Direktlänk till inlägg 14 september 2008
Jag log, du gäspade.
Du blundade när jag öppnade mina ögon.
Inte ens då fanns du där. Ditt anlete så förtvinat och förstört. Din kropp så ensam och orörd.
Jag kramade, du släppte taget.
Du gick när jag bad dig att stanna kvar.
Kanske visste du redan då. Ditt inre hade redan bestämt sig och sagt adjö. Din kropp så vit och stark.
Jag kom, du gick.
Du stängde av ditt hjärta när jag öppnade mitt.
Tänk vad smärta kan göra. Ditt sorgsna yttre längtade bort och du försvann. Din lukt var det enda du lämnade kvar.
Tårar i mina ögon, glädjen som lyste i dina.
Du flydde med svansen mellan benen, så feg.
Hoppades på glömskan. Ditt medvetna sinne behövde sin frihet och du flög. Din skugga så ensam och mörk...
Det var allt du lämnade kvar...
Så fort solen börjar skina så börjar det även spritta i min kropp. Jag vill genast ge mig ut på en joggingrunda eller två. Svettas, må bra och andas frisk luft. Det är härligt och bra för min astma. I år är det precis likadant. Här om veckan kunde...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 |
5 |
6 |
7 | |||
8 | 9 |
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | |||
15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 |
21 | |||
22 | 23 |
24 | 25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 | 30 |
||||||||
|