Jahapp, då var det straxt dax för mig att ta mig iväg till farbror doktorn på ortopedmottagningen för att byta mitt gips.

Äntligen har halva tiden gått!!

Tre veckor kvar.

Det tråkigaste är att jag nu, återigen, får vara hemma en dag typ för att gipset ska torka ordentligt. Ingen skola för mig imorgon. Det är tråkigt faktiskt för det är så skönt att få komma ut härifrån lägenheten. Nåväl nu kan jag ju börja läsa boken jag fick av J! Eller ja, jag har redan börjat... :)

Undrar hur hårig jag är under gipset?? Jag glipade lite på det igår å ja minsann, där stack det fram några nästan genomskinliga hårstrån... Så tjusigt! Har nog inte vart så här enbenslurvig sedan ja jag vet inte när... Ska bli lite spännande att få se mitt ben igen. Lite som en julklapp som varit inslagen länge å som man äntligen får öppna. 

Nu ska jag hitta några mjukisbrallor som man kan dra högt upp på låret så de slipper klippa sönder fler av mina tights...

Auf Wiederzehn! Eller hur det nu stavas...

Snälla, snälla rara gode gud!!!

Jag behöver hjälp! Jag inser nu hur förbannat kass jag är på datorer. Jag kan absolut INGENTING känns det som.

Trots en grafisk mall så lyckas jag inte utforma mitt arbete så som det ska utformas.

Jag fattar ingenting!

Jag vet inte hur man får in en röd tjock linje under en text och jag kan inget om justeringar hitan och ditan. Jag kan inget om Word över huvud taget!

Å jag känner mig så oerhört dålig idag! Jag vill gömma mig och sova bort hela dagen... Jag vill definitivt inte till skolan och visa upp mitt skitdåliga arbete som dessutom inte ens har en bra och lockande text. What to do???

Jag får helt enkelt erkänna att jag sög på den här uppgiften och gladeligen ta emot mitt första U (Underkänt)!

Nä, idag förbannar jag min klump som försatt mig i kälkbacken där jag nu ligger efter alla andra...

Ojojoj, idag har jag kryckat runt så mycket och så långt att jag fått skavsår på tårna. Det gör skitont.

Tänk att det alltid ska vara någonting...

Först gör själva sprickan ont å när det gått över så får man kramper och bamsesmärtor i vaderna för att man börjat gå med foten som i gipset befinner sig i en något konstig ställning. När det i sin tur gått över och jag faktiskt kan gå på foten så ska man då drabbas av skavsår. Det är inte riktigt rättvist tycker jag.

Nåväl, jag ger banne mig inte upp! Det går ju bra nu faktiskt. :) Dessutom är det jäkligt jobbigt att krycka sig runt så det e bra träning i armar och bål. Alltid nåt liksom.

Nu ska jag steka blodpudding med syster yster! Det ska smaka bra nu efter min långpromenix!

Over and out!

Ur kackerlackors levnad, kommer jag någonsin att komma igenom denna bok??? *suck!

Och snön fortsätter att falla...

Idag har jag kryckat mig hem från skolan. Det gick skitbra minsann ochdet blev hela 22 kronor billigare än att åka med bussen.

Jag tycker inte om att åka buss till skolan. Jag känner mig som en gammal dam som krånglar med plånboken å tappar mynt (det händer varje gång jag ska betala), stapplar sig fram i gången och är livrädd för att busschauffören ska hinna starta bussen och köra iväg innan jag hunnit sätta mig på den enda platsen där jag får plats med klumpen, barnvagnsplatsen.

*suck*

Dessutom går alla gamlingar bättre än mig och tar sig ut ur bussen fortare än mig när det är dags att kliva av... 

Nä att vara tillfälligt handikappad är ingen höjdare. Dessutom har jag komit fram till att skolan min nog inte är så värst handikappanpassad... 

Till att börja med så ska man komma in i skolan, bakvägen. Det är det lättaste och den enda dörren man kan öppna alldeles själv om man skulle sitta i rullstol.

När man har kommit igenom den dörren som har en dörröppnare (En knapp man trycker på aå att dörren öppnas) så ska man direkt till vänster för att komma fram till hissen. Där möts man av ännu en dörr, denna utan dörröppnare. Den är ganska tung och omöjlig att öppna om man sitter i rullstol. Därefter gäller det att komma in i hissen vars dörr väger ungefär ett ton. Inte heller hissdörren har någon dörröppnare så det är något krångligt att ta sig in utan att få något klämt.

När man kommit upp till andra våningen (där jag har mina lektioner) så måste man trolla fram sitt passerkort och dra det i en kortläsare för att kunna öppna nästa dörr. De första gångerna jag skulle öppna den dörren så misslyckades jag totalt. Då stödde jag inte så bra på foten och kortläsaren är en bit ifrån dörren så varje gång jag drog det förbaskade kortet så hann jag liksom inte fram att öppna dörren innan tiden gick ut. (Man har x antal sekunder på sig att öppna dörren.) Jag har fått hjälp vid denna dörren flera gånger och det tycker jag inte heller om. Jag vill klara mig själv.

Idag gick det dock bättre för nu kan jag stå mer på foten. Däremot är det mycket att hålla koll på med kryckor å plånbok å kort å hela baletten....

Efter dessa hinder så befinner jag mig i min korridor och jag kan andas ut. Tills det är dax att ta sig hem igen och alla procedurer måste göras om.

Slutsatsen av detta är att jag är sju helskottans glad att jag inte är rullstolsbunden. För att komma in i skolan måste man ha sällskap med sig som kan hjälpa en vid alla dörrar... Inte så handikappanpassat alltså.

På Torsdag ska jag ut och resa. Jag åker hem till J. Han ska fixa en duschstol till mig så att jag kan duscha. :) Han är nog världens bästa!

Jag klarar inte av att se den här lägenheten mera. Jag måste bort!! Se något annat en stund. Det ska bli skoj men lite läskigt samtidigt.

Nåväl, jag har ordnat mig skjuts till stationen så det är bara att kliva på tåget för att sedan kliva av det och kliva på en buss istället som tar mig heeela vägen till Enköping. Det ska nog gå bra. Det värsta med resan är att jag inte kan dra med mig min rullväska utan måste ta på mig min hemska ryggsäck för att få med mig alla saker. Jag kommer att se ut som ringaren i Notre dame, haltandes och puckelryggsäckad... Herregud!! Men jag bjuder på den... ;)

Det finns ett ord du inte känner till.

Det finns säkert flera förresten men det här, det känner du med all sannorlikhet inte till.

Betydelsen tappade du för länge sedan. De små bokstäverna betyder ingenting längre. Om de någonsin gjort det...

Mörkret där ute längtar in. Du längtar ut. 

Ljuskäglorna från lamporna ovan tyr sig till asfalten. Ber om förlåtelse. Men ingen nåd finns att få.

Stilla, så stilla viner vinden bland nakna grenar. Tystnaden är öronbedövande. Snart väcks du åter till liv. Du och alla andra som väntar.