Det finns stunder då ni män gör mig redigt irriterad, upprörd och kanske lite arg. Ibland gör ni så att jag blir ledsen också.

Nu ska inte dethär bli en sådan blogg där jag drar alla män äver en och samma kant... Eller, jag ska iallafall försöka att inte få den till en sådan...

Jag vet ju att alla män inte är av samma skrot och korn, det är säkert bara jag som lyckats träffa de sorterna som skapats med ett mindre produktionsfel. Sådana fel som inte går att se från utsidan. Sådana fel som är så svåra att upptäcka och märks först när det är försent.

Det är ju likadant med andra varor som det är fel på, tvättmaskinen, dammsugaren, klädesplagget osv... Skillnaden är bara att man kan reklamera dedär döda tingestarna medans männen fortfarande finns omkring en och är i högsta grad levande (Bor de dessutom i samma stad blir det extra jobbigt).

Varför finns ingen mannareklamationsnämd dit man kan skicka de trasiga männen för att få dem lagade?? Då kanske allt skulle bli bra sedan? Om man kunde göra något åt de små felen?

Jag vet också att alla inte är perfekta men varför skall man falla för sådana som liksom har ett sådant stort fel att man inte kan komma över det? Ett sådant fel som gör att man såras om och om igen? Ett sådant fel som kanske inte är ett fel utan bara olika tyckande?

Gud, det är så svårt!

Är det kanske mig det är fel på? Är det jag som är felet hos de män jag träffat? Hur ska de då kunna göra något åt sitt problem?

Nåväl, att träffa någon där allt stämmer verkar vara den svåraste uppgiften här i livet. Om det nu är en uppgift, det kanske beror på hur man är som person? 

Igår var jag så trött på er karlar att jag nästan höll på att bli nunna... Helt seriöst så skulle det ju förenkla en hel del saker i ens liv. Man skulle slippa bli sårad. Man skulle slippa bli kär. Man skulle slippa få könssjukdomar. Man skulle slippa rivalitet. Man skulle slippa fula kalsonger. Man skulle slippa snusprillor. Man skulle slippa ångesten. Man skulle slippa alla tankarna om huruvida man duger eller ej. Man skulle slippa gamla flickvvänner. Man skulle slippa tårar. Man skulle slippa begäret. Man skulle slippa Mats, Anders, Göran, Bert och allt vad karlar heter....

Fan va underbart.

Det finns ju en del nackdelar också och den största av dem är ju familjebildningen. Att som nunna tvingas leva ensam utan barn eller man. Att inte lämna något efter sig den dagen man inte längre finns.

Nä, det blir nog inget nunneliv för mig, inte än iallafall. Vi får se hur många misslyckanden till som krävs innan det runnit över i dendär muggen... En sak är säker, igår va det jääääävligt nära. En halv droppe till och klostret hade varit mitt nya hem. (The hills are alive at the sound of musiiiiiic....)

Nä ni alla män, ni ligger risigt till. Bara så att ni vet. Nästa man som har ett sådant där produktionsfel tänker jag skicka till AMRN (Allmänna MannaReklamationsNämnden). För ärligt talat, dethär står jag inte ut med. Jag vill ha en riktig karl, en som är snäll och näst intill felfri... En karl som lyssnar, stöttar och kramas bra. En karl som vill ha mig såhär, såhär som jag faktiskt är för jag lovar att jag vill ha honom så som han är om han nu finns därute någonstans?

Om man bara kunde falla för någon som faller likadant.... 

Jahapp, så var det klart då. Det blev glitterskatan från småland, eller katten som pappa kallar henne, som skall skickas till kvalomgången i Belgrad.

Vad skall man nu säga om detta?? Finns det ens något att säga?

