Livet går dig förbi ibland men du hinner alltid ifatt.

De långa kliven tröttar ut din magra kropp, tömmer dig på allt du äger.

När vetskapen landar där inuti är det redan försent.

Allt du gjort och allt du ville spelade ingen roll, du förlorade. 

Den som vann gick hem med allt utom det som var ditt.

Du stal det viktigaste, ett ögonblick, någons historia.

En tanke hit, en tanke dit, vem bryr sig?

Det viktigaste är att andas, att leva.

Insidan, eller utsidan, det är frågan...

Vad skall prioriteras och vad skall sorteras bort? 

Finns det någon lag att följa, något likt en bibel?

Sitt på knä tills benen domnar bort och be för ditt liv.

När dörrarna öppnas kliver rädslan fram och tar ett strypgrepp runt din vita hals.

Att andas var det viktigaste...Glöm inte det.

Luften som cirklat omkring på insidan tar slut så fort.

Ångern blir din bäste vän och håller din hand när du går nerför minnenas gränd.

Plötsligt blir allt det ljusa mörkt.

Att få en andra chans är mödan värt. 

Okej, jag går snart in i den tredje veckan av mitt nya liv och har stött på ett problem.

Problemet stavas S, Å, S. 

Tomatsås, krossade tomater, hela tomater på burk, chilisås, salsa... 

Det känns som att jag ätit tomatsås varenda dag två veckor i streck. I grytor, till tacos, i stroganoffer osv... 

*suck*

Jag har aldrig varit något stort fan av varma redda såser som tex brunsås, bearnaissås,pepparsås och liknande. Jag har hellre föredragit något kallt, lingon, gräddfil eller nåt annat såsigt som liksom passar till det man ska käka. Nu när mjölkprodukterna inte skall intagas så vet ja inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det känns som att jag snart kommer kräkas tomatsås och tomatpurè.

Jag köpte något som hette minimalefraiche när jag åt tacos här för nån dag sedan men det smakade inte ett dugg och var nöstan genomskinligt så jag lade ner det... Jag åt tacos med bara... tomatsås eller salsa som det heter i det fallet...

Asså lightprodukter i all ära men såser när man ska gå ner i vikt är verkligen ett problem tycker jag.

Blä vad tråkigt det är med sås.

Är det någon som kan komma med något gott och relativt nyttigt förslag på en god sås som inte innehåller tomater av något slag....?

Inget under mig, allt är ovanför.

Släpper en sten och låtsas att jag inget hör.

Dit fram når jag aldrig, jag måste växa flera meter. 

Jag har glömt var jag bor, jag har glömt vad jag heter. 

Där uppe sitter du och vinkar, jag känner din kraft.

Hallt du har och allt du haft. 

Styrkan biter mig i kinderna, precis som kylan gör. 

Jag såg hur någon slog till med ett järnrör. 

En dov duns från någons kropp.

Du är utan räddning, utan hopp. 

Kråkorna skriker sina skrik.

Allt är sig likt.

Vattendropparna är det enda som känns mot din nakna hud.

Du är rädd för alla sorters ljud. 

Håller händerna för öronen och skriker för minsta lilla.

Lugn lilla vän, ingen vill dig illa.

En rasslig röst.

Ingen tröst.

Någon tog dig under armen hårt.

Varför skulle allt vara så svårt?

Du blev förd bortom molnen till ett annat land.

Långt därborta vid evighetens rand... 

En stor mugg med rykande te står bredvid mig. Det behövs något varmt denna årstid.

I brist på kramar så tar jag till min gode vän teet.

Så mycket som jag gråtit de två senaste veckorna har jag inte gråtit på bra länge. Jag gråter för allt. Både för dåliga nyheter och för dem som är bra. Mystiskt...

Nåväl, ibland är det bra att släppa ut allt som finns därinuti. Kanske blir några hekto lättare om jag gråter lite till? ;)

Gråtdieten... det vore nåt det....

Denhär veckan fick jag iaf reda på något himla roligt!!!!! Jag håller tummar och tår och ler medans jag går!!!! KRAM på er!!!! 

Jag drabbades just av ett irritationsutbrott.

Hade jag haft en servis eller något annat i närheten hade det åkt i golvet.

Fy faan vad du irriterar mig för tillfället. Hur kommer det sig att jag ska träffa sånna idioter som dig? Sånna som säger en sak men menar något helt annat eller ingenting alls.

Jag har inte pratat med dig sedan dess. Jag har försökt att inte störa mig men du gjorde mig illa.

Du sade saker som jag trodde på som sedan visade sig vara helt åt helvete fel. Du ljög och jag hatar folk som ljuger! Du visste dessutom saker om mig som jag absolut inte borde sagt eller avslöjat. Haha som om du brydde dig?

Det enda jag var för dig var någon sorts tröst i några veckor, tills du kom över ditt egentliga lilla problem och kunde börja leva på riktigt. Synd att jag inte kom på det tidigare. Att jag alltid ska gå på såntdär. Idiotmadde!! 

Du har just gjort så att min mur har byggts upp igen. Hur faan ska man kunna öppna sig för folk när de bara gör en illa??? Hur faan ska man orka prata med nån kille mer när sånthär händer gång på gång? Kan ni inte bara sluta ljuga???  

Jag trodde faktiskt att du var annorlunda. Det var du som fick mig att inte släppa in den andra idioten dendär kvällen. Det var du som gav mig detdär leendet som gav mig styrkan... Vilket skämt!!! 

