På tisdag blir Olle tre veckor och jag förstår verkligen inte vart den här tiden tagit vägen. När han föddes så kändes de här veckorna då vi båda skulle vara hemma med vår son jättelånga. Vi skulle mysa och bara vara. Nu är de helt plötsligt slut och imorgon ska J tillbaka till jobbet.

Jag och Olle ska alltså klara oss själva om dagarna nu. Det känns lite konstigt och ibland undrar jag hur i hela friden jag ska hinna med något över huvud taget. Rutinerna är ju sisådär med en sådan här liten människa som styr och ställer hela dagarna. Han bestämmer när vi ska äta och sova osv. Eftersom den lilla herrn också helst är vaken halva nätterna så måste jag sova en stund mitt på dagen när han också sover för att orka. Det innebär att man knappt hinner något annat än toabesök, blöjbyten, påklädning och en massa amning (Vilken tid det tar!).

När ska jag hinna duscha, äta och laga mat? När ska jag hinna tvätta och städa (hatar när det är smulor på golvet och saker överallt)? Ja det blir spännande det här vill jag lova. Jag ska i alla fall försöka hinna med en promenad varje dag. Jag behöver det, Olle också för den delen och det är så roligt att knalla runt med barnvagnen!

Upp tidigt, åker till vårdcentralen för en drop-in tid på grund av den envisa mjölkstockningen. Parkerar bilen och går till biljettautomaten. Stoppar i en tia, jag glor på den lilla skärmen men inget händer. Är det jag som är dum å har stoppat pengen i fel hål eller är maskinjäkeln trasig? Jag stoppar i en till tia, även den försvinner ner i automatens djup utan att nåt händer.

Va faan!

Får betala med kort istället. Sätter i kortet, betalar för två timmar eftersom jag aldrig varit på drop-in och inte har en aning om hur många som sitter i väntrummet före mig (tänker att det säkert är sviiinmånga). Tjugo spänn till (kostar tio kr i timmen i den här staden...)!

Knallar upp och går till väntrummet, inte en människa! Bara en inne hos foktorn, sedan är det min tur. Mannen går relativt snabbt och jag får komma in. Förklarar mitt problem och tror då att hon fixar recept osv på en gång. Hon säger att ja, det bör behandlas när det gått så pass lång tid och sedan att hon inte har någon tid förrän klockan elva så då får jag komma tillbaka.

Jaha!? Okej, tack då säger jag och går. Då var det bara att åka hem igen och vänta i en och en halv timma... Värdo!

Jag var på vårdcentralen i ca 15 min. Det har hitills kostat mig 40 spänn. Nu ska jag snart dit igen och måste betala för parkeringen ännu en gång! Dessutom måste jag betala för läkarbesöket som säkert tar ungefär en halv minut eftersom hon redan vet vad jag behöver hjälp med. Det kommer sluta med att jag stoppat ner 50 kronor (alltså för fem timmar egentligen) i den där jäkla maskinen när jag faktiskt bara varit där och stått på parkeringen i ungefär 20-25 min sammanlagt.

Småpotatis kanske ni tycker men nu är jag mammaledig med extremt låg inkomst och jag stör mig som fasen när man ska betala för saker sådär och grejen man ska betala med bara slukar ens pengar utan att ge en det man betalat för... Kan ju ge mig fasen på att det hade suttit en P-bot på bilen om jag skitit i att betala med kortet! Å det blir ju liksom dyrare va!

Börjar fundera på om det här är ett trick utfört av kommunen? De behöver ju pengar till det nya parkeringshuset...

Dricker nu mera kallt kaffe och slänger i mig vad som helst som går snabbt till frukost. Det här med att passa tider existerar ju knappt längre. Det är omöjligt att planera med en sådan här liten gosekorv. Helst vill han både amma, sova och bajsa samtidigt precis när man ska gå hemifrån (trots att man försökt planera och matat och bytt i tid osv). Trots det så är det just tider som måste passas ganska ofta så här i början. Det är många besök på bland annat BVC som måste klaras av.

Idag var vi där, med en minuts marginal, för att mäta och väga. Nu händer det grejer vill jag lova! Gossen har ökat 300g på en dryg vecka och växt nästan två centimeter. Det är ett fint kvitto på att vi gör saker och ting rätt här hemma. Att han får den mat han behöver när han vill ha den trots min mjölkstockning. Apropå den så tyckte distriktssköterskan att jag skulle ta en drop-in tid hos läkaren imorgon och få antibiotika utskrivet. Det spelar liksom ingen roll vad jag gör, det vägrar att ge med sig och amningen är näst intill olidligt smärtsam till och från. Men det kommer mjölk i alla fall, det är huvudsaken! Jag ska kämpa för jag vill verkligen amma!

Igår passade vi också tiden. Då skulle vi till Socialförvaltningen och göra pappa J till pappa så att säga. Vi är ju inte gifta så då måste det skrivas papper på saken. Jisses vilket tjohej, det känns så uråldrigt hela den här grejen. Det kom till exempel in två vittnen när J skulle skriva på för att bekräfta att det är han som är fadern. Känns ju ganska konstigt egentligen att gå dit och göra det här när vi vet att det är vi som är Olles föräldrar. Det är ju så självklart. Hade vi varit gifta hade ingen brytt sig. Jag tänker att det här systemet borde uppdateras på något sätt...