Personligen så tycker jag att Charlotte Perelli ser ut som en frusen fiskpinne i sin glitterkreation till klänning. Hon kan varken röra sig fram eller tillbaka utan stapplar runt på sina pinnar till ben i klackskor som är en halvmeter höga... *suck*

Hur i hela fridens namn kan man välja en sådan stel "klänning"???? Det kan ju inte vara bekvämt någonstans och hur fan kan hon andas i den? Det är för mig ett mysterium...

Något annat som stör mig med denhär lilla skatan är hennes mittbena!! Vem delar upp håret i en mittbena nu år 2008? Det gjorde man på nittiotalet när alla hade pagefrisyrer. Jag tycker att mittbena är fruktansvärt fult, oavsett vem som har det. Bort med den!!! Dessutom kanske Perelli någon gång kunde se lite naturligt sminkad ut?? Jag kallar henne inte glitterskata utan anledning...

Låten då?

Jaadu den kommer jag inte ens ihåg, den har inte fastnat i min annars väldans musikuppsnappande lilla hjärna. Med andra ord så måste det vara en riktigt rutten skitlåt. Ungefär som alla de andra 31 bidragen som vi plågats med nu under sex veckors tid.

Jag tror att med denhär låten så kommer vi att ha absolut noll chans att vinna. Undrar om vi ens kvalar in till självaste schlagerfinalen med denhär kassa överproducerade glitterkavalkaden som framförs av en stelfrusen fiskpinne???  Baaah....

Nää usch kan inte allt dethär spektaklet bara ta slut snart????? 

Låt mig vara, lämna mig ifred.

Jag vill inte stå i kö, jag tänker inte ställa mig i led.

Släpp min arm du håller för hårt.

Du gör mig ont, du gör allt så svårt.

Hur gör man när man gör det rätta?

Kan du snälla berätta?

Så trött på alla misstag och fel.

Jag vill känna mig fri, jag vill känna mig hel.

Ibland saknar jag din sköra hud, den som nästan gick sönder.

Ibland ser jag din klarvakna blick i andras ögon. Sådana ögon som inte ens liknar dina.

Du är överallt.

Med ryggen mot golvet och blicken i taket känner jag mig trygg. Den vita färgen däruppe är det enda som inte skrämmer mig. Där finns inga skuggor eller mörka vrår, bara vit färg.

Ibland blundar jag för att gömma mig i mörkret och möta mina rädslor.

Ibland känner jag din varma hand i min fastän jag vet att du inte är där.

Du är överallt.

När jag vänder solen ryggen och vilar med magen mot gräset känner jag alla dofterna. De ljumna dofterna av dig och allt som du var. Hos dig fanns inget mörker, bara vit färg.

Ibland drömmer jag fastän jag är vaken.

Ibland älskar jag dig fastän du inte älskar mig... 

Mörkret har gått och lagt sig, nu kan ingen hjälpa dig.

Solen kommer att skina de dagar den bestämt sig för att göra det oavsett om du vill det eller inte. 

Strålarna kommer att nå din nakna hud även fastän du är klädd i den mörkaste av dräkter!

Le mot solen och solen skall le emot dig.

Omfamna den du älskar och hon skall omfamna dig, kanske inte med kärlek men med vänskap. 

Trädens vackra kronor skyddar det av dig som behöver skyddas, resten får överleva på egen hand.

Med de friska vindarnas hjälp och stänken från det salta havet lyckas du blomma ut. 

De skira färgerna mot den blåa skyn lättar upp ditt sinne en aning. 

Du fortsätter att andas.

Du är en levande! I högsta grad, en levande!

Röken från allt du glömt sticker i din näsa....Minns du vad du lovat? Minns du vad du glömde? Glömde du att minnas det du lovat?

Den ljumma sommaren smeker din kind och dina bara tankar.

Molnen berättar en saga utan slut.

När det svala regnet når marken ger blommorna upp. 

Kronbladen kapslar in det lilla liv som finns kvar och väntar på den nya hoppfulla gryningen...

Idag satt jag på ett Cafè här i staden tillsammans med en av mina bästa vänner... Vi diskuterade vår gemensamma sjukdom, den mest ocoola sjukdomen någonsin! Nämligen ASTMAN!

