De späda fingrarna rör sig varsamt och snabbt över banden och trycker med lätthet ner varje sträng.

Senorna rör sig fritt under den vita tunna huden på handledens insida.

Blodådrorna delar upp underarmen i olika fält... Liksom trekanter upp emot armvecket.

Där inne flödar livet.

Den andra handen fingrar vant på strängarna där de varma och behagliga tonerna skapas.

Du ser med värme på det du håller i dina händer.

Lutar kinden mot ovansidan av det blanka svarta.

Lyssnar på det du tillverkar.

Blundar gör också jag.

Njuter.

En hand, ett verktyg.

Ett verktyg som kan skapa de mest fantastiska saker.

Ett verktyg som hos vissa är mer användbart än hos andra.

Ett verktyg som tål det mesta trots att det är så ömtåligt.

Ett verktyg som när det når ålderns höst är något av det vackraste som finns.

Ett verktyg som kan visa ett helt liv eller bara vissa utvalda delar utav det.

Ett verktyg som ibland är det tryggaste som finns att hålla i.

Ett verktyg bland alla andra...men dock det viktigaste.

Magsjukan tog min kropp i besittning.

Jag trodde jag skulle slippa undan... 

Allt började i måndags på jobbet... spyor och bajs... överallt nästan...

Måndagen gick, jag kände ingenting, Tisdagen gick, jag kände ingenting, Onsdagen gick, jag kände ingenting, Torsdagen gick men klockan halv sex på fredag morgonen vaknar jag av vidriga magsmärtor.

Det var dags.

Jag har inte haft denna vidriga lilla sjukdom sedan jag var liten men jag kände så väl igen magsmärtorna.

Det var bara att pallra sig in i badrummet... 

Hela fredagen fick jag tillbringa med att springa fram och tillbaka till "porslinet" som någon så fint uttryckte sig.

Jag hatade sjukdomen redan efter en kvart när jag insåg att jag var tvungen att vara inspärrad här i min lägenhet heeela dagen med dessa smärtor och porslinsbesök. 

Denna sjukdom är ju något smittsam och jag vill inte ge den fina presenten vidare till någon annan...

Mitt på dagen ringde telefonen..

Det var från jobbet... De behövde personal för att det var så många sjuka i influensan men tyvär, jag hade åkt dit själv...

Jag som var helt bombis på att jag skulle slippa... 

Min kära lilla mamma fick i uppgift att handla åt mig.

Jag skulle i den mån jag kunde försöka bekämpa detta monster.

Blåbärssoppan (usch å fy) och den utvispade colan var därmed ett faktum.

Bekämpningsmedlen inhandlades och mamma var kvick att lämna dem tillsammans med en tidning (som jag nog måste skriva en separat blogg om) samt handtvål.

Min kära mor har redan detta år råkat ut för maginfluensan och jag förstår att hon inte hade lust med den en gång till...

Mamma gick och jag återvände till soffan och till badrummet tillbaka till soffan för att gå till badrummet igen å ja, så höll det på hela dagen... 

Alldeles underbart...

Jag har inte för vana att ligga hemma sjuk och tack gode gud för det säger jag bara.

Det finns ju inte ett skit att göra.

Jag höll på att bli galen.

Tv:n ska vi ju bara inte tala om.

Herregud vilka skitprogram det går hela dagarna.

Igår fick jag mig en rejäl funderare över varför jag egentligen har en tv...

Helt totalt värdelöst.

Och hur ont i kroppen får man inte av att ligga i soffan en hel dag???

Uuuusch, jag är van att röra på mig så dethär var en av mina värsta mardrömmar... Ingen ställning kändes behaglig och såfort jag rörde mig så högg det liksom till i magen så jag ville ju helst ligga still... Jag gav upp och ställde mig tilsist upp för att försöka promenera lite men då kändes det som att jag skulle kräkas så jag lade mig ner igen...

Nää usch, jag vill aldrig mer bli sjuk!!!

För att inte tala om varm och kallsvettningarna som tydligen hör sjukdomen till... Tog jag på mig något så svettades jag som jag vet inte vad men tog jag av mig så frös jag å hade gåshud... Jag föredrog att frysa...

