At låta bli är svårt.

Att låta bli sådant som man tycker är gott är ännu svårare.

Jag har stött på ett till problem i kampen mot kilona. Bakfyllekäket! Denna hemska fettfälla! 

På vägen hem från Raw där det alldeles eminenta bandet Lionheart brothers nyss spelat skall mina vänner fylla sina magar med något flottigt och gott, så som man gör när man är full.

Då kliver mitt så kallade "viktförsvar" in och talar om för mig att detta är en fälla. Du behöver inte fylla din mage med flottig sås, kött och vitt bröd klockan två på morgonen. Du överlever utan i några timmar till. 

De andra två beställde varsin gigantisk smörgås från Subway med typ precis ALLT på. Kött, grönsaker, oliver och god sås. Jag tog ett par tuggor från syrrans smörgås och en vanlig gurkskiva men sedan lät jag bli. Fy tusan va gott det smakade. Jag var allt bra sugen på en smörgås jag med men för det första så hade jag inga pengar och för det andra så klarar jag mig utan.

Jag bad istället om att få ett glas vatten och det fick jag. Dessvärre så var vattnet alldeles ljummet så jag drack inte det heller... :P Är inte vattnet kallt så får det fanimej vara!

Nu sitter jag här med en skrikande mage och tuggar i mig en mandarin. Mätt lär jag inte bli men jag kommer känna mig nöjd när jag vaknar över att jag inte bröt det jag lovat migsjälv! 

En liten styrkekram till migsjälv för det e jag värd!!! *kram*

Over and out gott folk!!! 

På min kropp finns ärr och mönster.

Sådant jag tycker om och sådant jag hatar.

Händerna på magen pekar finger åt mig varje dag, jag försöker att inte titta.

Grusgroparna på låren samlar känslor som påminner mig om vad de en gång var.

På knäna finns ärr trots att jag aldrig gått i kyrkan.

De mjuka delarna där solen aldrig skiner döljer jag med leenden.

Ingen ska få se.

Jag döljer dig så väl du mönstrade kropp.

Spegeln, den värsta av ovänner hånar det som en gång var fritt från märken.

Vad jag önskar att jag vore ren.

Hur kunde du bli såhär?

Där under hakan liknar jag en pelikan.

Fingrarna små prinskorvar utan lyckliga ringar av guld.

Om du visste hur det kändes!

Att ta tjuren i hornen gör ont och sårar än.

Fler ärr därinuti och utanpå.

Att inte kunna välja från start får vi alla leva med.

Jag bor här i mitt skal, ärrat och mjukt.

Jag ser det fula, det trasiga och det fina.

Det fula sitter ytligt.

Det trasiga är en klump av osäkerhet i magen.

De fina platserna i mig har ingen ännu vågat besöka.

Jag är ingen karta, jag är ett landskap.

Där du tar slut tar framtiden vid

Dit du går ödslas människors tid

Bakom lyckta dörrar fattas svåra beslut

Du dödade staden där hjärtan längtar ut

Du byggde en fyrkant utav betong

Sedan sjöng du för den, en nykomponerad sång

Där inne växte ett nytt litet liv

Något som skulle bli ditt nya tidsfördriv

Du höll det så krampaktigt fast i din famn

Du glömde att döpa det, ge det ett namn

Nu när det växt ur sitt skal

Ställdes du inför det svåraste av val

Att välja var det värsta du visste

Därför gick du din dröm om miste 

Jag stoppar non-stops i myntinkastet och hoppas på den bästa vinsten.

En blandning av dur och moll, dig och mig eller himmel och helvete.

De röda prickarna i synfäletet vill inte försvinna trots att jag kniper med ögonen så hårt.

Små punkter som påminner om dig. Evighetsfläckar. Skönhetsfläckar?

Går dem att operera bort så att man blir som vanligt?

Fläckfri.

I via-reklamen säger de att man lär sig utav smuts, kanske är det sant.

Finns det tvättmedel för själen? För hjärtat? För de knipande ögonen?

Du var smuts som har blivit klibbiga fläckar som jag vill bli kvitt. Tänk så enkelt det vore att vara ett plagg, en sak, utan liv.

