 85-årig tant i sina sämsta dar tills jag kom på att jag faktiskt kunde hoppa på ett ben ända upp. Sagt å gjort.

Hemma lindade mamma in mig med isglass, handduk och en raggsocka medans pappa letade bandage.

Inget bandage fanns att finna så raggsockan, isglassarna och handduken fick bli ett substitut.

Nu sitter jag här, sittandes. Värktabletter är rena himmelriket! Men gå det kan jag inte... det gör svinigt ont och stramar på hela högra sidan av foten. Typiskt!! Nu får man stanna inne i några dagar och inte göra något. Heeelt värdelöst!!!! Känns inte som att jag har tid med det. Nu missar jag de två lektionerna denna veckan i skolan. Inte bra!!! Men vad ska man göra??? 

Nåväl, bra blir man väl förr eller senare.

Nu har jag varit duktig igen och lämnat in en kompletterande grej i filmanalysen till Pans labyrint. Nu slipper jag således tänka mer på den. Skönt!!

Imorgon är det kursavslutning med en alldeles underbar dag fylld av redovisningar.... *suck*

Är det något som jag tycker är liite trist med skolan så är det redovisningsdagar. Man orkar bara inte sitta och lyssna intresserat på 30 elever som ska redovisa om ungefär samma sak på ungefär samma sätt. Det blir dödstråkigt. Det enda man vill är att få sitt eget avklarat så att man sedan i lugn och ro kan koppla av och lyssna lite halvt på alla andra... Innan ens egna redovisning är man ju nästan inte kapabel till att höra och ta in vad andra säger då ens egna tal snurrar runt i skallen som en galen helikopter.

Jaja, nu ska jag fila lite på min presentation...

Det säljs små eller stora nellebjörnar överallt. Helst ska de krama små hjärtan där det står "Kram" eller " Jag älskar dig" på.

De röda rosorna varvas med de plastigare modellerna. Vilken man väljer beror på hur tjock plånbok man har. Eller kanske hur mycket man älskar sin käresta?

Muggar med små hjärtetryck och kärleksslogans står uppradade på hyllorna. En till mamma och en till pappa och en till syster och en till bror och så en till dig.

Vykort att sända Sverige runt ligger i högar på Gallerix. "Jag saknar dig", "Du är mitt allt", "Älskling, du är värdefull", "Från en hemlig beundrare" står det på dem. Det finns kort på engelska också, "I love you".

Små hjärtegodisar i geléform som ligger i en röd hjärtformad ask med genomskinligt lock kostar 29.90 De är säkert sedan förra året. Samma askar, varje år. 

På konditorierna åker alla vaniljhjärtan fram. För utan ett sådant kan man inte leva! Semlorna får se sig slagna dessa veckor. Trots att det snart är deras dag.

Nää usch, jag tror att jag kräks på allt! Jag vill inte gå in i en affär som färgats tillfälligt rosa och röd för det enda man matas med är denna förbaskade alla hjärtans dag!

Vad fasiken är det vi "firar" egentligen? Grattis på alla hjärtans dag har man hört folk säga flera gånger... Vadå grattis? Grattis till att jag har ett hjärta och fortfarande lever eller vadå?

Visst i england eller USA eller vartifrån nu den här idiotiska "högtidsdag" kommer ifrån finns det väl en historia om någon som hette Valentin men varför så att säga måste vi fira den dagen här??? Jag kan ge blanka faan i att inte en enda kotte här i vårt avlånga land har en aning om varför den här dagen firas med pompa och nallebjörnar...

*suck*

Jag har alltid haft svårt för den här dagen. Kanske för att jag aldrig någonsin haft någon att "fira" den med men nu när jag har det så blir den nästan ännu värre på något vis. När man var yngre suktade man lite efter någon som gav en en gosig nallebjörn för att visa uppskattning. Nu känns det bara töntigt. Dessutom klarar jag bara inte av tävlingsmomentet dagen efter då alla ska fråga vad alla fick... Finast och dyrast vinner! Gaaah!!

Om jag vill ge någon något fint så är det ju definitivt roligare att göra det vilken dag som helst på året förutom alla hjärtans dag. (Påskafton, julafton, födelsedag)

Dessutom blir jag så himla trött på alla människor som svänger med frågan: Jahaaaa å vad ska ni (Gärna med betoning på ni.) hitta på på alla hjärtans dag då??

Gaaaah! Ingenting! Måste man eller är det lag på att "hitta på nåt" denna dag?? Och vad händer om man inte gör det?? Straffas man då? Får man gamla geléhjärtan inpulade i brevinkastet eller blir man "nallebjörnad" till döds av folket mitt på torget?

Man kan tycka om någon fastän man inte ger bort en nallebjörn, ett kort eller en ask gamla geléhjärtan...

Förlåt för att jag blundade och inte grät.

Förlåt för att jag ledsnade och inte förlät.

Med glaspärlorna rinnades nerför kinderna och händerna knutna.

Med ett innehåll å trasigt och alla löftena brutna.

Ursäkta mitt gråtna utseende och ögonens blanka blick.

Ursäkta talet jag höll och allt som jag trodde att jag fick.

Som orden som flög ut ur munnen och in i din.

Som värmen jag tog, den som blev min.

Förlåt för att jag blundade men inte förlät.

Förlåt för att jag ledsnade men inte grät.