Nää vet du vad jag vägrar hädanefter att någonsin igen bli sjuk. Att tvingas vara hemma en hel dag eller flera är vidrigt.

Idag mår jag bättre och sitter här med en skål jordgubbar... Efter att inte ha ätit annat än lite blåbärssoppa och cola på nästan två dygn så var dethär det godaste jag någonsin ätit. Årets första jorgubbar... :)

Hoppas de får stanna där nere i magen bara :P 

Over and out från sjukstugan! 

Släpp mig!

Hon satte sig ner med gråten i halsen.

Han som varit allt var nu en lögn.

Tårarna rann nerför den rosafärgade kinden.

Det var svalt runtom kring, hur skulle hon någonsin kunna glömma?

Det faktum att det mesta hon någonsin upplevt varit en enda stor fet lögn kunde hon inte inse. Ville inte inse.

Hon satte upp den välbekanta muren mellan verklighet nummer ett och verklighet nummer två.

Sakta men säkert torkade kinden och det som nyss varit rädsla förvandlades till ilska.

Hon grep tag i den stora muggen som stod bredvid henne på golvet, den som för ett par timmar sedan hade varit fylld med te som hon glatt sörplat i sig i tron om att allt varit som vanligt. Hon tog ett stadigt tag med sin lilla hand runt muggens sida och kastade den allt vad hon förmådde in i väggen mitt emot henne...

Den gick i minst tusen bitar. En för varje lögn, tänkte hon. 

Ibland hjälpte det att ha sönder något.

Hon mindes dendär gången när hon var 15 och hade ett sådantdär "tonårsbråk" med sin ena mamma.

Hon hade smygrökt i köket en dag när ingen var hemma och glömt fimpen på köksbänken...

Den hittades såklart och bråket var ett faktum.

Hon hade då tagit den fina vasen som var så gammal att det knappt gick att räkna till dess ålder och slängt den i golvet med hjälp av all ilska...

En cigg - en vas...

Så var det varje gång efter den gången...

Tog någon något från henne så tog hon något från denne.

Bråk om fylla - Kast med liten mobil

Bråk om ätstörningar - kast med varenda tallrik i hela köket

Bråk om pengar -  En förbannad massa svordomar samt en veckas frånvaro i skolan.

Den som straffade skulle också bli straffad.

Det var hennes metod.

Frågan var bara hur hon skulle bete sig med det som nyss hänt?

Hon lade sig på sängen för att grunna på ett svar...

Ögonen blundade och hon sveptes med in i drömmarnas värld.

När hon vaknade hade hon en känsla... en speciell känsla.

Hon visste vad hon skulle göra.

Hon visste vad hon inte skulle göra... 

Där i svalkan, bakom allt det gröna sitter någon eller något.

Du är nästan säker. 

Alla bladen skymmer sikten så du får gissa dig fram. 

Med handryggen till skydd mot solens strålar kisar du in mellan bladen som klänger sig fast likt kramsjuka barn på den stora grinden... 

Ett ljud hörs..

Et skrapande ljud och något som låter som andetag...

Du går lite närmre och kisar ytterligare... 

Ljuden blir starkare..

Nervositeten gör att din hand skakar lätt... 

Sikten är fortfarande skymd.

Du råkar kliva på en kvist.. hjärtat slår ett extra slag men de ljud du nyss hört har tystnat.

Vad är det som gömmer sig där bakom?

Vita stora ögon spärras upp.

Någon eller något närmar sig..

Jag trodde att jag var trygg här.. här i mörkret bakom allt det gröna.

Hur kunde någon upptäcka mig?

Rädslan stiger, andningen ökar.

De långa naglarna skrapar mot stenen, som för att hitta en utväg... 

Vem jagar mig? 

Svalkan har blivit till kyla...

Måste bort, härifrån... 

Du är framme nu..

Kan se ända in i den mörkaste av vrår...

Ingenting...

Du ser ingenting...

Inbillning? 

Nej, det kan inte ha varit så.

Där fanns någon... något...

Spanar, spejar men nej.. ingenting...

Du vänder ryggen till och ser bortåt horisonten...

Snabbt tar jag tag i kanten till nischen uppe i väggen...

