Har precis sörplat i mig en mugg chokladte, underbart! Är på lite bättre humör nu faktiskt. Jag har gjort två goda gärningar idag, köpt larver till Fille som han nu ätit upp och så har jag... haha nänänä det tänker jag inte avslöja.

Jag har helt enkelt ordnat en liten överraskning åt någon. Och det är inte till korvbullen. Det fungerar faktiskt väldigt bra att glädja någon annan, då blir man liksom glad själv på köpet.

Nu ska jag fundera ut vad man kan tänkas glädja sig med till middag...

(Glöm inte bort att ge bort något till en god vän eller någon du håller kär lite då och då. Det är alltid uppskattat och så blir manglad också.)

Idag stod det "One minute of laughing equals one hour of life" på min tepåse. Det måste vara ett tecken.

:)

Även fastän allt är bra så finns det saker som tar emot.

Tror att mina p-piller spökar med mina hormoner för tillfället. Hor moner, ja det är vad de är för tillfället! Jag vet inte vad det är, kan inte sätta fingret på det men jag känner mig inte glad. Eller det gör jag ju fast ändå inte. Jag känner mig dyster och lite grå och magen värker då och då. Det är svårt att förstå sig själv...

Jag vill ju inte vara tjurig och grinig men jag är hemsk nu. Känner mig uttråkad och orolig. Men orolig för vad? Inte en aning, allt kommer ju att lösa sig. Den där restuppgiften kommer jag att fixa, jag har pengar på kontot, en städad garderob och nya skor. Jag har umgåtts med familj och vänner den senaste veckan och jag har min älskade korvbulle. Vad mer kan jag begära?

Jag vet ju fasiken inte! Vad är det för fel på mig?

Ibland så hatar jag att vara kvinna och jag antar att alla känslorna jag har nu är en del av det. P-piller i all ära men va fasen alltså.

För er män så kan jag tala om att det ungefär känns som om man har en utomkroppslig upplevelse. Man vet hur man beter sig, hur sur man är och på vilket uruselt humör man befinner sig men man kan inte göra något åt det trots att man vet att det är fel. Det är en jobbig känsla, man känner inte igen sig själv samtidigt som man är helt hundra procent säker på att det där är jag.

Ni tjejer/kvinnor vet förmodligen exakt vad jag talar om. Det går inte att förklara i ord egentligen...

Nu är jag sådär oerhört godissugen igen. Det är vidrigt! Jag har börjat äta måltidsersättningar och äppelcidervinägertabletter och nyss var jag ute på en joggingtur/promenad. *suck* Kunde man inte ha fötts som smal istället så att man med gott samvete hade kunnat gå till affären och köpt en påse godis?? Nu känns det liksom inte lika okej, jag har ändå ätit typ två chokladkakor (mörk choklad) den här helgen... Igen, vad är det för fel på mig?

Och nej, jag är inte gravid. I wish, då hade man i alla fall haft nåt (nån?) att skylla på...

Solen sken, kroppen vädjade och ut gick jag.

Jag trodde aldrig att jag skulle göra detta men nu tänker jag göra det i alla fall oavsett vad ni tycker.

Jag är en överviktig, rätt söt ung dam som inte är ett dugg modemedveten. Jag köper kläder jag tycker om, som är sköna och sitter någorlunda bra. Jag har ingenting med modet att göra eftersom min kropp inte liksom passar i de kläderna. Eller rättare sagt så är det modet som inte passar min kropp. På grund av detta så får man liksom skapa sig ett eget mode så gott det går utan magtröjor, boleros, mönstrat/storblommigt, jättesmala byxor och chinos. Och långklänningarna får vi inte glömma, herregud långklänningarna! Absolut inget för mig! För att kunna ha på sig en sådan måste man vara smal, johorå det måste man! Pinnsmal helst å inga tuttar ska man ha å ingen rumpa heller. Planklooken är helt rätt i det fallet och det ser så förbaskat snyggt ut på människorna som klär i långklänning men jag kommer aldrig att ta på mig en sådan...

Nåväl, nu känner jag att jag kryper runt den egentliga orsaken till att jag skriver just det här inlägget. Ursäkta mig.

