The only part of me I like, is you!

När han gick försvann något.

Hon visste inte riktigt vad, bara att det kändes.

Hon undrade om han skulle vända sig om en sista gång, vända sig om och se henne i ögonen och le ett såntdär leende som de gör i alla filmer där man vet att slutet blir lyckligt.

Han vänder sig inte om.

Dumma jävla filmer som får en att tro att verkligheten är något annat än vad den egentligen är. Hon svär tyst för sigsjälv och vänder om för att gå tillbaka till tågstationen.

Det är kallt ute, det ryker ur munnen när hon och alla andra miljarder människor andas.

Ett under att det finns något syre kvar tänker hon där hon pinnar fram på enligt henne, sina något för tjocka ben. 

Ena skosnöret går upp men hon ids inte sätta ner det ena knät i marken, den iskalla, för att knyta en tjusig rosett som iallafall är överflödig på den gamla bruna skinnskon.

Hon borde köpa nya skor.

Splitternya! 

Hon kom på att ordet splitternytt inte skulle uttalas i närheten av någon eller några som verkligen visste innerbörden av nytt splitter. 

Tågstationen närmade sig, eller var det hon som närmade sig den?

Hur som helst så möttes de halvvägs och hon gick in genom de dubbla svängdörrarna. 

Därinne var det varmt och bänkar fanns lediga.

Hon slängde väskan över axeln, lade den bredvid sig och satte sig ner.

Bredvid henne satt en äldre man och bläddrade i någon kvällstidning.

Mannen hostade högt och ljudligt och harklade sig sedan. Han luktade lite skumt och såg lite farlig ut med sin stora krokiga näsa.

Hon bestämde sig för att gå och köpa sig en mugg kaffe att ta med. Numera kan man ta med kaffe från nästan vilket cafè som helst.

25 kronor för lite brunt slask i en pappmugg... Hutlöst!

Jajja, värmen satt fint inuti den kyliga magen som var i det närmaste tom.

Hon tog fram sitt block, sin penna och satte sig vid ett bord som var placerat vid ett fönster i ena hörnet av ankomsthallen.

Länge satt hon där, sörplade på sitt kaffe och tecknade av diverse intressanta personer och tjyvlyssnade på samtal.

Det blev mörkt ute och hon bestämde sig för att det fick vara nog för dagen.

Tågstationen var ett av hennes absoluta favoritställen.

Där fanns alla sorters människor, hon tyckte om det.

När hon kände sig ensam så var det dit hon gick.

Alltid tillsammans med blocket och pennan, hennes bästa vänner som aldrig svek. 

Hon steg ut i kylan, det hade börjat snöa.

Fötterna värkte lite inuti de utslitna skorna, rosetten hade gått upp för femte gången och nu fick det va!

Skitskor!

Jädrans skosnören å släppa taget hela tiden!!

Den timslånga promenaden hem fylldes av snöflingor i varierande storlek, tankar om framtiden och en knorrande mage.

Hon svängde in på ica hörnan och handlade en burk köttfärssoppa, en limpa och två äpplen. Hon hade tänkt köpa en chokladbit också men fick syn på sina ben som speglades i mjölkkylarnas glasdörrar och lät därför bli. 

Hon betalade och fortsatte hemåt.

Hon var hemma efter tio minuter.

Skorna tog hon av sig och slängde direkt i soptunnan.

Halsduken och den lagom tjocka jackan hängdes upp för att torka.

Hon ställde varorna i köket och tog av sig resterande kläder.

En dusch behövdes.

Hon pustade ut där under de varma strålarna.

Hon hade alltid tyckt om vatten, ända sedan hon var liten och lärt sig simma. Då hade hon haft en uppblåsbar badring i form av en färgglad fisk runt magen. Nu stod hon där på egna ben i sin egen dusch utan något luftfyllt som stramade kring midjan. Det kändes bra men ensamt.

Hon blev kvar i duschen tills det ringde på dörrklockan.

Jisses, hon väcktes ur sina tankar och stängde av vattnet för att ropa och höra efter vem det kunde vara. 

Allt hon hörde var att det var en manlig röst som talade därute från farstun.

Hon tog sig ur duschen, torkade sig och virade in sig i det största badlakarnet hon ägde. Hon borde givetvis ha tagit badrocken men det blommiga mönstret gjorde henne inte direkt någon rättvisa.

