Idag vill jag bara säga att det är jäkligt dumt att inte ha huvudvärkstabletter i väskan när man har huvudvärk och tack gode gud för den vattenfasta mascaran!

Det var allt.

Nu har det gått två år sedan jag halkade på Eskilstuna tågstation och bröt höger ben/fot. Det är alltså dags för mig att höra av mig till försäkringsbolaget för att tala om att den inte är som den borde, eller som den var innan jag gjorde mig illa...

Jag mailade männsikan som hade hand om mitt ärende sist och frågade hur jag skulle bära mig åt. Tillbaka fick jag ett mail där det står att hon ska skicka hem ett förenklat invaliditetsintyg... Jösses! Det låter så himla illa. Jag skulle också begära ut mina journaler och skicka med dem så det har jag gjort idag, ringt alltså. Jag ringde och trodde att det skulle räcka med det men icke! Nog fasiken var de tvungna att ha en skriftlig begäran... det är ju löjligt! Kan de inte bara ta personnummer och adress när vi ändå pratar i telefon? Pappersgrejer, det är typ det värsta jag vet. Det ska skickas nån lapp hit och nån lapp dit och så blir allt fel och måste göras om. Det är ju alltid så.

Jag hoppas att jag kan få en slant tillbaka från försäkringsbolaget för jag anser att jag har ganska stora problem, min fot är inte alls som den var innan. Den är för det första en storlek större än den andra och det gör att det blir svårt att hitta skor. När jag köpte kängor i höstas å behövde nya snören till dem så räckte knappt snöret så att jag kunde knyta högerskon. Det är ju helt sjukt! Dessutom är jag livrädd för att gå ut i halkan och tar helst med mig cykeln som sällskap om jag inte har något annat att hålla i. Jag kan inte längre sitta skräddare på golvet för foten gör ont, somnar och blir stel. Jag som kunde sitta så i timmar förut... :( Jaa, listan kan göras lång...

Jag hoppas jag får papprena snart så jag kan fylla i och skicka in dem så fort som möjligt så att jag får det här ur världen. Förbannade klump! Men för all del, grattis på 2-års dagen!

Det är inte långt hem, du håller mig om axeln. Vakar över mig och det som är ditt nu.

Känslan skulle vara så trygg men det gör ont. Du gräver de spinkiga fingrarna rakt in i själen.

Hostar belåtet och blinkar bort de svidande tårarna. Önskar du dig något annat? Något vitt och fint, något annorlunda? Vad ska du egentligen med det här till säger jag och pekar i spegeln med blicken. Du ser in i ögonen, blundar och vänder om.

Det knarrar under fötterna och det våta skvätter upp på vaderna. Frustar av missnöje men ler belåtet samtidigt. Det går inte att förstå. Vi byter sida. Fingrarna tränger in i den andra axeln. Det blöder. Inuti.

Tänker på dig, på mig och vi, ni och dem. Försöker le bort allt. Tvätta de smutsiga kinderna med tårar som aldrig torkar. Försöker komma ihåg när allt var som det skulle sist. Var det någonsin det? Jag ser ut genom fönstret, blundar och vänder om.

Du skakar, du skakar mig och hela världen. Det är fint ibland men oftast gör det ont. Jag kan aldrig få dig för mig själv. Du ska delas, tuggas ner till en massa av många. Vi idisslar för evigt men du kommer aldrig att räcka till. Du finns inte. Jag vågar inte.

Det finns ungefär tusen saker som jag vill ha... eller ja kanske inte riktigt. Jag var på stan igår och handlade lite till mig själv fastän jag vet att jag aboslut inte borde. Jag sms:ade till och med Korvbullen och frågade om han skulle bli arg på mig för att jag handlade... Det blev han inte och det blir han aldrig, det vet jag men det känns inte befogat att gå runt på stan och "slösa" pengar på sig själv ibland.

Nåväl, jag fick syn på en jättefin morgonrock i kortare modell på Lindex som var helt i spets. Den var jättefin och jag såg mig själv sittandes på balkongen med en kopp te i handen iklädd denna (inte endast denna) när det börjar bli lite varmare. Men den kostade 300 kronor och i min värld så är det alldeles för dyrt.

