Allt började med en av de vackraste falska soluppgångarna jag någonsin sett...

En tågresa på stående fot förde mig bort mot den oerhört kylslagna staden Örebro. Där blåste vindarna som aldrig förr och folk höll krampaktigt i sina mössor och halsdukar. Jag höll krampaktigt tag i värmen men den lyckades smita och gömma sig någonstans ovan molnen.

Jag och ni tog oss framåt i motvind tills vi hamnade på rätt plats i fel stad. Egentligen hade vi alla velat hälsa på Kent i hans hem, Eskilstuna... Den tillfälliga övernattningsplatsen i lånad bostad välkomnade oss och en liten liten förfest inleddes...

Klockan sprang framåt precis som den brukade och helt plötsligt var det dags att ge sig av. Ett knasigt telefonsamtal till en okänd man ledde till en varm färd ner emot stadens torg och gator.

Ett människostim mötte våra ögon där vi släpptes av. Mörkret hade lagt sig men där fanns liv. Ett nyfiket, undrande myller som förväntade sig endast det bästa av det bästa.

I den oändliga linjen befann vi oss tillsammans med likasinnade. Alla visste vi vad som väntade där innanför de fyra gigantiska väggarna. Alla visste vi och alla hade vi längtat så länge...

När man äntligen står där i en lång rad framför ett monsterhus så känner man inget. Tonmheten äger allt inom en en sådan stund. Det är när verkligheten kommer ifatt en och när de gula öronpropparna som man ändå inte tänker använda ligger i ens hand som allt går upp för en...

Det är då man inser att man under en och en halv timmes tid kommer att sväva som på moln inne i kents varma famn. Den famn som gungat en till sömns så många gånger. Den famn som så varmt välkomnat alla elaka ord och tankar i raseriutbrott. Den famn som alltid lyckas lugna nerverna och ställa fötterna tillbaka på jordens svala golv. Den famn som finns där i glädjen och i sorgen och i allt det andra...

Ja jag älskar honom, dendär KENT. Jag älskar honom på ett sätt som jag aldrig älskat någon eller någonting annat. Inför honom kan jag vara migsjälv för jag vet att han såväl förstår mig. Kent är trygghet och värme och hemma för mig. Kent är så mycket Eskilstuna som det bara går att bli.

Efter en visitering (Det låter så coolt) och biljettkoll var det så äntligen dags att... ställa sig i garderobskön!!!! Jag finner inga ord för vad jag kände efter en bra stund i detta oorganiserade kaos!! 2000 galgar, högst sex små outbildade garderobsungdomar samt 4000 upprymda fans säger nog det mesta om varför det inte fungerade så bra att hänga in sina saker i garderoben??? När dessutom lyset försvann till förmån för den totalt värdelösa "supporten" Familjen så började mina nerver på allvar att koka. De hann dock inte koka över eftersom min kant är oerhört hög.

När väl allt var inlämnat och färdigt var det dags att med karta och kompass navigera sig genom den stora massan av rödkindade människor till en passande plats. Mitt framför scenen, ungeför tjugo meter bort (Har ingen aning om hur nära vi stod men jag såg alla klart och tydligt iallafall så jag chansar på 20m.) släppte vi ner våra ankare.

Här skulle vi stå och här skulle vi svettas, sjunga oss hesa och nästan gråta. Här skulle vi vara, bara vara!

När den vackra solen började gå upp till introt av den första sången var tårarna nära. Jublet som förstärktes av de fyra väggarna dånade i mina öronproppslösa öron och fick armhåren att resa sig upp för att sedan buga och ge musiken det rum den krävde. Det är lika vackert varje gång. Lika förbannat jävla vackert! Herr J:s röst mot de underbara gitarrslingorna, handklapp på de rätta ställena och den fantastiska ljusshowen! Allt var perfekt!!! Värmen spred sig för första gången på hela den iskalla dagen och jag ville aldrig mera frysa!

Sången ljöd i nästan alla låtar men när LSD, någon? spelades fyllde alla i tillsammans med J i textraden : Jag finns här för dig! Detsamma gällde den självklara 747, Romeo återvänder ensam, Om du var här, Palace and main och framförallt i den sista sista sistaste låten Mannen i den vita hatten.

VI SKA ALLA EN GÅNG DÖ!!!

Gång på gång log jag, gång på gång kände jag igen mig i texterna, gång på gång blev jag stolt över att vara från Eskilstuna och gång på gång var jag tvungen att stanna till för att ta in helheten i den underbara salen vi befann oss i.

Laserstrålarna gjorde taket långrandigt utan att tråka ut det minsta och bilderna i bakgrunden förstärkte varenda låt till det yttersta! Allt kändes så genomtänkt och självklart. Precis så som kent är.

Dethär var en av de bästa kentkonserterna jag varit på även om jag hade velat höra fler "gamla" låtar. Ljudet var helt perfekt och det var inte för trångt. Låtvalet var som man hade kunnat vänta sig. De starkaste låtarna från den nya skivan varvades med sånger från de tre tidigare albumen. Nästan inget spelades från de tidigaste skivorna... En påse gott och blandat bjöds oss alla som betalat drygt fyra hundra kronor för biljetten.

En påse gott och blandat som tog slut på tok för fort. När solen hade gått ner och konserten var slut kändes det som att vi varit där en kvart. När vi tittade på klockan hade en och en halv timma förflutit och drömmen vi längtat efter var över och ett minne blott.

Känslan som fyller den varma kroppen efter ett sådanthär möte går inte att beskriva. Det som skulle ha blivit en utekväll i goda vänners lag blev istället någon form av avslagen efterfest på ett hak där det tog en halvtimma att fixa två baguetter... Man blir tyst efter att man varit på en kentkonsert. Man börjar fundera mycket, på staden man kommer ifrån och på människorna där. Man tänker på det gråa torget, hagnesta hill, lilla ego som rymmer när man mest av allt behöver honom, fors kyrka vid järnvägen, grönan som brunnit ner, korvkiosken vid djurgården där man växte upp, vita tigrar, mörker, depressioner, drömmar, människor som vill bort...

Jag tror att vi som växt upp i denhär staden får en klarare bild av Jockes texter. När man hör en låt, dess ord och budskapet så får man liksom en klar och tydlig bild framför sig. En bild som visar någon som ligger i gräset vid kyrkan där järnvägen går, en bild som visar en halsduk på en hållplats utanför stan, en bild som visar hur man står ensam på torget och väntar på ingenting ingenting ingenting, en bild som visar platser och känslor där man faktiskt befunnit sig en gång. Platser och känslor som är så verkliga och så himla nära. Det finns otroligt mycket Eskilstuna i Jockes texter när man tänker efter.

Denhär staden sätter sina spår.

I oss alla.