Kryper in där och gör mig så liten jag bara kan..

Där är någon.

Där utanför står någon och kikar in med handen för pannan...

Törs inte se mer...

Gömmer ansiktet mellan de håriga armarna och väntar...

Det går en stund...

Kikar upp..

Ser någons rygg...

Har jag kommit undan? 

Långsamt börjar du inse att allt varit inbillning eller kanske en dröm...

Du vänder dig aldrig mer om.

Man skall aldrig vända sig om.

Det som har varit har varit och kommer aldrig åter.

Lika långsamt som solen går ner går du mot det du kallar hem.

Din trygghet. 

Där kan inget skada dig...

Den som en gång stod där utanför är borta sedan länge.

Rädlsan jag kände förde mig bort i en annan värld.

När jag vaknade var jag åter fri. 

Rädlsan var som bortblåst.

Kanske var allt en dröm?

Ljuset har förvandlats till mörker och det är dags för mig att leva.

Sträcker ut mina långa lemmar som är ömma efter den obekväma ställningen.

Tar mig uppåt, så högt jag kan komma...

Här är livet som bäst..

Nu kan jakten börja... 

Igår var en fin dag...

Lyckan kändes ända nerifrån tårna och upp i huvudet...

Där samlades för mycket lycka, den rann ut igenom ögonen och nerför kinden... Det glänste säkert i solskenet.

Glädjeglans på allas kinder.

Världen blev suddig, men av lycka och igenkännande.

Jag kände allt jag själv kände dendär dagen då jag stod där på trappan...

Nu väntar livet för er alla vitklädda.

Nu väntar prövningar men också lyckan över att klara av saker och ting.

Skaffa körkort, skaffa jobb, flytta hemifrån, gå på systemet själv, bilda familj...

Det är härligt. Så härligt! :)

Det är härligt att bli vuxen och få känna allt ansvar. 

Samtidigt är det lite läskigt... men allt löser sig! Förr eller senare!!!

Treo smakar banne mig inte gott....

Strålande sol.

Värme både utanpå och inuti.

Tidig morgon i en park med vänner runtomkring.

Nervositet.

Förväntan.

Rädsla.

Den obegränsade glädjen som intar kroppen sakta men säkert.

Nya snövita kläder.

Obekväma skor och skavsår på hälarna.

Leendet vill aldrig försvinna.

Förevigande framför kameran.

Glömmer aldrig dendär dagen.

Adjö till det som varit.

Adjö till alla vänner.

Välkommen du verklighet som gömt dig där i skuggan.

Välkommen du verklighet som nu omfamnar mig.

Det är nu det svåra börjar, alla prövningar och hinder.

Livet har just börjat.

Sången som vi alla sjungit eller skall sjunga ger en hint om hur vackert allting är och kommer att bli.

En sång om den stundande friheten.

Tårar som faller, gratulationer i mängder.

Ingen aning om vad som väntar.

Vad gör jag nu?

Jag är fri!

Fri att göra vad jag vill.

Svårt att begripa att man står på egna ben.

Lyckan så stor att den knappt ryms i magen.

Jag har klarat av allt detta!!

Jag står här under min mössa och allt som varit har tagit slut.

Det finns inget slut som är så skönt och så himmelskt som detta.

Det finns inget slut som kan glädja och skrämma så mycket på en och samma gång.

Det finns inget som studenten!!!

Jag minns det som igår... Nu är det Emilias tur. Jag kan inte förstå att det är fem år sedan jag stod där sjungandes och med ögonen på det stora folkhavet... Vart är mamma och pappa? Vart är min skylt?

Alla tårarna som föll så fort jag fick se alla nära och kära komma mot mig med blommor och kramdjur i blågula snören.

Friheten och lyckan att slippa detta som varit ett måste i så många år.

Detta är för dig Emilia!!!

Du kommer att ha en av de bästa dagarna i ditt liv imorgon. Låt dig bara svepas med av all glädje och känn hur skönt det känns att få vara fri. Att få bli fri! Stunden som kommer att komma imorgon kommer aldrig åter så ta vara på den!

Vi ses imorgon vid skolgården!!!

Bamsekram // syrran

Bilden får tala för sigsjälv idag!!!