Sedan så hittade jag en jättefin (tyckte jag) klänning på Åhlens som jag tänkte skulle bli jättesnygg med ett skärp i midjan på en fest nån gång till mina nya mockastövlar.

Så här såg den ut fast det var ett annat mönster på den. Ett mycket finare och mer Maddluriskt mönster i bruna färger. Men den kostade också 300 kronor... Dessutom var jag inte så säker på att Korvbullen skulle tycka att jag var fin i den, för utan skärpet i midjan så såg den lite ut som ett tält. Men jag gillade den i alla fall...

Det slutade med att jag inte köpte något av det som jag egentligen ville ha förutom en ny bh som jag faktiskt var i behov av. Jag kom hem med en vit t-shirt, en grå tröja, en ny svart kjol för en 50-lapp och ett par strumpbyxor. Jag blir så trött på mig själv. Varför unnar jag mig inte att köpa sådant som jag faktiskt VILL ha. 300 kronor är inte så mycket det är bara det att 300 plus 300 blir 600 och det känns som oerhörda summor för två plagg...

Nu får jag gå och ångra mig bittert för nästa gång när jag får pengar så kommer den där klänningen bergis inte att finnas kvar... Inte morgonrocken heller...

En annan grej som jag har kommit på att man borde ha är en annan kamera. Jag pallar inte att bära runt på min bamseNikon i väskan, den väger ungefär 500 kilo känns det som och är oerhört osmidig. Den är skitbra när man ska fotografera riktiga, fina bilder men man släpar inte med sig den på exempelvis en fest eller när man bara ska gå ut eller nåt... Jag skulle vilja ha en bra men liten och mer smidig kamera! Men då har vi det där med ekonomin igen.... Om jag inte hade handlat den vita t-shirten, kjolen å den gråa tröjan å lagt undan de pengarna istället så kanske jag hade haft råd med den om ett par månader... *suck* När ska jag lära mig?

Nu när jag ändå talar om sånt jag vill jag resa ner till syster yster i Halmstad. Jag har inte ens sett hennes lägenhet än och det dröjer månader innan vi kommer att ses igen... Åh, hon bor så långt borta.

Nu tror jag nog inte att jag vill ha så mycket mer. Över och ut!

Korvbullen visade mig hur man kunde räkna ut hur lång sträcka man gått via googlemaps och fick mig en glad överraskning. Jag trodde att det blott var ungefär 5 km men det visade sig vara 6,8 fram och tillbaka. Och det tycker jag är helt okej. Jag joggar vissa delar av den sträckan, kanske sammanlagt en km eller en och en halv.

Jag fortsätter med måltidsersättningarna, speciellt till frukost och lunch, försöker att inte äta pasta, potatis, bröd å sånt även om jag gör det ibland. Igår åt jag dessutom choklad. Japp, det gjorde jag och det var förbaskat gott!

Trots det så känner jag mig glad, nöjd och lite starkare. Man mår liksom bättre bara av tanken på att man försöker vara lite mer hälsosam. Jag är duktig, och ganska snygg också!

Korvbullen ligger däckad!

Han är hemma från jobbet, mår illa, har ont i magen och hela kroppen. Han är likblek och har glansiga ögon. Stackars finaste korvbullen! Magsjukan har troligtvis fått fäste i honom och nu bävar jag för min egen säkerhet...

Jag skulle i detta nu egentligen vara på väg till tågstationen för att åka hem till ursprungshemmet men jag tänkte att jag skulle höra med mamma och pappa först om de verkligen ville ha hem mig. Det ville de inte! Pappa är livrädd för magsjukan (ja alla sjukdomar förresten) och vill absolut inte bli smittad. För mammas del spelade det ingen roll eftersom jag själv inte mår dåligt än så länge...eller gör jag det? Jag tycker att jag mår lite illa, känner mig lite uppsvälld och är trött. Eller mår jag inte illa? Är jag bara hungrig? Ååååh gud jag avskyr magsjukan och när folk mår illa... Man blir ju sjuk bara av tanken på att man kan drabbas. Det gäller att inte känna efter.