Hopp in i tvättmaskinen, i med en skopa vanish oxy action och snurra ett par varv, sedan total frihet tills man spiller igen. 

Enkelt! 

Du står där utan alla löven.

Din kropp så taggig och vass, sticker hål på vem som helst.

Rötterna som en gång varit under jord kryper fram över din hud.

Du tar dig igenom allt. Asfalten är inget hinder.

Utsikten du äger och rösten i vinden skiljer sig från normen.

Alla vill vi bo högst upp, känna oss störst och se ner på alla andra.

Ni älskar den högsta punkten, platsen där man syns bäst.

Trädkojjan är exhibitionistens ultimata bostad.

Kronan din som svajjade på sne i somras ligger kring dina ben.

Spridda tankar i olika färger.

Jag såg dig vinka åt mig på håll, dina stela fingrar spretade utåt i natten.

Kunde jag skulle jag värma dig med hjärtat mitt.

Ditt skal är rynkigt fast din ålder är så låg.

Ungdomen försvinner dock så sakteliga.

Du står där i raden bland dem som liknar dig.

Tappar nästan bort dig där bland alla de andra.

Så tryggt det är att ha dig nära...

Så rädd är jag att du ska försvinna...

Jag har tänkt lite...

Hur faan ska man kunna hitta någon som passar ihop med en själv?

Är det någon som förstår hur mycket det är som ska klaffa? Utseendet, personligheten, intressen, värderingar, familjeliv, barn/inte barn, släkt/vänner, framtidsplaner, känslor, tankar, allt! 

Jag förstår bara inte hur det är möjligt. Hur ska det gå till? Hur i allsin dar hittar man någon som stämmer med ensjälv?

Hur många män måste man träffa för att sju av tio egenskaper ska klicka? För sju av tio är väl ungefär vad man kan tänka sig vara en godtagbar gräns?

Jag menar, man vill ju inte sjunka för lågt och ta vem som helst... Man kan ju inte begära att någon ska ha precis allt det som man söker? Det lär ju aldrig hända.

Några små fel och brister är ju sånt man får räkna med. Ingen är ju perfekt.

Idag konstaterade jag att jag är en nörd, en samlare. Min kent-samling som jag inte sett som en samling tidigare var större än jag väntat mig.

Med det sagt så ska jag komma till poängen, jag känner mig som en av nördarna i Bonde söker fru!

Visserligen bor jag inte på någon bondgård men jag är en pälsdjursallergisk singeltönt som levt i "celibat" alldeles för länge. Dessutom har jag astma och tvingas leva med min dildoformade bricanyl resten av mitt liv. Nördigt? Något!

Bodde jag på en bondgård så skulle jag åxå ställa upp i Bonde söker fru. Eller kanske Bondinna söker man.

För det första så älskar jag att få snigelpost och dedära bönderna får ju flera hundra brev styck!! För det andra så når man ju liksom ut till en bredare publik via TV:n, jamenar någon i hela sverige måste väl tycka man e okej liksom? För det tredje så flyttar typ tre personer efter en tid in i ens hus. Hur bra kan det bli liksom? Då e man ju aldrig ensamen. För det fjärde så e det ju skojj å ha lite att välja bland (Lite som en audition), såvida man får många brev vill säga.

A nä detdär hade ju vart nåt alltså. Men med min allergi och astma så känns den "drömmen" vääääldigt långt borta... :P

Jävla skit!!! ;)

Fy faaan va bra den är! Jag älskar den redan!

Ensamheten skaver hål på hälen.

Längtan efter något annat växer sig större för varje ansträngt andetag.

Såren i lungorna går inte att laga, inte dem i hjärtat heller. Man kan bara försöka täcka över dem med något annat, något som är bättre. Tillslut ser man ut som ett lapptäcke hämtat från ett amerikanskt drama.

Färggranna tygbitar ihopsydda med varandra, inget system, inget mönster...

Du har skavt dig igenom alla hudlager in till benmärgen. Längre än så kom du inte... Du tappade greppet, eller var det jag?