Och snön fortsätter att falla...

Idag har jag kryckat mig hem från skolan. Det gick skitbra minsann ochdet blev hela 22 kronor billigare än att åka med bussen.

Jag tycker inte om att åka buss till skolan. Jag känner mig som en gammal dam som krånglar med plånboken å tappar mynt (det händer varje gång jag ska betala), stapplar sig fram i gången och är livrädd för att busschauffören ska hinna starta bussen och köra iväg innan jag hunnit sätta mig på den enda platsen där jag får plats med klumpen, barnvagnsplatsen.

*suck*

Dessutom går alla gamlingar bättre än mig och tar sig ut ur bussen fortare än mig när det är dags att kliva av... 

Nä att vara tillfälligt handikappad är ingen höjdare. Dessutom har jag komit fram till att skolan min nog inte är så värst handikappanpassad... 

Till att börja med så ska man komma in i skolan, bakvägen. Det är det lättaste och den enda dörren man kan öppna alldeles själv om man skulle sitta i rullstol.

När man har kommit igenom den dörren som har en dörröppnare (En knapp man trycker på aå att dörren öppnas) så ska man direkt till vänster för att komma fram till hissen. Där möts man av ännu en dörr, denna utan dörröppnare. Den är ganska tung och omöjlig att öppna om man sitter i rullstol. Därefter gäller det att komma in i hissen vars dörr väger ungefär ett ton. Inte heller hissdörren har någon dörröppnare så det är något krångligt att ta sig in utan att få något klämt.

När man kommit upp till andra våningen (där jag har mina lektioner) så måste man trolla fram sitt passerkort och dra det i en kortläsare för att kunna öppna nästa dörr. De första gångerna jag skulle öppna den dörren så misslyckades jag totalt. Då stödde jag inte så bra på foten och kortläsaren är en bit ifrån dörren så varje gång jag drog det förbaskade kortet så hann jag liksom inte fram att öppna dörren innan tiden gick ut. (Man har x antal sekunder på sig att öppna dörren.) Jag har fått hjälp vid denna dörren flera gånger och det tycker jag inte heller om. Jag vill klara mig själv.

Idag gick det dock bättre för nu kan jag stå mer på foten. Däremot är det mycket att hålla koll på med kryckor å plånbok å kort å hela baletten....

Efter dessa hinder så befinner jag mig i min korridor och jag kan andas ut. Tills det är dax att ta sig hem igen och alla procedurer måste göras om.

Slutsatsen av detta är att jag är sju helskottans glad att jag inte är rullstolsbunden. För att komma in i skolan måste man ha sällskap med sig som kan hjälpa en vid alla dörrar... Inte så handikappanpassat alltså.

På Torsdag ska jag ut och resa. Jag åker hem till J. Han ska fixa en duschstol till mig så att jag kan duscha. :) Han är nog världens bästa!

Jag klarar inte av att se den här lägenheten mera. Jag måste bort!! Se något annat en stund. Det ska bli skoj men lite läskigt samtidigt.

Nåväl, jag har ordnat mig skjuts till stationen så det är bara att kliva på tåget för att sedan kliva av det och kliva på en buss istället som tar mig heeela vägen till Enköping. Det ska nog gå bra. Det värsta med resan är att jag inte kan dra med mig min rullväska utan måste ta på mig min hemska ryggsäck för att få med mig alla saker. Jag kommer att se ut som ringaren i Notre dame, haltandes och puckelryggsäckad... Herregud!! Men jag bjuder på den... ;)

 

Alle

4 mars 2009 12:18

Hoppas du får en trevlig liten resa bort från allt "ditt" ett tag och få hämta nya intryck och andas lite ny frisk luft!
Ha det...kram

http://www.alleswe.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...

Jag sitter i vårsolen på balkongen, har min gula kofta på mig och kaffet står på det slitna träbordet. Olle ligger i vagnen här bredvid och sover gott. Jag längtar efter att pyssla iordning här ute, sätta ner påskliljor i lådorna och ställa något fär...

Det som möter en i spegeln varje morgon är ingen höjdare. Att sova går uruselt kan man säga. Det lämnar spår i form av dåligt humör, oändlig trötthet och irritation men också i form av mörka ringar under ögonen till exempel... De senaste dagarna h...

Idag blev vår son alltså fyra månader. Han har funnits hos oss så kort tid och ändå kan man inte förstå hur man kunde leva utan honom. Det händer mycket på fyra månader. Från att vara ett litet försvarslöst knytte till att nu kunna vända sig, gri...

De bara kom, rullade nedför kinden och bildade snor i näsan så att jag blev tvungen att snörvla. Det bara rann över utan minsta ansträngning och jag var inte beredd. Min man har jobbat i ca två veckor, långa arbetspass och även natt. Det har inneb...