Jag brukar få Kommunalarbetaren hem i brevlådan. I det nya numret fick vi medlemmar ett vääääääldigt fint erbjudande! Kolla får ni se. Som snart färdigutbildad textdesigner så älskar jag sådana här blundrar och undrar hur fan man kunde göra en sådan enorm miss... (Som sagt, vi behövs där ute i Sverige och världen)

Men det är roligt! Jag har aldrig ätit kött med j. Undrar om det smakar annorlunda...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Uppdatering:

Hahahaha, jag läste lite mer noggrannt nu och under "Med Kjöttkvarn" så står följande: Fin köksmaskin till fantastiskt fördelaktigt pris! Denne köksmaskin är av hög kvalité, enkel att rengöra och fin att se på.

För det första så är maskinen inte mänsklig, man kan således inte skriva denne, och fin att se på???? Man köper väl inte en köksmaskin för att den är fin att se på? Visst, jag vill ha en kitchen aid för att de är jäkligt snygga men jag vill ju mest ha den för att det är en riktigt schysst maskin att baka i/med. Lite som att välja en partner att samarbeta med i skolan eller anställa en trevlig snubbe att jobba med på lagret... Möjligtvis kan man skriva att maskinen är lätt att stoppa undan(vilket alla husmödrar vill kunna göra med sånnahär monster) och har ett modernt utseende eller nåt sånt men att den är fin att se på? Njäe...

Alltså, igår tittade jag på Debatt, som enligt mig mestadels är ett väldigt underhållande program. Så var även fallet igår.

Helena Bergström var där för att debattera sitt utspel i media om att hennes underbare(hon har en förmåga att linda in honom i bomull och guldtrådar med glittrande stjärnor runtikring) man Colin Nutley blivit så dåligt behandlad av bland annat Svenska filminstitutet. Det var nog det roligaste jag skådat på bra länge! Hon betedde sig som ett litet barn på dagis som anser att hon har rätt när hon sa att Nisse var dum men inte kan förklara varför. Hon hade inte ett enda bra argument och hon kunde knappt säga en hel mening utan att bli för upprörd och uppjagad och ta åt sig av vad alla andra sade.

Till saken hör det att jag AVSKYR både Helena Bergström och Colin Nutley OCH hans/deras filmer. De är vidriga och skitdåliga. Jag har aldrig orkat se Änglagård, ettan, och när jag hörde att det kommit en två och trea också så förstår man ju att kvallisorten inte kan bli bättre än Göta kanal två och tre och fyra eller hur många det nu finns... Om Helena Bergström inte förstår det själv så är det ju bara hon som är dum! Hon kan fanimej inte komma och säga att Göta kanal-filmerna är bra? Jag anser att filmkritikerna har alldeles absolut rätt i att Colin Nutley är en aning tråkig och faktiskt inte gör så fantastiskt bra filmer som Helena påstår.

Jag tror att det är här skon klämmer, hennes make använder ju henne i varenda jäkla film han producerar... Det är hennes jobb och han är hennes arbetsgivare, klart som fasen att man tycker det är trist att nästan hela svenska folket tycker att Colin är en aning beige och gör ett dåligt jobb. Och då är arbetsgivaren dessutom ens make. *suck*

Colin Nutley och Helena Bergström är ungefär lika irriterande som familjen Wahlgren. Det är slutsatsen och här sätter vi punkt för det om nu ingen av er har nåt att tillägga?

Gissa vad den här luren har gjort idag???

Hahaha, jojjomensan, hon har joggat! Utomhus! På is! Med joggingskor på! Och hon klarade det! Jag är mäkta stolt för så här tidigt på året har jag nog aldrig joggat förr. Det gick ganska bra även fastän det var läskigt och vissa bitar fick man helt enkelt hoppa över, inte hoppa utan strunta i att springa på.

Jag joggade inte flera mil utan en rätt kort bit men det var bra gjort av mig ändå. Resten gick jag! Jag har nog aldrig haft så ont i lungorna som idag, det gick knappt att andas på grund av kylan och astman men det sket jag i! För det var härligt!

