Ibland saknar jag din sköra hud, den som nästan gick sönder.

Ibland ser jag din klarvakna blick i andras ögon. Sådana ögon som inte ens liknar dina.

Du är överallt.

Med ryggen mot golvet och blicken i taket känner jag mig trygg. Den vita färgen däruppe är det enda som inte skrämmer mig. Där finns inga skuggor eller mörka vrår, bara vit färg.

Ibland blundar jag för att gömma mig i mörkret och möta mina rädslor.

Ibland känner jag din varma hand i min fastän jag vet att du inte är där.

Du är överallt.

När jag vänder solen ryggen och vilar med magen mot gräset känner jag alla dofterna. De ljumna dofterna av dig och allt som du var. Hos dig fanns inget mörker, bara vit färg.

Ibland drömmer jag fastän jag är vaken.

Ibland älskar jag dig fastän du inte älskar mig... 

Mörkret har gått och lagt sig, nu kan ingen hjälpa dig.

Solen kommer att skina de dagar den bestämt sig för att göra det oavsett om du vill det eller inte. 

Strålarna kommer att nå din nakna hud även fastän du är klädd i den mörkaste av dräkter!

Le mot solen och solen skall le emot dig.

Omfamna den du älskar och hon skall omfamna dig, kanske inte med kärlek men med vänskap. 

Trädens vackra kronor skyddar det av dig som behöver skyddas, resten får överleva på egen hand.

Med de friska vindarnas hjälp och stänken från det salta havet lyckas du blomma ut. 

De skira färgerna mot den blåa skyn lättar upp ditt sinne en aning. 

Du fortsätter att andas.

Du är en levande! I högsta grad, en levande!

Röken från allt du glömt sticker i din näsa....Minns du vad du lovat? Minns du vad du glömde? Glömde du att minnas det du lovat?

Den ljumma sommaren smeker din kind och dina bara tankar.

Molnen berättar en saga utan slut.

När det svala regnet når marken ger blommorna upp. 

Kronbladen kapslar in det lilla liv som finns kvar och väntar på den nya hoppfulla gryningen...