Så nu ligger korven på sofflocket och ser så förfärligt ynklig ut och jag vill så gärna pussa på honom, fast ändå inte... Jag vill krama honom, fast ändå inte och jag vill laga mat åt honom och köpa godis och tidningar så att han ska bli frisk men jag antar att han inte vill ha mat eller godis och tidningar kan man ju inte läsa när man sover.

Å så trist!

Nu är jag alltså inspärrad här när jag istället kunde ha åkt till studion med pappa och gänget och övat lite nya låtar. Ja ja, sånt är livet!

Vad ska jag nu hitta på? Är jag tvungen att plugga? *suck*

Jag fryser och är så sjukt, vidrigt, äckligt sugen på en bit choklad och en kopp kaffe!!!! Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag är sjuk. Chokladsjuk!

Varför måste denna underbara, goda, delikata, bruna, lena, härliga godsak vara så onyttig? Varför måste den trevliga, söta, rara, underbara jag vara så tjock? Kunde inte jag ha varit smal eller chokladen nyttig istället? Då hade ju allt balanserat på en perfekt linje...

Icke!

De här måltidsersättningarna blir man ju inte direkt mätt av kan jag tala om. Jag skulle aldrig i hela mitt liv klara av att leva på bara sådana. Det förstår jag inte hur folk lyckas med.

Jag var ute och gick 70 minuter i motvind, fy satan va kallt det var och när jag kom hem så var jag så himla hungrig att jag åt en kesomacka med skinka på, ett glas nyponsoppa och en måltidsersättningsbar. Nu börjar jag bli hungrig igen.

Det här är ju ett evigt pusslande och pysslande. När, var och hur ska man äta utan att sätta kroppen i svält, vilka måltider ska bytas ut och hur gör jag när jag blir dödshungrig? Jag är redan trött på det här men jag ska inte ge upp! Jag SKA INTE ge upp.

*suck* Jag vill kunna äta vad jag vill.

Jag gjorde en till naturidietshake nu till lunch och provade att blanda den med bara vatten igen, som jag gjorde först. Och nu blev den plötsligt drickbar. Att blanda den med mjölk var ett stort misstag, det var fasiken så mycket äckligare. Saltsmaken kan jag inte mä!

Så kan man ju göra med nåt man inte tycker om, ät det som det är, gillar man det inte så provar man att tillsätta nåt eller göra om produkten till något annat (som gärna smakar äckligare) och sedan återgår man till den första lösningen och då smakar det helt plötsligt liiiiiiiiite bättre. Vilket påhitt!!

Kanske kommer jag till och med att kunna smaka avokado efter det här? Hmm , nej jag tror inte det, för det finns inget vidrigare!

För övrigt så fredagslyxade jag till lunchen lite med en hel banan och en kopp chokladte som nu mera blivit min belöning.

Jag har nu bytt ut ungefär två måltider per dag mot ett kalorifattigare alternativ (viktväktarmat, måltidsersättning), inte ätit godis, kakor eller något annat onyttigt på 5 dagar. Jag har heller inte ätit pasta eller potatis, tror jag... Jag är fortfarande tjock men magen känns inte lika uppsvälld som den gjort förut, jag är dock hungrig typ jämt och igår knorrade magen så att jag trodde jag skulle bli tokig innan jag somnade.

Men idag är det faktiskt fredag och jag vill leva lite också. Därför tänker jag laga köttfärspaj till middag och funderar på om man kan använda kesella istället för creme fraiche i köttfärssmeten???? Nån som vet om det funkar att koka/värma kesella? Det är ju bara 1 procents fett i kesella och då blir ju pajen definitivt mer fettsnål... Och då kanske jag kan äta godis ikväll utan att få dåligt samvete?

Nu över till något allvarligare!

Jag vill också, nu när jag ändå är igång och babblar, tala lite om det här med vikt och utseende och dieter hit och dit.

Jag har aldrig fått så många kommentarer till något inlägg som jag fick igår när jag skrev om naturdieten. Alla kommentarerna var från kvinnor. Alla hade också provat någon av dessa måltidsersättningarna, säkerligen av olika anledningar men ändå. Alla gav också olika tips på hur man kan lyckas/inte lyckas, hur många kcal man bör få i sig per dag osv.