Astma är en väldigt obehaglig sjukdom. När ett anfall startar känner man hur luftintaget minskar succesivt tills man tillslut knappt kan andas alls. Lungorna arbetar tills man blir alldeles slut och nästan ger upp av syrebrist och det är i det läget (eller helst innan) som man bör åka till sjukhus om inga mediciner hjälpt... Astma kan utlösas av flera faktorer, varm/kall luft, väderomslag, allergi, stress, ansträngning och förkylning mm mm...

Nu kommer vi till kruxet....

Finns det någon sjukdom som är så fruktansvärt nördstämplad som just astman? Finns det någon sjukdom som har en så fruktansvärt nördig form av medicin?? Finns det någon annan sjukdom som får en att känna sig så himla töntig???

Svaret är såvitt jag vet NEJ!

Jag kan för mitt liv inte komma på en enda sjukdom som är töntigare. Hur kommer då detta sig?

Det kan ha att göra med att när man får astma så börjar man först pipa mystiskt, först utan att man själv ens vet vart det kommer ifrån... Det har hänt flera gånger att jag vaknat av något som stör min sömn, ett högt pipande ljud som liksom tystnar med jämna mellanrum... Tillslut när jag tänt lampan och undrat vad det är frågan om å varför pipet inte försvinner så förstår jag att det är jagsjälv som låter. Jag och min astma. Väldigt irriterande!

Det är i det läget, när man förstått att ett anfall är på väg som man skall ta sin medicin. En medicin som skall ANDAS in... Hur dumt är inte det? Vem fasiken kom på det? När man har astma så kan man liksom inte andas. Visst, det går bra innan det blir riktigt illa men då e det ju helt uteslutet att ta fram sin Bricanyl inhalator för att ta ett djuuuupt andetag, andas in medicinen och hålla andan i 20 sekunder....... Dessutom skakar man av syrebristen så att få av korken på sin dildoliknande medicin blir liksom ett helt företag....

Mmm, ni hörde rätt, den dildoliknande medicinen... Visst, det finns jättemånga olika astmamediciner men den som jag använder ser faktiskt ut som en liten dildo... Det finns även sådana som ser ut som små tefat eller den klassiska "filmmedicinen", den som ser ut som ett rör med en böj på och som puffar in medicinen i ens mun med hjälp av ett tryck...

Asså när det kommer till dehär "små, diskreta" medicinförpackningarna så gäller det att gömma dem ordentligt... Att stoppa ner dildoinhalatorn i fickan fungerar ju inte sådär jättelysande!! Såvida man inte vill bli kallad för hermafrodit eller något liknande... Tefatsmedicinen får liksom inte ens plats i fickan... Därför måste man som astmatiker ALLTID bära med sig en väska! Väldigt opraktiskt i vissa tillfällen men man vänjer sig.

Det gäller också att när man behöver ta sin medicin lära sig att ta den utan att det liksom märks eller syns. (Detta är väääääääldigt svårt vill jag bara upplysa ickeastmatiker om!!)

Att tillexempel mitt i en sexakt drabbas av ansträngningsastma, sätta sig på sängkanten, rota i väskan, ta upp en vit lössnopp, vrida lite på den, suga i sig något och sedan återgå till det man höll på med är ju inte direkt upphetsande... Inte heller är det någon hit att mitt på torget ställa sig och gräva fram medicinen, ta ett djupt andetag, andas in från den lysande vita tingesten och sedan hålla andan så att medicinen kan göra sin verkan samtidigt som en gammal klasskompis hejar på en i förbifarten och stirrar underligt för att man står med uppblåsta kinder och något som ser ut som en dildo i handen.....

Ja som ni märker kan en del märkliga situationer uppstå... Situationer som får en att känna sig ganska töntig faktiskt!