När jag kom hem gjorde jag lite andra övningar som jag bär med mig från min dansperiod och det kändes hur bra som helst. Jag är nöjd.

Utöver mitt träningspass så har jag städat, dammsugit, dammat, torkat fönsterbrädor och köksluckor och tvättmaskinen och vardagsrumsbordet och så har jag tvättat. Dessutom har jag idag gjort färdigt ALLT skolarbete i den här kursen. Bra jobbat av mig!

Dendär restuppgiften måste jag ta tag i snart åxå...

Hoppelihopp så jävla effektiv jag varit idag!

Igår var jag i skolan och innan jag åkte hem tänkte jag gå och se om jag hade gamla inlämningar/rapporter att hämta ut. Min faster jobbar i receptionen så jag tänkte snicksnacka lite med henne också och slå två flugor i en smäll.

Eftersom jag har noll koll på kurskoderna och vilka kurser jag egentligen läst så plockade hon fram en lista och gick igenom alla fack för respektive kurs. Jag hade två saker att hämta ut och jag höll på att få slag när det stod REST på en av dem! Vad i helsike??? Hur kan jag ha missat? Min faster var gullig och meddelade att jag saknade 4 högskolepoäng och att jag nog borde göra färdigt restdelarna så att jag kunde få godkänt i kursen.

Jag fattar fortfarande ingenting... Jag som tycker att jag har ganska bra koll på mina betyg. Tydligen inte.

Nåväl, restuppgiften var från en kurs som jag absolut avskydde, nästan mer än kursen jag läser nu (Nu låter det som om jag hatar alla kurser men så är absolut inte fallet). Vi skulle skapa en utställning om kärnbränsle och vi skulle vara kreativa och nytänkande för det skulle bli en häftig upplevelse att besöka vår utställning sade lärarna.

Vi blev indelade i små grupper och fick komma med förslag, hur galna som helst och sedan skulle lärarna välja ut vilka som skulle förverkligas och ställas ut på Västerås museum. Sagt och gjort, lärarna hade vid redovisningen klagomål på alla bidrag, de var alldeles för galna, fula eller knasiga och de bidrag som valdes ut fick genomgå enorma makeovers för att "passa" det tänket som lärarna tänkt sig. Därefter blev vi indelade i större grupper som alla ansvarade för ett område i utställningssalen och ett område i processen uranframställning...

För det första bestod varje grupp av cirka 15 personer som i sin tur skulle dela på arbetsuppgifterna så att alla hade något att göra. Eftersom det var en utställning så hade näst intill alla kommit överrens om att det skulle vara så lite text som möjligt i våra artefakter. Man vet ju själv hur det är när man kommer någonstans och det bara finns text, på text, på text och knappt några bilder eller saker att ta på. Det blir skittråkigt! Man vill ju gärna, ta, känna och uppleva saker istället. Och eftersom det skulle vara en häftig upplevelse så tyckte vi inte att text direkt passade in i det tänket. Eftersom jag är en textdesignare så blev mina arbetsuppgifter ganska få. Jag researchade en del och till sist, när vi hittat rätt info så kortade jag bara ner texter så att de blev lite lättare att förstå. Inte så svårt! Ganska tråkigt och jag kände mig mest i vägen. Dessutom är det ganska svårt att samarbeta i en grupp på 15 personer... Jag blev ständigt irriterad och de andra tjatade på mig och förstod inte mina argument osv... Till slut gav jag upp och gjorde det jag skulle utan att blanda mig i något annat.

Kursen kändes helt värdelös!

Man skulle också skriva en analys av sitt arbete. Där kom vi till mitt stora problem, jag gjorde ju ingenting egentligen! Inget som är värt att analyseras in i minsta detalj. Jag tog en text, kortade ner den och så införde vi den i nyhetsgrafiken och klistrade upp den på en tombola. Punkt.

