Det finns stunder då ni män gör mig redigt irriterad, upprörd och kanske lite arg. Ibland gör ni så att jag blir ledsen också.

Nu ska inte dethär bli en sådan blogg där jag drar alla män äver en och samma kant... Eller, jag ska iallafall försöka att inte få den till en sådan...

Jag vet ju att alla män inte är av samma skrot och korn, det är säkert bara jag som lyckats träffa de sorterna som skapats med ett mindre produktionsfel. Sådana fel som inte går att se från utsidan. Sådana fel som är så svåra att upptäcka och märks först när det är försent.

Det är ju likadant med andra varor som det är fel på, tvättmaskinen, dammsugaren, klädesplagget osv... Skillnaden är bara att man kan reklamera dedär döda tingestarna medans männen fortfarande finns omkring en och är i högsta grad levande (Bor de dessutom i samma stad blir det extra jobbigt).

Varför finns ingen mannareklamationsnämd dit man kan skicka de trasiga männen för att få dem lagade?? Då kanske allt skulle bli bra sedan? Om man kunde göra något åt de små felen?

Jag vet också att alla inte är perfekta men varför skall man falla för sådana som liksom har ett sådant stort fel att man inte kan komma över det? Ett sådant fel som gör att man såras om och om igen? Ett sådant fel som kanske inte är ett fel utan bara olika tyckande?

Gud, det är så svårt!

Är det kanske mig det är fel på? Är det jag som är felet hos de män jag träffat? Hur ska de då kunna göra något åt sitt problem?

Nåväl, att träffa någon där allt stämmer verkar vara den svåraste uppgiften här i livet. Om det nu är en uppgift, det kanske beror på hur man är som person? 

Igår var jag så trött på er karlar att jag nästan höll på att bli nunna... Helt seriöst så skulle det ju förenkla en hel del saker i ens liv. Man skulle slippa bli sårad. Man skulle slippa bli kär. Man skulle slippa få könssjukdomar. Man skulle slippa rivalitet. Man skulle slippa fula kalsonger. Man skulle slippa snusprillor. Man skulle slippa ångesten. Man skulle slippa alla tankarna om huruvida man duger eller ej. Man skulle slippa gamla flickvvänner. Man skulle slippa tårar. Man skulle slippa begäret. Man skulle slippa Mats, Anders, Göran, Bert och allt vad karlar heter....

Fan va underbart.

Det finns ju en del nackdelar också och den största av dem är ju familjebildningen. Att som nunna tvingas leva ensam utan barn eller man. Att inte lämna något efter sig den dagen man inte längre finns.

Nä, det blir nog inget nunneliv för mig, inte än iallafall. Vi får se hur många misslyckanden till som krävs innan det runnit över i dendär muggen... En sak är säker, igår va det jääääävligt nära. En halv droppe till och klostret hade varit mitt nya hem. (The hills are alive at the sound of musiiiiiic....)

Nä ni alla män, ni ligger risigt till. Bara så att ni vet. Nästa man som har ett sådant där produktionsfel tänker jag skicka till AMRN (Allmänna MannaReklamationsNämnden). För ärligt talat, dethär står jag inte ut med. Jag vill ha en riktig karl, en som är snäll och näst intill felfri... En karl som lyssnar, stöttar och kramas bra. En karl som vill ha mig såhär, såhär som jag faktiskt är för jag lovar att jag vill ha honom så som han är om han nu finns därute någonstans?

Om man bara kunde falla för någon som faller likadant....