Tidig ensam morgon.

Sömnen närvarande men ändå så långt borta.

Saknar ditt ansikte, din värme, allt det som är du.

Behöver en tydlig vändpunkt, nya saker.

Jag börjar ensam, utan dig.

Jag bygger upp det som kallas för livet. En liten bit i taget.

Någon sade att man aldrig blir färdig.. det måste jag också tro.

Alltet är evigheten och i den kommer vi alltid att finnas.

Svävandes runt i våra tyngdlösa kroppar, inga måsten, inga lagar. 

Där finns bara den röda kärleken och värmen den ger.

Där finns de vackra tankarna som lyser med sin frånvaro i vår nuvarande existens.

Ditt namn kan uttalas hur som helst, ditt leende är alla svaren.

Här får alla plats och lite till.