Det är alltså den analysen jag fått rest på. Nu känns det som att jag får hitta på saker, ljuga eller ordbajsa för att jag ska få godkänt för jag vet inte vad jag ska skriva utöver det jag redan skrivit.

Alla kommentarerna i analysen är av negativ art, inte ett enda "bra" eller något positivt finns med. Därför känns det ganska tråkigt. Något måste ju ha varit bra med mitt tänk och vad jag åstadkom, tydligen inte.... Det är nog den första rapporten/analysen som det bara står negativa saker i. Jag tycker faktiskt att man som lärare ska komma med både bra och dåliga omdömen. Dessutom har han skrivit vad jag anser är helt personliga saker och svarat på mina åsikter om kursen, vilket kanske inte passar sig i en analys.

Exempelvis så skriver jag: I övrigt så tycker jag att ett grupparbete i så här stora grupper fungerar mindre bra. Det är svårt att hitta tider som passar alla då möten kan hålla och det är svårt att bli hörd ibland då alla har olika uppfattningar om saker och ting. Kanske vore det bättre att ha delat upp oss i små grupper och låtit det fortgå så? Jag känner också att jag, som textare, kanske hade velat haft en mer svår/givande uppgift. En uppgift där jag till fullo kunnat utnyttja de kunskaper jag samlat på mig under mina två år på MDH. Det känner jag itne att jag fick göra under den här kursen. Att förenkla och skriva små, korta texter är inte så svårt. Det har jag gjort förut. Det största arbetet i den här kursen har bestått i researcharbete och det har jag tyckt kännts tråkigt när slutresultatet blev så pass litet för min del.

Då har han skrivit, som svar på detta: "Litet? Det var väl ert val?, det är därför man ska tydligt redogöra för det stora arbete som inte syns i artefakten"

Jag tror inte att han förstår hur pass lite som krävdes för att få mina texter klara. Och dessutom så har vi fått lära oss i många andra kurser att utställningsmaterial skall innehålla så lite text som möjligt och den skall vara så lätt att förstå som det bara går.

Jag och en annan klasskamrat pratade dessutom om detta med honom. Att vi textare kände oss överflödiga och att vi inte kom till så stor nytta. Vi kom till och med med ett förslag om att alla textare som ville kunde få göra en folder om vårt projekt, utställningen och resultatet istället som besökarna kunde ta med sig. Ett förslag som han totalt ratade och inte alls tyckte om.

Jag kan anse att han har fel i den här frågan för det som skulle bli en häftig och nytänkande utställning blev precis lika tråkig som en vanlig utställning på ett helt vanligt museum... Sterilt, vitt, stora textstycken som ingen orkar läsa ( andra grupper ville visst ha mycket text), tråkiga föremål i vitt, vitt, vitt och så en modell... Riktigt tråkigt! Inget färgglatt och inget spännande och absolut ingenting interaktivt... Det blev alltså inte alls som jag hade förväntat mig.

Så nu är jag alltså tvungen att analysera mitt arbete...igen. Trots att jag typ inte gjort något. Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska skriva. Vi får väl se, men jag måste ha mina poäng.

Jag vill gärna dra ut på det så länge det bara går.

Men nu, nu är den död. Granen.

Den har barrat färdigt.

Åh, jag tycker det är lika sorgligt varje år. Att plocka undan julen. Liksom döda den, gång på gång på gång. Jag avskyr att packa in de rara små tomtarna i tidningspapper och jag ogillar att ta ner stjärnorna från fönstren. Det blir så tomt. Som om någon faktiskt gått hädan.

Korvbullen har styckat granen medan jag dammsugit upp resterna. Sedan lade vi allt i en svart sopsäck. Likdelarna ska nu forslas iväg till sin sista vila... Mina ärvda julkulor ligger åter i sin originalföpackning och de små figurerna i porslin har fått en ny plastpåse som skydd. Och jag saknar dem redan. Jag råkade slå sönder några av ljusen i ljusslingan men det går att köpa nya till nästa jul. Glittret, ja det rullades upp på kartongbitar och åkte ner i sina förpackningar, det spar jag till nästa år. Onödigt att köpa nytt när det knappt är använt. Det blir väl lite mer miljövänligt också.