Jo, så här är det att jag vill tipsa om ett härligt plagg. Speciellt så vill jag tipsa alla oss med kvinnliga former. I Eskilstuna har det öppnat en fantastisk butik, Zizzi, heter den. Där finns kläder för kvinnor! För oss som väger några kilon för mycket, har former och inte direkt passar in i H&m:s små kakformskläder eller orkar försöka tränga sig i ett par Levisjeans på JC...

Plaggen som det hela handlar om är dessa:

Det är alltså underklänningar som ser ut som längre linnen med spets upp och nertill. De är jättefina och passar under det mesta. De livar upp en gammal trist klänning och gör att man känner sig liiite lite lyxigare. Jag vill verkligen slå ett slag för dessa för de är jättesköna och fina. 299 kronor styck kostar dem och jag rekommenderar dem varmt! Vore jag miljonär skulle jag köpa en i varje färg...

Så här ser spetsen ut i nederkanten.

När jag nu ändå håller på och babblar om kläder så vill jag stoltsera med att jag faktiskt har köpt två par nya skor. Efter mycket letande och velande så hittade jag två par på rean här i Enköping och jag är så himla glad för nu kan jag också välja skor till mina kläder på morgonen innan jag går hemifrån. Som student kan man inte köpa så många skor samtidigt så därför går jag alltid i samma par tills de är så trasiga att de inte går att använda mer. Jag känner mig väldigt ful under den perioden men jag har inte så mycket att välja på. Men nu har jag alltså köpt två par dojjor. Här har vi dem:

Storlek 41 måste jag ha på mig nu för tiden, annars stryps klumpen... Men ja, jag är över det hela väldigt nöjd.

Det börjar bli ordning på den här damen nu, rensat i garderoben, köpt galgar, skaffat lite nya plagg och två par skor. Skulle ju inte skada med lite mer kläder/ underkläder och en vårjacka men man får nöja sig med det man har för man kan inte få allt...

Det är söndag och jag har satt upp håret i en klämma bak i nacken. Funderar på en kopp te eller kanske lite soppa. Solen visar sig från sin bästa sida idag, den smekte till och med min kind när jag betraktade den från balkongen. Är det våren som är på väg?

Kameran har pockat på uppmärksamhet och egentligen borde jag gå ut. Jag har fortfarande en idé som jag inte förverkligat men nu har jag plockat undan och ställt upp allt julpynt på vinden så den får nog vänta tills nästa år. Kanske hinner idén växa sig större och bli till något projekt... Vi får se.

Hur som helst så är det fortfarande söndag och vad gör man med den sista dagen på veckan? Allt som oftast slösas den bort av måndagsångest och måsten inför den nya veckan.

I mig så ligger en oro och gror, något nervöst som jag inte kan ta på. Jag har ärvt känslan efter min far. Den är svår att släppa när den väl naglat sig fast under skinnet och i ögonlocken. Vad ska hända egentligen om några månader?

Arbetslös?

Jag hatar det ordet. Det är inte jag och har aldrig varit. Där grundar sig oron, i det enkla men negativa laddade ordet. Jag måste göra mitt bästa men hur beter man sig när man söker jobb? Jag känner mig inte förberedd på den punkten. Hur gör man och vart vänder man sig när arbetsförmedlingen känns som en tom brunn i en het öken? Vilka företag ska man vända sig till? Ska jag bemöda mig med att göra en annorlunda, kanske till och med knäpp CV? Törs man? Vad kan man vinna och vad kan man förlora?

Jag vet så lite, kan nästan ingenting om hur man söker jobb och är artig, trevlig och sådär fräsig och nyutbildad som man är när man tagit examen. Sprudlande liksom. Jag vet ju ens knappt vad jag vill göra, den där tidningsdrömmen tror jag har lagts på is för en stund, det var kanske inte det jag ville trots allt. Jag vill nog prova något annat, jag vill målgruppsanpassa, skriva texter och sånt jag är bra på. Kanske jobba för en myndighet eller skriva för barn. Det finns så otroligt mycket men hur lyckas man hitta och faktiskt få ett jobb inom det man tänkt sig?

Jag vet att man "måste ta det man får" men jag vill ju använda mig av mina kunskaper nu, växa och bli lite större, eller längre åtminstone.

Jag ska försöka lägga upp en plan, glutta igenom telefonkatalogen (finns sådana fortfarande?) eller så och se vilka företag som kan tänkas behöva min hjälp.

Det finns mycket att bita i. Frågan är bara om det går att bli mätt?

