Jag har varit hemma i originalhemmet Eskilstuna ett par dagar. Jag har myst med föräldrar, en mormor och ett par andra kvinnor som jag inte träffat på väldigt väldigt länge.

Det slog mig hur skönt det är att för det första umgås med bara kvinnor och för det andra att umgås med kvinnor som jag känt i ungefär hundra år. Det känns som att välkomnas in i en härlig familj. Alla samtal flyter på som vanligt om mens, män, lycka, barn och annat som kvinnor pratar ut (och in) om.

Det slog mig också hur oerhört myket jag missar när jag inte längre bor i samma stad som dem, mina vänner och deras familjer. Tiden rinner iväg och barnen växer, blir stora och glömmer. Glömmer att jag vaggat dem i mina armar när de var nya och små, glömmer att jag sjungit visor för dem, glömmer att vi lekt tittut tillsammans, glömmer hur jag ser ut och vad jag heter.

Men jag minns fastän jag glömt hur mycket de vät sedan sist.

Det blir så fel ibland och vips så tappar man bort flera år av vänskap. Men man kan väl komma igen? Hinna ikapp och förlåta? Man kan väl fortsätta, bygga på och minnas fast ändå gå vidare?

Trots alla fel och misstag, alla ord, allt man inte sagt, det som förstogs och det som missförstogs så måste det väl gå om man bara vill?

Jag vill iallafall. Vi är ju vuxna nu. Måste inse att livet kan ta slut och att vi måste ta vara på tiden. Vi slutar snart att finnas och vad lämnar vi kvar då? Drömmar och sånt som aldrig blev av?

Åh, det är så lätt att försaka, tänka arga tankar och inte gråta. Det är så lätt att bara låta tiden gå. Det är så lätt att inte tänka tillbaka, ångra och bara springa framåt. Det är så lätt att glömma hur bra det kan vara och det är fruktansvärt lätt att glömma bort att vara tacksam.

Jag blev ganska klok på bara ett par dagar. Jag har saknat mina vänner, jag saknar dem i och för sig väldigt ofta men då hjälper det lite att tänka på dem, titta på gamla bilder och skicka ett sms eller två. Men inget går upp emot att få spendera lite tid med några härliga kvinnor som känner mig utan och innan (antar jag). Det är befrielse det.

Det känns skönt att man kan plocka upp saker där man lämnade dem på ett bra sätt senast. Och jag hoppas att det fortsätter så för tiden rinner på utan att vi märker det...

F, det ska bli väldigt spännande att se om bebisen föds med guldglans kring sig. Jag hoppas och tror det. :)

Var rädda om er därute!