Hon kikade ut genom kikhålet.

Herrejistanes!!!

Där stod han.

Han hade dendär blicken som hon väntade på tidigare idag men som aldrig infann sig.

Det kändes som om hon sögs ut genom det lilla lilla kikhålet och in i hans armar.

Hon älskade honom.

Det fanns ingen annan.

Det fanns inget annat.

Hon visste det, hon hade haft rätt.

Det var såhär det kändes, det var såhär det var.

Hon smygöppnade dörren och kikade med sina blå ögon ut och upp på mannen därute.

Hej viskade hon.

Hej viskade han och såg förläget ner i det kalla stengolvet.

Vill du komma in? sa hon.

Mmm sade han och stegade in i den varma lägenheten.

Han kände så väl igen lukten, värmen och allt det ljuva. Det som han saknat så fort han kommit hem till sin egen lukt ooch sin egen värme.

Han ville aldrig, aldrig mer gå därifrån! 

Hon log, stängde dörren och låste. 

Tillbaka till samtiden.

Kents nya skiva.

Kommer visst redan i Oktober.

Biljetterna till konserterna släpps nu i Juli. 

Jag vill gå.

Jag vill definitivt gå.

Det suger lite i den gamla kent tarmen.

Den har inte matats med något nytt på så länge.

Stackars tarm.

Det spritter dock till lite i den av glädje och nyfikenhet när jag läser om nya skivan på kents hemsida. 

Glädje för att de äntligen är tillbaka och nyfikenhet för att jag undrar vilka minnen som kommer att skapas till de nya låtarna.

Kommer det att bli viktiga minnen? Starka minnen? Glada minnen? Inga minnen? 

Den som lever får se helt enkelt.

Än sålänge så är det du och jag döden! 

Din vassa andedräkt mot axeln.

Jag vet att du står bakom mig.

Dina ögon skär i nacken min.

Smärtan känns inte, åtminstone inte för tillfället.

Den ligger latent där under skinnet för att krypa fram vid ett senare tillfälle.  Vid ett tillfälle då saker och ting kommer tillbaka, dyker upp eller vägrar försvinna.

Jag hör dig blinka där bakom mig, ögonfransarna liksom frasar, därefter en suck...

Är du trött på skuggan, frågar jag, eller du kanske är van?

En till suck, sedan tystnad...

Jag flinar lite för migsjälv, din dumme faan.

Ska du någonsin ta dig i skinnet? Växa upp?

Jag ägnar mig åt mitt ett slag, inga tankar, inga känslor.

Jag lånar istället någon annans ord, någon annans tankar. Drömmer mig bort från den verkliga verkligheten där du existerar. Där du stör, irriterar och aldrig lämnar mig ifred.

Egentligen borda jag låta dig få som du vill men mitt envisa sinne släpper dig inte förbi murarna. 

Jag tror, innerst inne att jag är rädd för dig. Livrädd.

Rädd för vad du kan åstadkomma, tillverka eller kanske till och med skrämma bort.

Du har gjort det förr, jag känner dig. Jag vet precis hur du fungerar. 

Plötsligt, som om du kunnat läsa mina tankar, knackar du mig på axeln med ditt krokiga pekfinger som hytt åt mig ett par för många gånger och flinar ditt fegaste av flin. Det flinet som talar om för mig att jag aldrig någonsin under hela mitt liv kommer att slippa dig. 

Jag vänder bort ansiktet, torkar en tår som banat vägen nerför kinden. Tåren lämnar ett snigelspår som småningom kommer att torka ut och bli till ingenting men just nu ryms där ledsamhet, ett stråk av ångest och en hel del ensamhet och flertalet funderingar. 

Det ryms mycket i en ensam tår.

Mer än vad man tror.

Vart i allsindar tog den gula runda varma solen vägen?

Jag, maddluren den solskygge, hade planerat att för första gången verkligen ta tag i det som kallas solbränna.

Jag inhandlade mig till och med en baddräkt och tänkte, att nu kan inget stoppa mig...

Frutom solen själv då förståss. 

Solen, den som jag räknat med.

Solen, den jag hoppats på.

Solen, den som svek. 

Nu såhär när lite mer än halva sommaren gått så sitter jag här lika fisigt blek som innan den började.

Värdelöst.

Ska jag aldrig lyckas med dendär brännan?

