Idag känner jag mig riktigt jävla less på min ensamhet!!!!

Det är den bästa årstiden på hela året och jag har ingen att dela den med i år heller... Det är bara ensamt och kallt.

Jag försöker att tänka på annat, fokusera på min hälsa men det är fruktansvärt svårt. Ibland faller man tillbaka  i de gamla tankebanorna. De tankebanorna där du existerar. Kommer det någonsin att bli annorlunda? Kommer jag någonsin att bli annorlunda?

Kvällar som denhär klarar jag mig utan! 

En kram eller två vore inte fel. 

Nu har det gått en vecka.

En vecka utan godis.

En vecka utan diverse mjölkprodukter, gräddfil, cremefraiche och annat.

En vecka med mer träning än vanligt. 

En vecka som gick fortare än vad jag kunnat tro.

Imorgon (Tisdag) för en vecka sedan satt jag med tårar rinnande nerför kinderna hos en barnmorska och kände mig helt värdelös.

Idag sitter jag här rätt nöjd över migsjälv och vad jag åstadkommit denhär veckan.

Förutom en mörk chokladbit som jag åt i fredags och de sockerfria viktväktarkaramellerna jag köpte så har jag inte ätit en enda liten godisbit trots att tillfällen dykt upp. Jag har förresten ätit några nötter, och jag kunde räkna det till fem små minichips och tre salta pinnar när jag var på fest hos en jobbarkompis i lördags.

Att förbjuda migsjälv att äta vissa saker kommer inte att fungera. Däremot har jag börjat tänka på ett annat sätt.

Varje gång jag tänker att jag vill ha något gott (Typ choklad) så frågar jag migsjälv om jag verkligen behöver det, och varför jag vill ha det. Svaren blir oftast nej på första frågan och jag vet inte på den andra. Alltså låter jag bli.

När jag sedan ser mig i spegeln så får jag ännu en anledning till varför jag inte ska äta feta och onyttiga saker. Då frågar jag migsjälv, vill jag se ut såhär? Svaret på den frågan blir NEJ!

Dethär tankesättet funkar rätt bra tycker jag. Än sålänge. 

Idag har mitt chokladsug varit fruktansvärt. Känns som jag skulle kunna mörda för en bit av en maraboukaka.

Men nu såhär på kvällskvisten är suget inte längre lika stort. Jag tog till kvällsmat två smörgåsar med ost på, lite lättyoghurt och en stor mugg med te och sedan så försvann suget. 

Jag ska övervinna sockerberoendet!

Förra Tisdagen slängde jag ju alla oyttigheter i min kyl av ren ilska, dagen efter ersatte jag fettet med frukt. En stor påse med äpplen inhandlades och det bästa jag vet, mandariner!!! Mums!!

Tur att man får äta frukt! 

Denhär veckan har jag inte ätit några mjölkprodukter såvitt jag vet, förutom osten på smörgåsarna nu ikväll. Inga gräddfilssåser här inte! Jag har dessutom slutat med lightdryck till maten som jag drack ibland, nu är det bara vatten som gäller, och te. 

Det svåraste denhär veckan har varit att omprogrammera hjärnan. Att gå från tankarna : Ju mindre du äter desto mindre kommer du väga, till : Ät mindre mat men oftare.

Jag är van vid att äta kanske två ggr om dagen vilket inte är bra. Att sätta kroppen i svältläge är bland det värsta man kan göra i "bantningssyfte". Jag försöker få migsjälv att inse det nu.

Det är svårt men det ska gå.

Jag kan om jag vill.

Igår var jag för övrigt och tränade på friskis för första gången sedan i våras. Det var gudomligt! Dessutom har jag tagit timslånga promenader nästan varje dag tillsammans med min vän kameran.

Det känns bra dethär faktiskt. Det har gått så bra denhär veckan, nu gäller det bara att hålla motivationen uppe! Jag har några som peppar mig och de ska ha en stor klapp på axeln!!! Tack! 

Oktoberljus där mörkret lyste.

Tog din hand och menade väl.

Ögonen som hoppet hyste.

Trodde du var min akilles häl. 

Hjärtesorgen krampar sig fast.

Håller sig i ett stadigt tag.

Nåt elakt, visset, sjukt och vasst.

En sjukdom som gör dig svag.

Morgonluften så stilla och sval.

Nakna blickar i fönsterglas. 

Vem visste att du var så hal?

Vem kunde ana orden i din öppningsfras? 

Nu har jag gråtit i en timme, hatat mig själv och peppat migsjälv, ringt mamma, gråtit lite till och slängt allt i mitt kylskåp.