En  idiot gav mig ett leende den kvällen och en annan fick tårarna att rinna... Fantastiskt!!! Vilket underbart liv man lever!

Du och dina lögner dök nyss upp och de har förmodligen förstört hela dagen och lite till!!!

Tack så jävla mycket!!!! 

Vissa saker är svårare än andra.

Att gå ner i vikt är jävligt svårt men inte omöjligt. Därför försöker jag.

Mamma säger att jag är envis så kanske kommer jag att lyckas en dag. Kanske kommer jag att lyckas bli några kilo lättare, kanske kommer jag att känna mig nöjd med migsjälv, kanske kommer någon annan att känna sig nöjd med migsjälv.

Jag har alltid varit tjock, ända sedan jag som liten spermie simmade in i morsans ägg, ja iaf så tror jag att det var så... När jag kom ut i den vida världen var jag rund som ett klot och med kinder lika fluffiga som en nyrullad sockervadd. Dåliga gener? Bra gener?

Man kan väl säga såhär, jag fick inte de gener som idag betraktas som eftertraktade. De smala, tunna generna. De generna som gör karlarna står på rad utanför ens dörr.

Istället fick jag dehär runda generna, de som sätter sig på mage, lår och underarmar. De som sätter sig på vågen, skrattar åt en och plussar på ett kilo till på ens redan tjocka kropp.

Huvudsaken är väl att man har gener? Om de sedan är bra eller dåliga ska man väl inte bry sig så värstans mycket om? Eller? Huvudsaken är ju att man är nöjd med sigsjälv och sin kropp?

Frågan är ju då bara hur man som tjockis inte ska bry sig om vad folk säger till en, hur de ser på en och hur man uppfattas?

Det är trots allt ens dagliga liv vi snackar om här.

Man slutar ju inte att vara tjockis när man går till jobbet eller skolan och sedan sväller upp när man kommer hem och sätter sig i soffan och mular in chips och andra godsaker i sin ensamhet.

Är man tjockis så är man tjockis på heltid.

Det har man fått betala för otaliga gånger.

Jag har undrat över om dendär tjocka-barnet-känslan försvinner om man blir smal/are? Eller kommer det liksom alltid att kännas som att man är den tjockaste i församlingen hur lite man än väger? Att det blir som någon sorts anorexikänsla. Att man ser sig i spegeln och bara ser detdär fula mulliga barnet med för korta byxor som petar sig i näsan utan att bry sig?

Jag är rädd för att det är så. Jag kommer nog, inuti, att vara lika tjock som jag alltid varit. Det är liksom en del av min uppväxt, riskakor, godisuppehåll, träning, tårar, missnöje... Och att ständigt veta att man väger några kilon för mkt. Sån är jag och sådan är min uppväxt. Det finns inget jag kan göra åt dåtiden men nutiden, den kan jag förändra. Jag kan åtminstone göra mitt bästa.

Jag gör inte dethär för någon annan än min egens skull. Jag är inte nöjd med min kropp, med hur jag ser ut. Det har jag aldrig varit och kanske kommer jag heller aldrig att bli. Det får vi se, om jag lyckas.

Fy faan va det är svårt att vara heltidstjockis!

Du gräver dig in i mitt huvud som en likmask i en död mans kropp. Smaskar och smakar på allt det ruttna, stinkande, vidriga.

Där sitter du sedan på huk, mätt och hånflinandes åt mig och alla andra, åt allt som inte blev som det skulle.

Ditt fula tryne avslöjar din ålder, du blir aldrig vad du varit.

Den tomma munnen viskar ord som ingen vill höra men lyssnar på ändå. Du är profeten, guden, den allsmäktige. Amen.

Jag vankar rastlös fram och tillbaka utan att veta varthän jag är på väg. Du har förvirrat mig förut. Vänt ut och in på saker som redan var som de skulle.

Dig kan man aldrig lita på. Inte på dig och inte på någon annan av samma sort. Ni är alla likadana!

Jag håller händerna för så att du inte kommer åt. Det gör så ont annars. 

Låt mig bara vara eller älska mig!

Ljuset i ögonen slocknade, vart tog glöden vägen?

Hur överlever vi utan eld?

Du kunde inte skydda mig, jag kunde inte rädda dig. Nu är vi kvitt. Jämvikt, ingen obalans.

Nästa gång försöker jag ensam.

Visste du hur vi blev innan vi var eller skulle vi bli något annat?

Det kanske inte var menat såhär? Eller var det precis såhär det skulle bli?

Hur blev det?

Ta på dumstruten, stjärngossemössan, ett bröst eller vad faan som helst, bara du tar på något. Låt det inte bara vara.

Skillnaderna mellan dig och mig är så små, så ofantligt små. Du är du och jag är jag men ändå finns det ett vi hur vi än är skapade. Ett vi, ett oss, ett ni.

Börjar det kännas nu? Börjar det svida? Jag vill gapskratta men mungiporna lyder mig inte när dina ögon ser in i mina. Ditt straff blev mitt. Min plan blev din.

Kärleksfläcken på golvet blev osynlig. Fanns den ens där? 

Ångrar du dig?

Friskis och svettis kortet är nu förnyat. :)

Har även tränat idag och promenerat på förmiddagen. Bra jobbat av migsjälv.

Jag har idag ätit frukost, lunch och middag. Bra jobbat av migsjälv.

Annars har det välla inte hänt så mycket här skulle jag tro.. Jag kämpar på med mitt!  

Bara nån vecka kvar tills jag kan lägga händerna på en kopia av tillbaka till samtiden!!!

Over and out!