Nu iår hade jag ju verkligen gett mig blanka faan på att ja skulle ha en.

Icke sa nicke, vädrets makter ville annorlunda.

Typiskt.

Nåväl, jag får väl börja simma i badhuset då eller nåt så att jag kan få användning för min nya fina baddräkt...

Kanske ska klämma mig in i ett solarium åxå? 

Kanske ska färga min kropp brun med krämer av olika slag?

Kanske ska spraya mig brun?

Eller så får jag helt enkelt vara en blekfis iår och ha kvar hoppet till nästa sommar? 

Häromdagen var jag ute på promenad och då tänkte jag att jag skulle försöka fotografera migsjälv litegranna...

Jag satte igång, smilade för kameran, gjorde mig till så som man gör när man ska fota sigsjälv... 

När jag väl hemma i lugn och ro skulle titta igenom bilderna och lägga in dem i datorn så möts jag av något mystiskt, något, runt, något stort, bröst!

Bild efter bild innehöll nästan endast bröst... Mitt ansikte lyste med sin frånvaro.

Det var inga vackra bilder, det ska gudarna veta... (Ni ser ett exempel på en av bilderna ovan.)

Däremot fick jag mig ett gott skratt. 

Där hade jag setat ute i det gröna å försökt få en bild på nästan hela mig å allt som fastnar är två tuttar...

Herregud. 

Jajja, hur som helst, när jag satt där och tittade på de katastrofala bilderna kom jag och tänka på en sak.

Varför i hela fridens namn går folk och opererar in jättebomber?

Till vilken nytta? 

Visst, jag fattar att alla kvinnor vill ha ett par tuttar liksom, så fine, operera in ett par normala så ni känner er lite kvinnliga för all del men gå inte till överdrift.

Jag har själv stora tuttar och tycker inte att de är till någon nytta, i något läge.

De är i vägen jämt och ständigt, kläderna sitter inte som de ska, det är jättesvårt att hitta jackor som man liksom inte ser ut som ett tält i, de kommer med all säkerhet att se ut som gigantiska taxöron när jag börjar närma mig de 50 osv. (Framtiden känns ljus.)

Men det som är värst med att ha stora bröst det är ändå att hitta en fin, bra BH som sitter som en smäck, gör tuttarna rättvisa och inte skär in på diverse ställen och som dessutom inte kostar mer än tre hundra pix.

I affärerna lyder tydligen mottot: Har du större bröst än en C- kupa så är du en kärring, GRATTIS!

Okej, såhär ligger det till, jag har en större kupa men inte faan är jag kärring för det.

Det mesta som finns i BH väg när det gäller lite större storlekar är de underbara spetstantbehåarna med fem centimeter tjocka bh band. Supertjusigt...om man är bortåt 85...

Jag har naturligtvis letat bhåar flera miljarder gånger och i början av min bh karriär så provade jag dedär vidriga spetsgrejjorna och herregud så man ser ut.

Att klämma in sina tuttar i något spetstyg som är format som två trekanter gör definitivt att man känner sig äldre än vad man är. Tuttarna ser ut som två koner vilket inte är så smickrande som ni säkert förstår. Alla kvinnor vill väl ha runda fina bröst som sitter där de ska, inte två strutar som liksom hamnar under hakan... 

Nä för fanken, tantbehåar i all ära men inte på mig. 

Inte på någon i min ålder för den delen.

Hujedamig!!!! 

Nej stora tuttar skapar bara problem.

Dessutom är det fruktansvärt jobbigt och irriterande när folk ska kommentera dem hela tiden. 

Det är ju inte direkt så att jag INTE vet hur stora mina bröst är... 

Det spelar ingen roll om jag går med min familj, cyklar, är på badstranden, på krogen, ja you name it. Alltid är det någon kille eller äldre man också för den delen som ska klämma ur sig något om ens behag. (Vilket ord förresten, behag?)

Sist när detta skedde cyklade jag hem från jobbet när någon behag!ade kläcka ur sig en kommentar. Det var fest i ett hus och fyra våningar upp på en balkong stod ett gäng grabbar med öl i händerna. Plötsligt hör jag en av dem skrika rakt ut : STÖRSTA TUTTARNA I STAAAAN!!!!

Eftersom ingen annan var i närheten och jag har stora tuttar så förstod jag ju att kommentaren/piken/komplimangen/whatever var menad åt mig. 

