Länge låg jag ensam på en blommig säng med blicken i taket och tankarna hos dig. Ditt eländiga svar bland andra svarta meningar. En oändlig röra utan slut.

Lungorna krympte när luften tog slut. Allt jag minns är ditt tomma löfte. En varm, skör röst som lade kinden emot mitt bröst.

Du lovade att lyssna på rösterna som inte finns. Dina fingrar korsades bakom ryggen i ett missförstånd. De vita tabletterna, du hade glömt att svälja. 

Jag samlar hjärtan i min tomma bröstkorg. Vissa kallar det ett substitut. Jag samlar syner bakom näthinnan och låter dig aldrig se dem. Vissa kallar det ett lyckligt slut.

Ditt leende får växa sig större och ge sitt liv till mitt. Den enda sjukdomen som inte dödar. Bakom sömnen seglar livet på ett stormigt hav. Ett ögonlock är skillnaden mellan livet och drömmen.

När dagen har blivit natt, sådär mörk och otäckt svart. Får jag luta mitt huvud mot din bringa när allt tar emot och det känns svårt? Livet är hårt. Att lägga lögnerna på den vita båren, att låta hundarna slicka i de redan variga såren. När du ringer efter hjälp är allting för sent, det visste du redan när du ställde dig mot polisbilen bredbent. Plocka upp dig där du en gång var och var oerhört rädd om det du har. Ingen är mera annorlunda eller mindre värd, inte ens den som är överdrivet lärd. I skuggan har vi alla samma färg och form trots att hela världen är enorm. Regnvåta gator, trottoarer och torg, vandrandes ensam med ett hjärta fyllt av sorg. Håret, det fuktiga samlar lockar i nacken medans ögonen stirrar blint ner i backen. Inga tankar tänks så långt ögat når, där finns bara ogenomträngliga snår. En väg för dig och mig att följa, en känsla för mig och dig att dölja. När ingen vet varken ut eller in är det så lätt att önska att du vore min...