Nördstämpeln som vi astmatiker har stämplade i pannan kommer ju onekligen från filmens vackra lilla värld. Nästan i varje komedi finns en nörd som har astma och en sådan "puffinhalator". Det slår liksom aldrig fel... Ibland blir man nästan lite irriterad för att det är så förutsägbart... Antingen så är filmastmatikern rund, finnig, rödhårig och har hängslebyxor eller så e han lång och smal med fett hår och byxorna uppdragna under armhålorna...

Jag har kommit fram till att många astmatiker, alltså i verkligheten, faktiskt är nördiga eller en gång varit det. Min vän och jag tillexempel är två klassiska exempel.... Båda hade i sina yngre år tandställning, jag den överviktiga och hon den underviktiga med opererad rygg var aldrig moderiktigt klädda och hade aldrig några pojkvänner. Vi grät mången gång till Whitney Houstons I will always love you över det faktum att vi var så opopulära och okyssta! En hemsk period i mitt liv men som jag är glad att jag fick dela med dig F! Nu kan vi garva åt allt istället! Tragiskt nog är det hutlöst roligt att minnas dessa stunder vi hade.... Stunderna som skolans största nördar!! Muahahahahahahaaaaaaa

Nu kom vi också till en lösning på iallafall ett utav astmatikerns många problem. Vi kom på att själva inhalatordosan skulle kunna designas och göras lite snyggare. Barn som har astma tillexempel skulle kunna få ett "medicinverktyg" som såg häftigt ut, kanske med döskallar eller spindelmannen på... Hylsorna på de inhalatorerna jag använder skulle alltså kunna köpas lösa (utan medicindelen), lite som detdär med de löstagbara mobilskalen som var populärt för några år sedan. Då skulle man på sitt apotek kunna välja ett häftigt "lock" till sin inhalator och göra den häftig och egen. Något som kanske ens kompisar skulle tycka va coolt. Det hade jag nog gärna velat haft när jag var barn!

Vi som vuxna kanske vill ha en något mognare look på hylsan och de som känner sig lite hiphoppiga kanske vill blinga upp sin inhalator lite med kristaller å guld å sånt?? Vore inte detta en alldeles förträfflig idè så säg???????

Det är nog bäst att jag copywrightar denhär idèn innan någon annan hinner sno den!

Okej, lax är min nya favoritmat!

Portionsförpackad lax måste vara den smidigaste maten ever??!!

Visserligen är det dyrt men vad gör det när det är så smidigt att trolla fram en file, krydda den, lägga den i ett foliepaket i ett vattenbad i ugnen och vänta en halvtimme för att sedan hugga in i något alldeles ljuvligt.

Laxen måste vara vällagad, inte slemmig å kännas halvfärdig utan fast och fin med ett täcke av kryddor och citron!! Mumma!!!

Förut åt jag aldrig lax, åt inte ens fisk alls men nu har jag kommit in i en ny värld, fiskvärlden. Det är ju faktiskt gott! Sålänge man slipper få den panerad i ett tjockt lager av fuktigt ströbröd...

Det som räddar fisken och gör den ätbar är ju faktiskt kryddor och framför allt citron! Jag kan inte mä dendär starka fisksmaken så därför kryddar jag alltid överdrivet mycket... :P Det e gott!  

Idag så gjorde jag en potatispaj med lök och fetaost till min fisk. Jag tänkte att jag skulle skippa bulgur/vete-salladen för en gångs skull... Det vart riktigt gott måste jag medge!

Lät potatisen ligga en stund efter att jag skivat den tillsammans med en massa vitlök och lite salt och peppar... Det smakade ljuvligt sedan när pajen var färdig... 

Lite citronyoghurt (3%) blev pricken över i:et!

Mmmmmmmmmm men nu e jag mätt och belåten... Detdär var nog veckans middagstips tror jag!  

Nu vet jag vilka två texter som kom med i boken... :P Kanske inte dem jag hoppats mest på men iallafall... Jag kom ju me... ;)