Jag har varit hemma i originalhemmet Eskilstuna ett par dagar. Jag har myst med föräldrar, en mormor och ett par andra kvinnor som jag inte träffat på väldigt väldigt länge.

Det slog mig hur skönt det är att för det första umgås med bara kvinnor och för det andra att umgås med kvinnor som jag känt i ungefär hundra år. Det känns som att välkomnas in i en härlig familj. Alla samtal flyter på som vanligt om mens, män, lycka, barn och annat som kvinnor pratar ut (och in) om.

Det slog mig också hur oerhört myket jag missar när jag inte längre bor i samma stad som dem, mina vänner och deras familjer. Tiden rinner iväg och barnen växer, blir stora och glömmer. Glömmer att jag vaggat dem i mina armar när de var nya och små, glömmer att jag sjungit visor för dem, glömmer att vi lekt tittut tillsammans, glömmer hur jag ser ut och vad jag heter.

Men jag minns fastän jag glömt hur mycket de vät sedan sist.

Det blir så fel ibland och vips så tappar man bort flera år av vänskap. Men man kan väl komma igen? Hinna ikapp och förlåta? Man kan väl fortsätta, bygga på och minnas fast ändå gå vidare?

Trots alla fel och misstag, alla ord, allt man inte sagt, det som förstogs och det som missförstogs så måste det väl gå om man bara vill?

Jag vill iallafall. Vi är ju vuxna nu. Måste inse att livet kan ta slut och att vi måste ta vara på tiden. Vi slutar snart att finnas och vad lämnar vi kvar då? Drömmar och sånt som aldrig blev av?

Åh, det är så lätt att försaka, tänka arga tankar och inte gråta. Det är så lätt att bara låta tiden gå. Det är så lätt att inte tänka tillbaka, ångra och bara springa framåt. Det är så lätt att glömma hur bra det kan vara och det är fruktansvärt lätt att glömma bort att vara tacksam.

Jag blev ganska klok på bara ett par dagar. Jag har saknat mina vänner, jag saknar dem i och för sig väldigt ofta men då hjälper det lite att tänka på dem, titta på gamla bilder och skicka ett sms eller två. Men inget går upp emot att få spendera lite tid med några härliga kvinnor som känner mig utan och innan (antar jag). Det är befrielse det.

Det känns skönt att man kan plocka upp saker där man lämnade dem på ett bra sätt senast. Och jag hoppas att det fortsätter så för tiden rinner på utan att vi märker det...

F, det ska bli väldigt spännande att se om bebisen föds med guldglans kring sig. Jag hoppas och tror det. :)

Var rädda om er därute!

God dag!

Klockan har precis passerat lunch och jag har varit uppe flera timma redan. På en lördag!

Korvbullen och jag har åkt till återbruket med en massa skräp och storhandlat på ica. Det gäller att passa på när man får låna en bil. För det är ju roligt att köra bil. Jag saknar det ibland och önskar att vi kunde skaffa oss en men det blir inget av med det förrän korvbullen skaffat körkort å jag har ett jobb...

Nu är korvbullen borta och jag har några timmar för mig själv. Min tanke nu är att jag ska sätta mig i soffan under en filt, dricka te och läsa någon bok och faktiskt stoppa i mig två stycken (ja 2) saffransbullar som jag hittade i frysen.

Johorå, jag ska mysa.

Apropå ingenting alls så satt jag och skrev ner tankarna inför mitt x-jobb igår och skickade in till läraren. Det är inte klokt. Det har gått så fort. 3 år och nu, om några månader ska jag skriva mitt examensarbete... Och det känns som om jag inte har funderat så himla mycket, det bara kom sig. Och det känns bra faktiskt, om förslaget blir godkänt vill säga.

Jag har tänkt att använda mig av mina kunskaper inom vården och gå in på någon vårdorganisations rutinhantering och hur rutinerna är utformade. Jag vet att det finns stora brister inom detta område och jag känner att det vore härligt att få hjälpa några av mina gamla kollegor ute i landet. Nu måste jag bara bestämma mig för vem jag ska ringa och fråga om hjälp. Min gamla arbetsplats ligger ju bra till på så vis att jag vet mycket om rutinerna där osv...

Vi får se hur det går det här.

Om fem månader är jag färdigutbildad textdesigner och arbetslös...