Nää nu känns det grått och trist. Jag vill ställa tillbaka julgranen och hänga dit de fina kulorna igen. Snälla julen, kom tillbaka!!!

Jag har städat min garderob. Eller rättare sagt min sida i våran garderob. Hur kan man ha så mycket skit? Varför kastar man inte gamla urtvättade linnen och tröjor? Jag förstår inte... Och då var det inte så länge sedan som jag flyttade in i den här garderoben.

Det är helt sjukt! Nu har jag kastat ner kläder i en svart sopsäck och den är nästan full nu. En annan sopsäck är halvfull och den skall definitivt direkt till sopnedkastet utan att passera uffkontainern! Trasiga grejjer, för små trosor som man aldrig använt, gamla strumpbyxor med hål i tårna som jag inte orkar laga, urtvättade och söndertvättade äckliga gamla plagg som någon insekt gladeligen hade fått käka upp...

Det bästa var ändå när jag tänkte kasta mina två gamla jeanskjolar som legat undangömda i ren rädsla för att jag absolut inte trodde att jag skulle få på mig dem. Men det fick jag! Utan problem! Jag som trodde att jag gått upp ungefär 10 kilo eller så. Det kan jag ju förvisso också ha gjort om det valt att sätta sig på benen, armarna å sådär men jag blev glatt överraskad. Jag trodde det var kört...

Nu känner jag mig lite peppad för att börja träna och gå ut och gå och äta nyttigare mat. Jag vill att de där kjolarna en dag ska vara för stora så att jag kan köpa nya... :)

Nåväl, nu återstår att tvätta en massa bortglömda plagg så att de blir som nya igen och köpa galgar så att jag kan hänga upp saker eftersom min ikeabyrå inte verkar tåla att man stoppar mer än ungefär två par strumpor i varje låda. Värdelöst!

Sedan så borde det finnas lite mer plats för nya kläder. Det känns bra det här minsann!

Korvbullen är den finaste människan på jorden. Du torkar tårar som ingen annan och hos dig kan jag vara den jag är.

Min finaste! <3

Jag känner mig väldans glad idag faktiskt. Det är fredag, på spåret, jag har kommit igång med arbetsuppgifterna och på fredagar får man äta choklad!

Dessutom har jag kommit igång med bloggandet och det gör mig gott känner jag. Jag måste fortsätta i den här stilen för jag mår så mycket bättre när jag får skriva. Mycket och länge!

Jag fotade mig själv idag för att få någon form av bild av hur jag ser ut egentligen. Jag gillar inte att fota min kropp för jag tycker inte att den är så mycket att visa upp. Jag har gått upp så mycket, jag tränar inte och äter alldeles för mycket choklad men jag känner mig oftast ganska till freds med mig själv. Jag vet att jag måste gå ner en del och jag ska försöka igen nu när isen smält bort. Då ska joggingskorna knytas på och det finns inga ursäkter! Mina bröst är ju enorma!!!! Herregud jag kommer att se ut som en flodhäst den dagen jag blir gravid... Hujedamej!

Måste använda kameran mer. Så ni får stå ut med egobilder så länge, tills jag hittar annat att fota. Höhöhö! Förresten, bilden till höger, korvbullen tycker det är så roligt när jag gör det där tecknet för mitt lillfinger är så himla litet och kort, ja ni ser ju själva, det är nog det enda på min kropp som är litet. hahaha

Lite så här kan man ju känna när man ser sig själv i spegeln ibland...

Eller så här.

Men som sagt, jag är glad och mår bra idag och det firar jag med att lägga kameran på huvudet och vissla en liten trudilutt! För jag klarar allt!

Tjoho! :)