Efter ett 13 timmar långt arbetspass var jag rätt så trött och detta ökade min irritation så jag vänder mig helt enkelt upp i förbifarten och skriker: HÅLL KÄFTEN!!!

Hoppsan, tänkte jag efterråt, va detdär jag som skrek? 

Annars brukar jag mest ignorera såntdär men ibland så liksom stör det mig att folk högt och tydligt kommenterar delar av min kropp. Delar som jag kanske inte alls tycker om eller delar som jag kanske ibland skäms över eller tycker är fula på alla sätt och vis. Det är inte rättvist.

När någon skriker sånna ord så stirrar ju naturligtvis alla andra i närheten på den och det som tildelats kommentaren.

Jag kanske inte vill ha allas blickar på mina tuttar. 

Jag är ingen sådan som skryter om dem, visar upp dem för alla å stoltserar med att de är helt och hållet mina egna. Tvärtom så tycker jag nog mest illa om dem. Hatar dem tom ibland.

Jag har inte valt att få dessa fettklumpar på min kropp men nu sitter de där och det är väl bara att stå ut antar ja...

Visst jag bjuder gärna på migsjälv, när jagsjälv vill. Jag har inga problem med att skämta om mina bröst eller andra kroppsdelar men jag måste få välja tillfället. 

Idag var ett sådant tillfälle... :) 

Tuttar, bröst,fettklumpar, dessa makalösa ting. 

Runda, spetsiga,stora, hängiga, små eller ingenting. 

Varje kvinna har ett par att skryta med.

Vissa av dem får killarna att ställa sig på led...

Ta hand om dina matmaskiner.

De är trots allt dina chokladpraliner. 

hEJ HOPP! 

Krukväxten speglar sig i fönsterglaset.

Dammet ligger där under sängen och väntar på dammsugaren, den hungriga.

Jag är också hungrig, fast inte på damm...

Jag hungrar efter dig.

Jag hungrar efter känslor.

Jag hungrar efter värme. 

Jag hungrar efter frihet. 

Därinuti bankar något i tomrummet.

Hjärtat mitt vill banka i takt med ditt.

Låna din rytm, känna din puls. 

Ljusen i huset mitt emot släcks...

Klockan är visst mycket. 

Borde kanske sova, kanske inte.

Pillar migsjälv lite i håret och önskar att fingrarna tillhörde någon annan.

Fotsteg på asfalten nedanför fönstret, snabba steg, korta. 

Regn mot fönsterbläcket, ska vi nånsin slippa detta regn? 

*suck*

Regnigt och grått, vardag kallas det. 

Svensk vardag. 

Svennevardag. 

Gul och blå vardag fast grå.

Borde släppa allt, börja om.

Starta på nytt med något annat, någon annan. 

Byta ut känslor, tankar och magkänslor mot någon annans.

Kanske låna någons skor, gå runt lite i dem och se vart de klämmer. 

Låna ut ett plåster, laga nåt som inte är ens eget.

Genom en skymd sikt kan jag byta utsikt och få en annan insikt.

Du var så vacker, det vackraste jag visste.

Du var så varm, så öm och alldeles skör.

Din mun något alldeles extra.

Dina ögon, ett helt liv fanns i dem.

Du växte för varje andetag, du betydde allt.

Dina drömmar blev mina när vi dansade i regnet.

Dina armar så smala men ändå så starka.

Dina händer i mina, mina händer i dina.

Ditt hår sådär ostyrigt, precis som jag tycker om det.

Du sade till mig att jag var det finaste du visste.

Inuti värmde orden.

Utanpå värmde du.

Dina tänder därunder läpparna, så vita och rena.

Ditt leende.

Det smittade utan att du visste om det.

Du kändes överallt i mig, i huvudet, i hjärtat, i magen och i lilltån.

Om natten var det hos dig jag hamnade, i drömmen och i verkligheten.

Om morgonen var det dig jag såg, i drömmen eller i verkligheten.

Hur skulle jag skilja dem åt, verkligheten och drömmen?

Alla orden jag skrev var dina, du ägde dem i hemlighet.

Förstog du någonsin hur rik du var?

Jag glömmer aldrig blickarna, stunderna, suckarna, orden, värmen, kylan, samtalen, tystnaden, sagorna, drömmarna, målen, lukten, dig.