Att gå på en kontroll varje år när man skaffar nya P-piller är bra för då får man reda på saker som man visste men ändå inte visste.

Det jag fick ut av mitt möte med den rara barnmorskan som inte ville få mig att gråta var att mid blodtryck är på gränsen till för högt och att mitt BMI är alldeles för högt. BMI:et kunde jag ju ana men blodtrycket? Det blev som en spark i magen, en hård jävla spark och översvämmning i tårkanalerna.

Jag började gråta så fort hon tittade på mig med den allvarliga minen och sade att jag nog inte skulle fortsätta med de pillerna jag åt, för då skulle jag bli som en tickande bomb. 

Herregud, jag är så fet tänkte jag, dethär går inte. Jag kan inte låta migsjälv göra såhär mot mig. Tårarna forsade inne hos barnmorskan och hon sa att det inte var hennes mening att få mig att gråta men det visste jag ju. Det gör bara så ont att höra att man är tjock även om hon inte sade just dem orden. Jag har hört det i hela mitt liv men man vänjer sig tydligen aldrig... 

Jag cyklade hem med ett nytt recept på andra piller och tårar i ögonen. Hur faan ska jag bära mig åt nu? Mat och träning, jag måste få ordning på det. NU! Jag måste äta mera, äta rätt och regelbundet och jag måste träna mycket mer! Nu har jag fått en spark i magen å en i röven. Nu är det upp till mig att  göra något utav det.

Jag kommer att gråta mycket mer men det ska gå, det måste gå, jag vill inte se ut som ett fettomonster!! Det har jag aldrig velat. 

Jag ringde mamma så fort jag tyckte att jag sansat mig men jag bröt ihop såfort hon svarade i telefonen. Jag pratade om allt och berättade om allt och sedan bestämde vi oss för att ta tag i dethär, tillsammans. (Nu kommer tårarna igen)

Imorgon ska jag gå till friskis och svettis och köpa ett gympakort.

Jag ska kolla in viktminskningssidor på nätet, viktkoll eller nåt.

Promenader ska bli vardagsmat.

Maten ska jag försöka göra till min vän. 

Ni kommer nu att få följa med mig på en jävligt svår resa. Denhär bloggen kommer att bli mitt bollplank till migsjälv. Jag kommer att skriva om sånt som är svårt, jättesvårt och som för mig är en plåga.

Jag kommer att klara det! Jag måste!!

Kram på er alla  

På en mörkare plats än denhär skiner ljuset.

Där är leenden en bristvara som samlas på burk.

Det gula i allt är skänkt från den goda solen och bländar blinda på väg till ingenting.

Där finns bara ett av allt men det är lika svårt ändå.

Problemfritt blir det aldrig hur lycklig man än är.

Blommorna därute viftar med kronbladen, lockar oss in i olagliga drömmar där inget är förbjudet.

Valfriheten är din. Det är du som väljer.

De nakna grenarna pekar på dig, ouppfostrat.

Det gröna blandas med solen och blir till himmel, en himmel som aldrig tar slut.

Där finns det som kallas evigheten, alltet, det som vi inte vet något om men som alla vill ha...

Kvällspromenad.

Samlar tankar, lägger upp en taktik.

En plan är vad som behövs.

Jag sitter i startgroparna igen, undrar när jag når mål? Kommer jag någonsin göra det eller ska jag springa varv efter varv efter varv utan att få syn på målsnöret?

Jag har tränat inför detta i flera år, jag tror att jag är redo nu. Visst det är läskigt och ibland (Jätteofta) så ramlar man och slår sig men man måste våga för att vinna. Jag känner för att få stå högst upp på prispallen för en gångs skull med en guldmedalj i handen, jag är trött på att bara vara åskådaren, den som önskar.

Finns det kanske något träningsläger man kan åka på där man lär sig att bli av med singellivet? Ett läger där man kan träffa likasinnade och komma fram till slutsatser. Ett läger där man på kvällarna sitter runt en brasa tillsammans med andra så att man slipper känna sig som den enda singeln i världen.

Gemenskap, det saknar jag.

Nu kommer åter en sådandär tid där man måste laga sigsjälv lite. Klistra ihop lite trasiga delar här och där och försöka att ta hand om sigsjälv. Det känns bättre idag, jag kommer att klara det denhär gången också hur svårt det än är. Jag är stark och klarar det mesta alldeles själv. Laga persienner till exempel, och köpa rätt slang till cykeln och en massa annat...

Jag kan själv, som jag sa när jag var liten och det stämmer nog fortfarande. Ibland så är det himla bra att vara envis.

Kram