Jag tyckte att det var ganska intressant. Dessutom skrämmande. Tänk så väl medvetna vi är om hur vi ser ut och hur vi borde/gärna vill se ut. Tänk så många metoder vi prövar på bara för att se liiite smalare ut. Tänk så mycket av vår tankeverksamhet och energi som går åt till uträkning av kalorier, fettmängd, socker och annat. Tänk så otroligt utseendefixerade vi är. Tänk vad vi påverkar varandra!

Det är faktiskt helt sjukt tycker jag! Jag blir lite ledsen och inser att det fan är helt jävla omöjligt att vara nöjd med sig själv idag, imorgon, om en vecka, ett år... Det spelar ingen roll om JAG är nöjd med MIG, det finns alltid andra som utifrån kan provocera, tycka, tänka, anklaga, ge blickar, säga och antyda saker som får en att må som en påse rutten potatis. Visst, det är upp till mig, eller dig, att ta åt sig men i vissa fall så kan man inte göra något, öronen går inte att stänga igen och orden som åker in där är tvungna att fara iväg till hjärnan och bearbetas. Så är det bara. Vad vi gör av det som fastnar i hjärnan beror på vilken person vi är. Hur vi växt upp och vilka värderingar vi har.

På en lektion för några veckor sedan så fick vi en uppgift, vi skulle skriva en text utifrån en film vi fått se. Jag valde att skriva om ordens betydelse och hur vi uppfattar saker olika. Det som slog mig först var att alla elaka saker som någon någonsin sagt till/om mig är det jag minns bäst. Jag glömmer till exempel aldrig när jag gick på kryckor genom skolgården i fyran eller femman och en grabb, yngre än mig, sparkade på min ena krycka samtidigt som han hånflinade mot mig eller den där grabben i skolmatsalen i lågstadiet som sade åt mig att jag såg ut som en köttbulle. Sådana ord/händelser sitter som en smäck kvar i min hjärna även om jag idag ser på dem på ett annat sätt.

Jag har alltid varit överviktig men jag har egentligen aldrig blivit mobbad och det är jag tacksam för. Jag har alltid varit omkring fina människor och har de tyckt något om mig så har de i alla fall hållit det för sig själva. Jag kan inte nämna en enda klasskamrat som varit elak mot mig. Det är oftast de som inte känner personen i fråga som attackerar och trycker ner denne. Och det är fegt. Människor som gör så förstår inte vilken enorm skada de orsakar.

Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, kanske har jag ingen egentlig slutsats. Jag vill bara upplysa om hur verkligehten ser ut. Jag tvekar på att jag kommer att må bättre eller bli gladare för att jag väger några kilo mindre men andra människor i samhället verkar tro det. Att det liksom är vikten som är det viktiga. Att det är den man ska utgå ifrån, leva efter och framför allt stärva efter. Man kan ALLTID väga lite mindre än vad man gör just nu... Jag blir väldigt provocerad (i mitt inre) över alla bantningstips hit och dit, bantningspiller, bilder på supersmala kändisar, dieter, träningstips om hur man får en platt mage osv. Vad hjälper dem mig? De får mig bara att inse att jag kanske inte borde se ut som jag gör just nu och skapar ett missnöje över min kropp som ju faktiskt fungerar och mår bra trots att den är lite för tung. Jag är frisk! Jag mår bra! Jag har det bra! Ja, jag kanske väger över 100 kilo, jag har faktiskt inte en aning men den bittra sanningen är nog tyvär så... Jag vill inte ställa mig på en våg. Siffror är siffror. Jag vägrar.

Jag kör på den här dieten just nu för att jag vill se om det fungerar, jag är nyfiken och känner att jag måste tappa några kilon för att till exempel orka jogga längre, vara vid liv längre, undvika sjukdomar och annat. Men ja, jag gör det också för att så många runt omrking anser att jag borde, för att klädmodet säger åt mig att jag är för tjock, för att jag gärna vill kunna köpa ett par mindre jeans, för att man måste vara smal helt enkelt.

Jag undrar när vi kvinnor kan få fokusera på något annat och börja leva istället för att hålla på så här... Bara nu har jag slösat säkert en halvtimme av mitt liv med att skriva det här inlägget, om vikt. *suck*

Nu ska jag gå ut på en promenad och köpa choklad! Hej svejs!