Pappan med sonen. Notera nappen som ligger på soffans armstöd. Så här är det överallt här hemma nu för tiden. En napp här, amningsinlägg där, amningsnappar på nattygsbordet, odiskade nappflaskor (jag pumpar), småstrumpor överallt och filtar här och var och så vidare... Ett under att man vet vart saker och ting finns när man väl ska ha dem. Jag antar att man nu lever i ett sorts organiserat kaos.

Olle lade av en redig rackabajsare precis när jag tog den här bilden. Älskade lilla skitunge!

Om bara några minuter (01.08) blir vår son två veckor gammal. Det har varit två fina och härliga veckor fyllda av besök från nära och kära, mys och oändligt gosande. Det har också varit två veckor kantade av dålig sömn, trötthet och mjölkstockning.

På ett sätt har våra liv förändrats totalt men på ett annat sätt så känns den här föräldrarollen och vår son som något helt naturligt. Som om det alltid varit så och han alltid har funnits här hos oss. Det har alltså gått två veckor redan. Det känns som om han föddes igår. Han växer så det knakar, speciellt de små fötterna. Snart har han vuxit ur sina första minibyxor. Inte klokt! Man vill nästan stanna tiden för man inser ju nu hur fort det går och att han innan man vet ordet av är tonåring och vill ta körkort...

De här veckorna har varit mysiga men också intensiva. Mycket som är nytt och många som varit på besök för att klämma och känna på lille Olle. Han är snäll nästan jämt och ligger så fint i olika famnar utan att bry sig det minsta. Men bäst är det ändå att ligga på mammas eller pappas bröst och slumra till takten av hjärtslag. Några dagar har vi haft för oss själva och då har vi passat på att bara mysa, äta gott och gå en väng med vagnen. Tyvär så har jag haft mjölkstockning den gångna veckan (det betyder att det inte blir några uteaktiviteter för min del). Det är fortfarande inte bra. Att amma känns ibland värre än att föda barn tycker jag. Det gör så fruktansvärt ont men jag vägrar ge upp! Det började förra veckan med smärta i vänster bröst. Det liksom spände och kändes hårt. Jag fick frossa och låg i soffan hela dagen. Tvngade mig själv att amma och pumpa. Duschade varmt och åt alvedon. Det gav sig rätt fort och dagen därpå var jag nästan återställd. Nån dag senare känns det smärtsamt igen och bröstet blev hårt och rött. Oskönt! Mer amning och pumpning. Mer massage och varmvatten i duschen. Det är fortfarande rött och lite hårt. Sjukt segt att bli av med detta tydligen. Jag har stannat inomhus och virat in mig i tjocka filtar. Äter ipren. Det gör inte så ont men det ser inte så rart ut direkt... Mest gör det ont när Olle ska amma. Det drar och spänner och bröstvårtan blir sårig och öm och jag måste bita mig i fingret för att inte börja gråta. Mjölk finns det gott om och det är ju i alla fall bra! Idag har det känts en aning bättre faktiskt och jag har även blåst med hårtorken på det utsatta stället (det är bara vänster tutte som är drabbad, den högra fungerar utmärkt). Rart! Slipper man gå å blöta ner sig i duschen stup i kvarten. Vi ska till BVC på onsdag så är det inte bättre då så får jag fråga hur i hela fridens namn jag ska bli av med detta. Jag vill ju ut och gå med barnvagnen!

Apropå tuttar... Nu är man i den däringa positionen att man langar fram mjölkmaskinerna trots att det är folk i samma rum. Jag tänkte, innan jag blev mamma, att jag skulle sätta mig avskilt någonstans när barnet ville mumsa i sig. Att jag liksom inte ville bli stirrad på av andra och att barnet skulle få lugn och ro när det åt. Men det går liksom inte att dra sig undan varje gång det ska ammas för lillgossen vill ju äta mat hela tiden. Han struntar ju i om det är natt eller dag eller om vi har vänner på besök. Vill han äta så är det bara att duka bordet så att säga. Och underligt nog så känns det inte så himla märkligt att sitta där med sina enorma juver och mata sin son med andra människor närvarande. För det är ju just det, jag matar honom. Håller honom vid liv. Det är egentligen något väldigt vackert och naturligt. I alla fall för min del just nu. Nu är det inte så att jag svänger tutten över axeln när vi äter middag med vänner eller tar av mig på hela överkroppen och sitter staty mitt i rummet så att jag syns bra eller liksom skyltar med min amning. Jag får det bara att fungera helt enkelt. Så klart så anpassar man sig efter olika människor också och vart man befinner sig. För det är faktiskt mer eller mindre bekvämt att amma inför olika personer. Tycker i alla fall jag.

Ja jisses, det är mycket nytt nu och vi har bara börjat...

En sak är säker, det här är det häftigaste man kan vara med om! Älskade lilla Olle, tänk att du finns! <3